Endast några hundra personer deltog i den EU-kritiska manifestationen på Gustaf Adolfs Torg igår kväll. Det måste anses vara ett misslyckande. Arrangörerna hade väntat sig nånting mellan 1 000 och 2 000 deltagare.
Orsakerna till misslyckandet är flera. Den EU-kritiska opinionen är dåligt formerad. EU-motståndet i Sverige är litet och återfinns numera huvudsakligen i den rasistiska och nationalistiska högern. Det var självklart inte inbjudna till gårdagens EU-kritiska manifestation. De rörelser som är aktiva i frågan har inte kunnat formulera slagkraftiga alternativ eller intressant på ett sådant sätt att de kunnat nåt.
Massmedias helt obefogade våldshysteri inför EU-toppmötet och motdemonstrationer kan också vara en anledning till att folk höll sig undan protesterna. Kommunistiska Partiets närvaro bland arrangörerna är sannolikt ytterligare ett problem som bidragit till färre deltagare. Det är ett parti med åsikter som få människor idag kan känna samhörighet med.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
”Den EU-kritiska opinionen är dåligt formerad. EU-motståndet i Sverige är litet och återfinns numera huvudsakligen i den rasistiska och nationalistiska högern. ”
Då tidigare mer uttalat EU kritiska krafter, som vänsterpartiet och miljöpartiet, förvandlats till främsta stödtrupper till den genuint EU positiva och federalistiskt tänkande socialdemokratiska regeringen har motståndet mot EU totalt desarmerats.
Vänsterns och progressiva krafters svaghet och i det närmaste fullständiga kraftlöshet i dagens samhälle kan knappast bli tydligare. Vänstern, och kärnan finns hur vi än vänder och vrider på det inom vänsterpartiet, har försatt sig i en position där få bryr sig och där den ur ett progressivt perspektiv saknar relevans.
Saken blir förstås inte bättre av att de progressiva spillror som finns kvar drar med reaktionära krafter i form av kommunistiska partiet på manifestationen. Detta parti vurmar fortfarande för Stalin, en diktator med klart facistoida drag. Hur tänkte arrangörerna här? Att göra något svagt ännu svagare har aldrig varit en särskilt lyckad strategi speciellt inte då det ännu mer öppnar dörren för brunsvart nationalism.
När man betraktar detta är det svårt att vare sig se ljus i tunneln eller att känna hopp. Vänstern känns besegrad för överskådlig tid. Den rådande ordningen har segrat.
Det är synd att du är så pessimistisk. Problembeskrivningen är vi överens om, men jag är alltod av åsikten att saker och ting kan ändras fort.
Jag inser min pessimism, som väl kanske till en del är av existentiell karaktär. I grunden handlar den om insikten om människans inneboende egenskaper. Det jag över åren allt mer kommit att tvivla på är om summan av olika människors minst sagt divergenta och disparata egenskaper, kombinerade med individers fria vilja, någonsin kan fås att skapa det jämlika och solidariska samhälle, som en gång var min vision och vars värdegrund jag fortfarande delar.
När jag reflekterar över historien ser jag mer som talar för mitt tvivel emot det. Historien innehåller få om ens några snabba förändringar, dom blivit bestående. Däremot tror jag inte att vi inte kan påverka, förvisso inte till den grad att visionen uppnås men ändå göra någon form av skillnad. Det är i detta perspektiv, som vänsterns orkeslöshet och irrelevans av idag gör mig sorgsen och missmodig.
Jag är ju inte lika pessimistisk. I mer än 30 år har jag arbetat mot rasism i Göteborg. När jag började var Göteborg det starkaste nazistfästet i Sverige. Idag kan de inte gå på gatan här. I Göteborg är stöder för SD lika lågt som i Stockholm, trots att Göteborgs domineras av arbetarklass, till och med vit arbetarklass. Rent logiskt borde stöder i Göteborg vara lika stor som på andra orter med vit arbetarklass. Så är det inte. Vänstern i Göteborg samarbetar brett på detta område och dessutom finns det samarbete med judiska församlingen och en god kontakt med polisen. Detta arbete har som jag ser det varit mycket framgångsrikt lokalt. Det är ett positivt exempel.
Efter polisens övergrepp 2001 har jag arbetat med att förändra polisen. I detta arbete har jag haft marginellt stöd från andra politiska grupperingar, bar från mitt eget partis Göteborgsavdelning och anarkister i Göteborg. Men polisen har förändrats till det bättre och det är en bidragande orsak till att brottsligheten i Göteborg minskar, att förortsupplopp och bilbränder är mycket ovanligt, att kriminella uppgörelser med skjutvapen nästan upphört, Detta är ytterligare ett bar exempel på att det går att få saker att röra sig rätt väg.
Nu arbetar jag mest med fiskeripolitik ihop med yrkesfiskare. Målet är att få slut på miljörörelsens negativa syn på yrkesfiskare och få igenom en fiskeripolitik som är bra för yrkesfisket på alla nivåer inklusive livet i havet. Det kommer at lyckas, men jag måste ändra hela vänsterns syn på dessa frågor. Ännu är det inget positivt exempel, men det kommer att bli.
Det är goda exempel på hur det går att göra skillnad på specifika och relativt avgränsade områden men det förändrar inte den rådande ordningen och dess grunder. Det är i det senare min över åren tilltagande pessimism finns. Dock, att förändra och förbättra i ”det lilla” skall inte föraktas och visst finns här en bättre potential än den som nyttjas av i de politiska beslutsorganen representerad vänster.
Det lilla är nyckeln till det stora. Kraven ska var på en sådan nivå att de inte kan tillfredsställas i det existerande politiska och ekonomiska systemet. I vår politisk tradition kallas det övergångskrav. Förbättringar i det lilla är en del av det. Enhedslisten i Danmark arbetar enligt de principerna. Gå med på allt som är en förbättring, Rösta nej till allt som är en försämring.
Förvisso men trots viss förbättring ”i det lilla” är den bestående ordningen starkare och mer förankrad än någonsin. Globalisering och EU cementerar det rådande då de avgörande besluten fattas på transnationella nivåer. Underifrånperspektiv stryps allt mer.
Ser vi på det ”nationella” politiska landskapet har uttalat borgerliga partier 55 procent av väljarkåren bakom sig medan ytterligare 30 procent stöttar socialdemokraterna, ett de facto borgerligt parti. Gå tillbaka till 70-talet då socialdemokraterna stod för fördelning och jämlikhet och då både centerparti och folkparti i många avseenden var mer radikala än dagen socialdemokrater. Förändringen är överväldigande och vi ser den på många håll.
Visst kommer det intressanta ”uppstickare” på vänsterkanten men för dessa återstår att bevisa att de är ett alternativ, det grekiska exemplet visade i detta avseende att de överstatliga strukturerna ganska lätt kunde stävja en annan utveckling. Vi är fast.
Dessvärre kvarstår min pessimism.