Med kåkstäder menar jag i detta sammanhang stadsdelar och områden som växte upp utan stadsplan och ofta precis utanför stadens gränser. De är i stort sett alla försvunna idag och de som inte är försvunna är förvandlade till välmående villaområden för medelklassen. Vanligt var att kåkstäderna växte upp ihop med olika industrier.
Att jag kallar dem kåkstäder innebär inte med nödvändighet att bara fattiga byggde hus i dem, men gemensamt för de flesta av dem var att de dominerades av arbetarklass och hantverkare samt att husen stod på arrenderad mark, på ofri grund. I allmänhet mättes dock tomterna ut och gränser drogs så det var inte helt oplanerat. Det var ofta markägarna (i de flesta fall var dessa också arrendatorer som skaffade sig inkomster genom att arrendera ut en del av den mark de arrenderade) som tog initiativ och upplät tomter för självbyggnation till arbetare och andra människor med mindre resurser. När områdena införlivades med Göteborg skapades stadsplaner och i de flesta fall ledde detta till att kåkstäderna revs. En del av dem utvecklades dock och blev större med stadsplanerade kvarter som komplement (exempelvis Burås).
Dessa stadsdelar skiljer sig väsentligt från enhetligt stadsplanerade områden som Landala Egnahem och villaområden som byggdes av företag som spekulation och på kommersiell basis som exempelvis Bö villastad, Örgryte trädgårdsstad och Hovås.
Det största bevarade området med den här typen av bebyggelse finns i gränslandet mellan Göteborg och Mölndal, i Krokslätt och Toltorpsdalen. Där började kåkstaden växa fram på 1700-talet invid avrättningsplatsen och ihop med industrin längs Mölndalsån. Området kallades till en början för Galgkrogarna men allt eftersom det växte på 1800-talet och början av 1900-talet blev det fler stadsdelar som satt ihop. Burås, Mossen, Fredriksdal, Sörgården, Mathildeberg, Toltorpsdalen och Södermalm växte fram på bergen ovanför Mölndalsåns dalgång och utanför stadsgränsen kring vägen från västra Göteborg till Fässberg (Mölndal). I områden som Almedal och Elisedal fanns också sådan bebyggelse men den revs allteftersom och ersattes ibland med landshövdingehus och funkishus. De sista husen i Galgkrogarna från 1700-talet och början av 1800-talet revs på 1970-talet och idag omges de gamla villaområdena av större hyreshus och bostadsrättshus av varierande typ och ålder. Även modernare villabebyggelse har kompletterat områdena.
Ett annat större bevarat område är Ekebäck och Kungssten. På Hisingen finns Kvillängen och Aröd. Andra till ytan mindre bevarade områden är Slottsberget på Lindholmen, det delvis bevarade Färjestaden (Färjenäs), delvis bevarade Frölundaborg och Tåsthult samt Gathenhielmska reservatet. Gathenhielmska är en sista rest av en mer omfattande kåkbebyggelse runt nuvarande Stigbergstorget där Fyrkanten kanske var det mest ökända området.
I Majorna där kåkbebyggelsen var omfattande är förutom Gathenhielmska det mesta försvunnet. En del försvann när landshövdingehusen bebyggdes, men det mesta försvann senare, framförallt på 1960-talet då huvuddelen av Koopmansstaden försvann (det sista försvann först på 1990-talet och det första redan när landshövdingehusen byggdes), hela Majberget och Gråbergsstaden samt hela Masthuggsbergen. Kråkestan och Djupedal försvann när Olivedal bebyggdes med sten- och landshövdingehus.
Även annat försvann när stenstaden byggdes såsom Flygarns Haga, Skojarbacken, Brantdala och Vassnöden. Landshövdingehusbebyggelsen i Annedal utplånade Albostaden. Landalas kåkbebyggelse försvann först på 1960-talet och Tjörbostaden redan innan dess.
Några andra försvunna områden är Bräckö/Dalängsgatan (Skarvik), Rambergskvarteret och delar av Lindholmen.
Mindre bevarade eller delvis bevarade områden med kåkbebyggelse som numera är ålderdomliga villaområden som ibland kompletterats med modern villabebyggelse inkluderar Kallebäcks lider, Stora Björn norr om Utby, numera i Bergsjön, Sagoskogen (ett modernt namn antar jag) invid Hjällbo och Rösered.
