Människor tigger för att de är fattiga och saknar andra försörjningsmöjligheter. I Sverige fanns inget tiggeri under en kort period mellan 1960-talet och mitten av 1990-talet. Däremot var det vanligt i slutet av 1800-talet och under första halvan av 1900-talet.
Tiggeri var totalt förbjudet mellan 1868 och 1964, en period när det fanns många tiggare i Sverige och när tiggeri var vanligt. Förbudet spelade ingen som helst roll. Folk tiggde ändå. Det enda förbudet ledde till vara att fattiga människors situation var sämre än den kunde ha varit utan förbudet. Det går inte att hitta några som helst positiva effekter av eller aspekter på det nästan 100-åriga totala tiggeriförbudet.
Uppbyggnaden av välfärdsstaten och låg arbetslöshet ledde till att tiggeriet helt hade försvunnit i början av 1960-talet. Ekonomisk jämlikhet, arbete och bostad åt alla var det som ledde till att tiggeriet försvann.
I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet började den sociala välfärden rustas ner och arbetslösheten var hög. Tiggare började återigen dyka upp på svenska gator och 1995 blev det en stor mängd nya tiggare efter att mentalsjukhusen stängts. När flera fattiga länder med en diskriminerande politik mot romer blev medlemmar i EU mellan 2004 och 2007 ledde det till ett ökat antal tiggare i de rika delarna av Europa.
Tiggeri är förbjudet i Danmark, men i praktiken är det precis lika vanligt där som i Sverige där tiggeri är tillåtet. I Grekland kryllar det av tiggare på vissa håll trots att tiggeri även där är förbjudet. I Storbritannien råder också tiggeriförbud, men tiggeri är vanligt.
Det är uppenbart att tiggeriförbud inte leder till att tiggeri försvinner. Det enda som händer är att människor som redan har det svårt får det ännu svårare.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.