Jämfört med 1990-talet har antalet arbetsplatsolyckor med dödlig utgång i Sverige halverats. Det går inte att knyta antalet dödsolyckor till privatiseringar, nedskärningar och avregleringar. Det går inte heller att knyta dem till utländsk arbetskraft som arbetar under dåliga förhållanden. Men det går att knyta dem till klassamhället och klassklyftor.
Att dödliga arbetsplatsolyckor förekommer är förstås ett exempel på klasspolitik och att arbetsköpare, företag, kapitalister och företagare gör misstag. Men det är inte värre idag än för 20 eller 30 år sen utan bättre. Att arbetare från östeuropa ofta har det sämre på arbetsplatserna i Sverige, med lägre löner och sämre arbetsförhållanden har inte lett till ökat antal dödliga arbetsplatsolyckor.Jordbrukarna som dör på arbetet är inte heller att betrakta som arbetare i de flesta falla utan de är egna företagare.
De tre vanligaste dödsorsakerna på arbetet är förlorad kontroll över ett fordon, en olycka vid sprängning eller på grund av ras och som tredje största orsak återfinns fallolyckor. Fordonsolyckorna berör bl.a. lastbilsförare och vägarbetare men också jordbrukare etc. Ras och sprängningar etc berör byggarbetare, vägarbetare och gruvarbetare medan fallolyckor främst berör byggnadsarbetare. De senare olyckorna sker främst på arbetsplatser med anställda från östeuropa där säkerheten är åsidosatt. Självklart ska dess arbetsplatser ha tillgång till skyddsombud och det är skandal att de borgerliga partierna motsätter sig eller är tveksamma till detta.
Antalet som dör på svenska arbetsplatser i arbetsolyckor hör ungefär hälften av det antal som dör av dödligt våld men under de senaste åren har det varit ungefär lika många som dött i gängrelaterat våld som i arbetsplatsolyckor. Sen början av 1990-talet har antalet som mördats med skjutvapen legat kring 20 personer per år, sen 2010 kring 30 personer per år, 2018 hela 43 personer. Gängrelaterat våld anses vara ett stort samhällsproblem och diskuteras överallt. Arbetsolyckor diskuteras inte alls och borgerliga partier tycks anse att det är ett problem som ingen behöver bry sig om:
Därför vore det väl en idé att ett oberoende skyddsombud, utan koppling till ägarna eller staten, besökte arbetsplatsen? Det här borde man tycka ligger i allas intresse. Ingen vill väl att folk ska dö på sin arbetsplats?
Det visar sig då att den samlade borgerligheten tänker rösta ner förslaget. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna har förklarat att de inte vill inte ha några fackliga skyddsombud som springer på arbetsplatserna. Det är ”politik” menar de. Ingen ska lägga sig i företagens arbete. Centern tycker att det inte är ”rätt väg att gå”. Kristdemokraterna har inte bestämt sig än. Kanske finns ändå någon respekt för livet kvar där, även för de som bygger vårt land. Liberalerna har den sämsta bortförklaringen. De tycker att ”det finns så många andra problem på arbetsplatserna idag, som psykisk ohälsa”. För att tjänstemän blir utbrända, det räknas enligt liberalerna. Det räknas inte som lika viktigt att 40–50 arbetare omkommer på jobbet varje år, främst byggarbetare, lastbilschaufförer och jordbrukare.
För när facket ber om att få komma in och granska säkerheten – en åtgärd som huvudsakligen bekostas av fackets medlemmar – då säger borgarna nej. De vill fortsätta ha en uppdelad arbetsmarknad. Å ena sidan svenska arbetare med hög anslutningsgrad, å andra sidan östeuropéer som inte ska ha några rättigheter. Och sedan får de konkurrera!
Sällan har högern bekänt färg så tydligt. Glöm inte detta, nästa gång du hör att politik bara är tjafs och samma skit alltihop.
Det här, mina vänner, är klasspolitik, och det handlar om liv och död.
Arbetsolyckor med dödligt utgång är idag lika vanligt som gängvåld och har tidigare varit betydligt vanligare. Men det diskuteras inte alls. Det är främst unga män som dör på arbetet och främst unga män som dödas i gängrelaterat våld. I bägge fallen är det till stor del invandrare som dödas, i det ena fallet är det personer på samhällets botten som är mördare, i det andra fallet är det direktörer, företagsledare och företagare som är mördare. Det som diskuteras är det dödliga våld där fattiga är gärningsmän medan det våld som orsakas av rika i stort sett inte diskuteras alls. En avspegling av klassamhället. Rikas brott betraktas alltid som mindre allvarliga än fattigas brott.
Antal arbetsolyckor med dödlig utgång, år, antal
1992, 102
1993, 96
1994, 234*
1995, 88
1996, 82
1997, 89
1998, 68
1999, 67
2001, 61
2002, 56
2003, 61
2004, 56
2005, 68
2006, 68
2007, 75
2008, 68
2009, 41
2010, 54
2011, 58
2012, 45
2013, 35
2014, 41
2015, 34
2016, 37
2017, 44
2018, 50
2019, 36
*1994 förorsakade Estoniaolyckan 146 arbetsolycksfall med dödlig utgång.
Källa: Arbetsmiljöverket
Dödligt våld med skjutvapen, år, antal
2011, 17
2012, 17
2013, 25
2014, 28
2015, 33
2016, 30
2017, 40
2018, 43
2019, 41
Källa: Brå
Dödligt våld totalt, år, antal
2010, 91
2011, 81
2012, 68
2013, 87
2014, 87
2015, 112
2016, 106
2017, 113
2018, 108
Källa: Brå
