Nyliberalismens krasch och slutet för en era

Den nyliberala världsordningen kraschar mitt för våra ögon. Som om inte klimatkrisen vore nog punkterar Coronapandemin inte bara aktiebubblor utan hela den marknadsextremism – en gång i världen kallad laissez fair-kapitalism – som präglat de senaste fyrtio årens utveckling. När till och med Frankrikes Emmanuel Macron, nyss prototypen för marknadsliberala politiker, manar till ifrågasättande av ”den utvecklings­modell som vår värld följt i decennier”, kan slutet på en politisk era anas.

I krisen och det tvingande behovet av omprövning regnar åsikter och per­s­pektiv, från alltmer dumstrutsförsedda förnekare till slitande vårdpersonal som trots brist på allt söker rädda varje liv. Här återfinns de som konspiratoriskt tror att viruset planterats av amerikanerna eller utvecklats av kinesisk militär och förs vidare av 5G – och de som inte förstår att världen förändrats. Miljontals människor dog ju inte bara i Spanskan efter första världskriget utan också i Asiaten på 1950-talet och Hongkonginfluensan i slutet av 1960-talet. I Sverige smittades den gången över trehundratusen – och Anita Lindblom ställde in på Hamburger Börs?… Varför detta ståhej?

Och nu, i karantänernas, nedstängningarnas och massvarslens spår, höjs hårdnande röster. Vad är en procents döda mot ekonomisk världskris – med allt elände en sådan för med sig? Jo, ganska många tiotals miljoner offer i en värld av megastäder, mobilitet, flyktingströmmar och lägerbefolkningar, av bostadslöshet och utsatta människor vid sidan av ihjälsparade – eller aldrig ens uppbyggda – välfärdssystem och sönderslitna, utsålda vårdapparater.

Även vänsterfolk sliter med olika uppfattningar om omedelbart nödvändiga akutåtgärder mot smittspridning. Det tillhör det mänskliga. Det omänskliga däremot är en samhällsmodell som nonchalerat alla varningar, avskaffat alla buffertar och övergett vårt gemensamma samhällsansvar för profitjaktens skull. ”Det som denna pandemi visar är att våra gemensamma tillgångar och tjänster bör stå fria från marknadens lagar. Att så i grunden delegera vår livsmedelsförsörjning, vårt beskydd, vår förmåga att ge vård, våra levnadsvillkor, till andra – det är galenskap.” För Macron är orden retorik, men det är hög tid för oss alla att övervinna galenskapen. Människans levnadsvillkor kan inte delegeras till ”marknadens lagar”, det framgår med dödlig säkerhet under pandemin och kommer att stå än mer klart när världsekonomin ska återuppbyggas.

Det är just för en tid som denna de socialistiska erfarenheterna behövs, både för att bidra till lösningar och undvika misslyckanden, sätta behoven före vinstjakten, demokratiska rättigheter mot lockande despotism, internationalism mot nationalistisk backlash.

I den kaotiska skarven mellan det som nu går sönder och det som ska komma är ingenting självklart – eller ännu avgjort.

Håkan Blomqvist

Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.