En flummig och icke-konkret bok om ägande

Publicerad denFörfattareAnders_S

Jag har nu läst boken Ägandet av himmel, hav, skog och bygd av Lars Jadelius. En intressant bok om ägandet som berör många av de saker jag skrivit åtskilliga inlägg om som inskärningar av äganderätten i Sverige, den historiska utvecklingen av äganderätten, gemensam egendom, allmänningar och mycket mer. Samtidigt är den väldigt flummig och icke-konkret.

Jadelius verkar också tro på att människan kan förändras, dvs att människans funktionsätt och tänkande kan förändras. Det är som jag ser det väldigt naivt och det är sådant tänkande som lett socialistiska experiment alldeles åt helvete. Människans är en biologisk varelse och grundläggande förändringar tar 1000-tals eller miljontal år. Att förändra tänkandet och hur människor agerar är helt enkelt inte möjligt på kort sikt. Vill vi bygga ett annat samhälle måste vi istället förändra samhällets organisation. Människans tänkande och funktionssätt kan inte ändras i nåt större utsträckning men kan ändras i förhållande till många mindre saker. Människors rasism kan arbetas bort men människors xenofobi kan inte försvinna för att ge ett exempel.

Däremot är det självklart möjligt att förändra hur samhället och ägandet organiseras. Kooperativt och gemensamt ägande kan ges fördelar. Nyttjanderätt kan bli det centrala juridiska begreppet istället för äganderätt.
Jadelius underskattar också förekomstens av gemensamt, kollektiv och kooperativt ägande i Sverige. Det finns många tusen vattensamfälligheter, byallmänningar, sockenallmänningar, häradsallmänningar, besparingsskogar, allmänningsskogar vägsamfälligheter, vägföreningar, bryggföreningar, gemensamma bryggor, arrenden, servitutsavtal, vindkraftsföreningar, nyttjanderätter med mera. Säkerligen 10 000-tals. Den typen av ägande kan gynnas med lämpliga regelverk.

Boken är dock helt renons på förslag till lösningar och Jadelius skriver att han med flit valt att göra så. Det tror jag gör boken sämre och flummigare. Sen är han konstigt nog också väldigt egocentrisk och egofixerad på ett märkligt sätt. Han hänvisar till en massa kända författare, filosofer och politiska tänkare men det som andra vanliga människor i Sverige kommit på och uttryckt tycks han förakta på ett obehagligt elitiskt sätt. Tydligast är detta när han kommer in på sitt specialområde, arkitekturen och stadsplaneringen.

Arkitekturupporet avfärdas med en hånfull kommentar om konservativ estetik. Detta trots att han senare i samma kapitel förordar exakt samma saker som arkitekturupproret. Han framhäver omvandlingen av Haga som ett positivt exempel där de nya husen anpassats till de gamla och den tidigare existerande strukturen i stadsdelen. Det är ju precis vad föreningar som Yimby, Arkitekturupproret och liknande faktiskt vill. Detta även om Arkitekturupproret främst fokuserar på skönhet. Hus som byggs ska helt enkelt uppfattas som vackra och fina. Stadsmiljön ska uppfattas som vacker och fin. Jadelius agerar faktiskt precis som de modernistiska, postmodernistiska och funktionalistiska arkitekter han kritisera. Från en självpåtagen upphöjd position föraktar och fördömer han det han själv inte är inblandad i och det som förs fram av folk som inte är arkitekter.

Samma attityd förekommer också andra kapitel i boken, men i liten utsträckning, och det är något som enligt mig gör honom begränsat trovärdig när han menar att boken kan fungera som starten på en diskussion. När han uppenbart avfärdar vanliga människor blir det svårt att föra en vettig diskussion med honom.

Men i stort tycker jag boken är intressant, främst för att jag intresserar mig för de saker han skriver om och inte på grund av bokens (i vissa hänseenden bristande) kvaliteter. Jag kommer därför att kommentera bokens frågeställningar och ämnen i flera inlägg.

Läs mer:

Det finns en hel annat att läsa om boken och de tankegångar som presenteras i den:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.