De asiatiska metoderna duger åt oss också

USA håller på att bli ostyrbart sa Paul Krugman för många år sen. Han förklarade inte varför, men antagligen har det att göra med att medelamerikanen inte har fått det bättre på 50 år, och att den fattigare hälften har sjunkit ner i misär. Vilket i sin tur leder till att alla slåss med alla om att få några av de smulor som blir över när den rikaste procenten har tagit sitt.

Men tro inte att vi europeer är så mycket bättre. Visserligen lever den fattigaste hälften lite bättre, men arbetslösheten ligger runt 10 procent, skyhögt däröver i vissa fickor (som kan omfatta hela länder), och alltfler av de som har jobb har rättslösa sådana. Resultatet har blivit detsamma: allas kamp mot alla om uppmärksamhet och favörer.

Egentligen är det bara Asien det går bra för.

Alice Amsden förklarar hur dom gör. Istället för att tro att den ”osynliga handen” ska ställa allt till det bästa griper de in själva, via politiken.

  • Gynna företag som skaffar sig den kunskap som behövs för att gå den väg man vill
  • Gynna företag som är effektivare än andra företag på att gå den väg man vill
  • Gynna företag som är beredda att sätta sig i beroende av den politik man vill ha
  • Var inte rädd att själv starta företag om ingen annan vill göra som man vill
  • Med mera.

På så sätt har Sydkorea och Taiwan blivit rika i-länder på femti år och Kina har rest sig från en bottenplats till global medelklass. Och får man tro Amsden är Indien, Indonesien, Thailand och Vietnam på gång, med samma metoder.

Egentligen har de alla kopierat Japans metod för industrialisering. Som i sin tur var en kopia av Tysklands. Som i sin tur var en kopia av USAs. Egentligen är det så alla har gjort (med undantag för Ryssland som grottade ner sig i för mycket detaljstyrning). Marknadens osynliga hand är något man har trott på bara när man redan har haft ett stabilt övertag och haft råd att låta allt gå på en höft.

Även Afrika, Västasien och Latinamerika använde ungefär samma metod på 50- 60- och 70-talen. Kanske hade de också rest sig ur fattigdomen om de fått hållas. Men det fick de inte: de rika i-länderna blev livrädda för den tänkbara konkurrensen och såg, genom att utnyttja sitt finansiella övertag, till att de i fortsättningen höll alla politiska fingrar borta från ekonomin. Denna skulle skötas av näringslivet, punkt. Helst av i-ländernas näringsliv. Om detta berättar Alice Amsden i en annan bok.

Följden blev att t.ex. Afrika och Västasien blev så fattiga och sönderslitna av inre fejder att folk flyr därifrån till Europa, som alltså nu får ta hand om resultatet av sin egen kortsiktiga politik. Afrika och Västasien (samt Latinamerika) var av olika anledningar sämre rustade att ta stöten än vad stora länder som Kina och Indien var. Amsden förklarar dem också.

Frågan är nu vad vi själva gör.

De klassiska gamla metoderna för att styra näringslivet till allas fördel – och inte bara finansspekulanternas – fungerar i Kina, då borde de fungera här. Det finns ju mycket vi kan styra det till: energiomställning, naturresursbesparing, hälsosamt jordbruk, städer på gångavstånd… För att inte tala om en sjukvård som klarar folkhälsan. Det är bara vidskepelse att tro att det ska gå av sig själv.

Men först måste vi förstås släppa klanmentaliteten. Alla som har intresse av förändring måste samarbeta.

Jan Wiklund, ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam