Är konspirationsteorier en följd av en elitistisk politik?

USA-valet har återigen aktualiserat det konspirationistiska tankemönstret. I synnerhet bland Trumps anhängare – en favoritkonspiration bland dem tycks just nu vara att tro att en pedofil-liga styr världen. Mönstret har infiltrerat även Sverige, förefaller det som. Och man kan undra över vad det beror på.

Förvisso har konspirationister alltid funnits. På 70-talet då jag krängde Alternativ Stad-material på Stockholms gator kom det ibland fram personer som luftade bisarra teorier, och man fick ta på sig en långmodig min och tala lugnande till dom. Men det var ändå rätt ovanligt på den tiden.

Och framför allt framstod det som apart.

Vi hade verkligen inget emot populistisk agitation. Vi betonade ständigt och jämt att stadsplaneringen som den sköttes var grundad i vissa eliters behov och gick ut över vanligt folk. Något jag fortfarande står för, för övrigt. Men det skulle aldrig ha fallit oss in att tro på konspirationer. För oss var det självklart att politik var en fråga om kamp och kompromisser mellan olika intressen. Och för oss gällde att hävda ”fotfolkets” intressen, i alla bemärkelser, gentemot privilegierade gruppers intressen, för att få till så rimliga kompromisser som möjligt.

Jag kan tänka mig att detta berodde på att väggen mellan etablissemang och folk på den tiden inte var helt tät. Det förekom både diskussion och tankeutbyte, och det var heller inte alltid helt klart vem som hörde vart. Många av oss hade, på småkommunernas tid, släktingar och vänner som satt i kommunstyrelser. Och det var mer eller mindre dom som nominerade kandidater till riksdagen. Även fackföreningar och andra intresseorganisationer hade uppövade kanaler, och det skulle mycket till innan politiker helt körde över dem – av samma skäl. Beslutsförsamlingar var mer eller mindre representativa, var samma sorts folk som vi, åtminstone delvis.

Inte minst gav detta oss andra, oss som inte satt i beslutsförsamligar, en idé om hur sådana fungerade.

Första gången jag blev helt klar över att en ny tid hade kommit, en tid då gränsen blev knivskarp mellan folk och överhet, var när staten, i gestalt av miljödepartementet, hade mottagning med miljörörelsen inför FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio 1992. Tanken var att helt opretentiöst berätta om vad var och en tänkte göra. Departementsföreträdaren gjorde en sammanfattning av svenska statens linje – och det stod helt klart att man inte ens tänkte möta de krav Brundtlandrapporten hade ställt upp. Vilket jag påpekade – och möttes av iskall tystnad i fem sekunder, varpå departementsföreträdaren började prata om annat. Miljöförbundets undran var inte ens värd att besvara.

Givetvis borde jag ha lämnat mötet under protest, men beteendet var så nytt att jag togs på sängen.

När började då denna nya tid?

Förstås växte den fram successivt – här finns en möjlig förklaring av hur det gick till. Men när vägde det över? Ann Charlott Altstadt menar att det var när överheten bestämde över huvudet på oss att söka medlemskap i EU; då ”sa dom upp kontraktet”, som hon uttrycker sig. Björn Elmbrant och andra menar att det var den s.k. novemberrevolutionen då regeringen beslöt avskaffa alla regler för finansbranschens framfart.

Men jag tror att det kom tidigare.

Om man ska sätta ett år verkar 1980 passa bra. Det var då ojämlikheten började öka, efter att ha minskat i femti års tid. Det var det år arbetarrörelsen bestämde sig för att helt ställa upp för exportindustrins intressen och köra över den breda folkrörelsefamilj som var skeptisk till kärnkraft, genom att påstå sig vilja avveckla men i verkligheten hålla öppet att inte göra det, när motståndet väl hade somnat. Det var då portarna öppnades för ett elitistiskt betraktelsesätt som hade varit ganska främmande åtminstone sen demokratins genombrott ca 1920. Ett betraktelsesätt som exempelvis märktes i stadsbyggnadspraxis där Stockholms regionplanekontor öppet började plädera för motorvägar med argumentet att den enda sorts människor som lönade sig och var värda att satsa på aldrig skulle kunna tänka sig att åka kollektivt, hänvisande till en professor Åke E Andersson som sedan blev chef för Institutet för framtidsforskning på sina meriter.

Det märktes för övrigt även inom det som nyss hade varit miljörörelse, där en del började fästa sin lit till individuella miljötekniska karriärer som skulle lösa allas problem.

Det var med andra ord ungefär då som etablissemanget började köra sitt eget race, utan att bry sig om vad folk därutanför tänkte. ”Jag begriper mig inte på politiken nuförtiden”, sa Gunnar Sträng i sin sista intervju ca 1990. ”När jag var minister lanserade jag aldrig ett förslag utan att ha tröskat det på minst hundra partimöten runtom i landet. Nu kommer det lagar som aldrig har varit utanför kanslihuset.”

Och helt avskurna från de elitistiska beslutsprocesserna blir det då lätt för folk att svälja de mest halsbrytande konspirationsteorier, med rekvisita från Hollywood. De begriper inte hur det annars går till.

• Vi är ju till exempel 80 procent som inte vill ha kommers i välfärdstjänsterna, och har majoritet i alla partiers valmanskårer – varför gör då inte politikerna som vi vill? Vad har dom försvurit sig till för skumma krafter? Vilka hållhakar finns det? Vilka beroenden? Vilka lojaliteter?

Den enkla förklaringen – att de skiter i vad vi tycker för att de inte har några relationer till oss, för att de numera ingår i en helt egen miljö med andra intressen, och för att vi inte ens gör oss gällande på ett sätt som kan hota deras framtid – är inte så lätt att förstå för den som inte är van vid politiskt rävspel.

Med den här förklaringen förväntar man sig att konspirationsteorier skulle förekomma även före det demokratiska genombrottet. Och visst gjorde det. Vad var annars tron på häxor?

**

Här finns för övrigt samlat de tre orsakerna till varför konspirationer, som de brukar framställas, är omöjliga i praktiken.

Samt varför de inte behövs. Varför det blir som det blir ändå.

**

Det finns för all del en annan form av konspirationism: överheters föreställningar att opposition beror på att utländska agenter driver sitt spel.

Sånt kan möjligen bero på en lika total alienation från hur det går till i folkrörelsevärlden, och en oförmåga att föreställa sig att folk har en egen vilja som inte låter sig administreras fram av utomstående.

Men lika troligt är att det bara handlar om cyniskt ljugande för att försvara sånt som inte kan försvaras på hederligt vis.

Ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen.