Första gångan jag kom i kontakt med Nationalteatern var med pjäsen Speedy Gonzales. Vi hade hört talas om pjäsen, jag vet inte riktigt hur, men det var någon i gänget som hängde vid Stenungshallen i Uppegård, Stenungsund, som hörde ryktena. Den skulle visst handla om oss.
Vi fick reda på att den skulle spelas på Ljungskile Folkhögskola en viss dag. Några av oss bestämde att vi skulle åka dit. Vi åkte nog motorcykel upp, vi var 16 eller 17 år gamla, det bör ha under varit sommarhalvåret 1973. När vi stövlade in på folkhögskolan var det uppenbart att vi var en annan sort än de som gick på skolan. Men vi stannade och såg hela pjäsen. Det var uppenbart ett den handlade om oss. Budskapet var klart mot droger så som vi såg det, men samtidigt var det oss den handlade om, langare, haschrökare och kompisar med sniffare. Det var en strak upplevesle men ändrade inte vårt liv.
Nästa gång jag Nationalteatern så var en konsert på Vågen en spellokal, dansställe och krog i Folkets Hus. Det bör ha varit 1974 och vi åkte in till Göteborg för att se dem. Att åka in till Göteborg var alltid ett vågspel. Jag personligen åkte ofta buss då jag inte hade körkort och när jag fick genom Femman som kallade det, dvs Nordstan, blev jag nästan ofelbart kontrollerad av snuten. Missade vi sista bussen hem som gick vid 11 på kvällen fick vi hänga i Nordstan hela natten vilket innebar att polisen eller vakter regelbundet körde ut oss och kontrollerade oss. De var ofta mycket intresserade av den kniv jag alltid bar men kunde inte gör nåt åt det då det på den tiden inte var olagligt att bära kniv. Det brukade lukta på den för att kolla om den luktade hasch.
Sen skulle jag inte komma i kontakt med Nationalteatern igen förrän jag blivit aktivist på musikstället Sprängkullen vilket jag blev ordentligt under år 1977 även om jag började hänga där och arbeta där ibland redan under sommaren och hösten 1976. På Sprängkullen uppträdde Nationalteaterns Rockorkester regelbundet och jag minns en gång när vi hade dem där 6 dagar i rad och sålde en massa biljetter så gick jag till banken mitt i natten med 107 000 kronor i fickan på min vita armépäls. Det var en ofantligt summa pengar på den tiden. Det var mer än 2 årslöner för mig som brukade tjäna 3 000-4 000 kronor i månaden på de industrijobb jag försörjde mig på.
Nationalteatern var en del av min ungdom. En ganska stor del. Livet är en fest och Barn av vår tid tycker jag på ett bar sätt sammanfattar och beskriver vårt liv i det ungdoms gäng jag tillhörde. Ett förortsgäng i det helt nybyggda Stenungsund som inte var på något sätt väsenskilt från Biskopsgården, Backa eller Hammarkullen (där min mamma senare kom att bo). Det var likadant där då som det är idag. Skillnaden är att vi inte hade skjutvapen på den tiden.
Jag påmindes om detta när jag såg den första delen av dokumentären om Nationalteatern på SVT igår. Där det också fanns med en sekvens med en bild från Sprängkullen liksom bilder från Hagahuset där flera av de som blev centrala personer på Sprängkullen (på helt olika sätt) syntes såsom exempelvis Kaj Bergman, Feffe, och Albin. Det Nationalteatern skrev i sina texter då är lika relevant idag som då. De hade dessutom ett budskap med allt de gjorde, en dröm om kollektiv förbättring. Något som också kan ses i Kartellens texter men inte i senare gangsterrappares texter som istället har ett annat budskap som går ut på att skita i andra och enbart satsa på sig själv, med alla till buds stående medel.
Läs mer:
- Hagahuset och Hagahusockupationen 1972
- Hagahuset – Allégården
- Sprängkullen
- Sprängkullen – 1970-talets stora musikställe
