Att vi är de första på flera hundra år som inte självklart får det bättre än våra föräldrar är ingen ny kunskap. De flesta av oss kanske skulle vara beredda att skylla på den ökande ojämlikheten – den rikaste procenten lägger beslag på allt och lämnar bara smulor åt oss. Men det är mer notoriskt än så.
Ekonomer har pekat på att arbetsproduktiviteten växer allt långsammare och i många länder nu har blivit negativ. Kurvorna här ovan är tagen ur en bekymrad rapport till italienska riksbanken.
Inte oväntat anser försvararna av status quo att den minskade produktiviteten är ofrånkomlig och beror på minskad nativitet eller dylikt.
Men det finns många mer praktiska teorier om vad det beror på. Den brittiska bankekonomen Chris Dillow har ett par förslag:
– Kapitalister nuförtiden satsar inte på produktion utan på rentierism och vägtullar som inte skapar några nya värden och därmed inte bidrar till att knuffa kurvorna på bilden uppåt.
– Den ökande ojämlikheten bidrar i sig till sämre effektivitet. Rika spenderar inte sina inkomster lika effektivt som fattiga och sänker därför efterfrågan och takten i ekonomin. När de spenderar tenderar de också att lägga pengarna på lågproduktiva uppassnings- och vakttjänster. Med låga arbetarlöner finns också mindre skäl för produktivitetshöjande automatisering. Stora klyftor ökar dessutom misstron i samhället, försvårar samförståndslösningar och tvingar fram kostnadskrävande lurpassning och vakthållning. Och med alltmer makt till chefer minskar de produktiva idéerna och ökar vaktslåendet kring positioner och föråldrade rutiner.
Antropologen David Graeber har pekat på hur allt fler jobb inte bidrar till någonting alls, s.k. bullshit jobs. Där finns förstås byråkratierna – medan antalet t.ex. poliser i Sverige är detsamma som 1965 har administrationen av dom fyrdubblats – men fenomenet är mycket större än så. Graeber urskiljer fem kategorier:
– passopper, dvs tjänster som är till för att chefer ska få känna sig betydelsefulla
– tjänster som är till för att aktivt lura och skada andra, t.ex. bolagsjurister, lobbyister och pr-folk
– tjänster som är till för att fixa något tillfälligt så man ska slippa göra något åt det på sikt
– tjänster vars resultat går direkt i papperskorgen
– obehövliga chefer
Graeber uppskattar att kanske så mycket som en tredjedel av allt betalt jobb är av detta slag.
Andra har också lagt märke till fenomenet. En norsk författare, Christian Vennerød, skrev redan för 40 år sen om saken och konstaterade dessutom att många betalda jobb inte skulle behövas om alla bullshit jobs försvann och de nyttiga delades upp på alla – då skulle folk själva hinna exempelvis ta hand om sina egna barn och skulle dessutom bli friskare och behöva mindre vård.
Webbplatskonstruktören och ”hjärnergonomen” Jonas Söderström – som hittade kurvan ovan – föreslår att en egenskap hos den nuvarande tekniska utvecklingen kan förvärra problemet: datoriseringen av praktiskt taget allt tenderar att öka tillväxten och makten hos ett byråkratiskt skikt som inte bidrar till att skapa några nya värden utan alltsom oftast bidrar till att sänka produktiviteten hos de egentliga arbetarna genom att ta ifrån dem makt över arbetet. Digital teknik är en möjliggörare, som han säger – även av mer byråkrati, eftersom det är den som kontrollerar vad som ska datoriseras.
Och slutligen kan man peka på att ökande komplexitet i samhället kan göra detta alltmer improduktivt. Komplexiteten kan öka transaktionskostnaderna så till den grad att inget överskott blir kvar, varvid samhället kollapsar, menar t.ex. historikern Joseph Tainter.
Det finns många skäl att arbeta för ett plattare, mer demokratiskt samhälle, med mindre behov av fluff, övervakning och bullshit jobs. Vi behöver inte ta ut den ökade produktivitet som skulle bli följden i form av mer produktion, det går också bra med mer fri tid.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.