Frågan om en fackförening ska kunna utesluta medlemmar av ideologiska skäl är inte ny. För några år sedan uteslöt både IF Metall och Byggnads några medlemmar som var anhängare till våldssekten NMR eftersom dessa därigenom hade brutit mot förbundens stadgar.
Flertalet LO-förbund har beslutat att SD-företrädare inte kan vara förtroendevalda medan Transport och Pappers har beslut på att de inte får vara medlemmar.
I veckan prövade Stockholms tingsrätt fackföreningarnas rätt att själva avgöra vem som kan vara medlem efter att en SD-politiker från Kiruna stämt Transportarbetarförbundet för att de uteslutit honom. SD-representanten kräver nu skadestånd och sitt medlemskap tillbaka.
Transports beslut har upprört borgerliga ledarskribenter som menar att fackföreningarna är att betrakta som halvofficiella institutioner som inte ska kunna utesluta medlemmar på politiska grunder. Denna omsorg om arbetande människors väl och ve är bara hyckleri, maktens megafoner har sällan något till övers för fackliga rättigheter eller kamp och deras krokodiltårar handlar först och främst om att de vill försvaga fackens självbestämmande. Säkert hoppas en och annan också att borgerligheten med hjälp av sin ytterhöger ska göra något som de gamla partierna aldrig klarat: tränga in i de fackliga organisationerna.
Fackföreningarna är organisationer som byggts av arbetande människor för att försvara sina egna intressen, oberoende av stat och kapital. Nyckelordet är just oberoende. Hur de organiserar sig och och vem som får vara med är medlemmarnas egna beslut och inget som staten ska lägga sig i. I de flesta LO-förbund är det till exempel en viktig princip att inga företrädare för arbetsgivaren får vara med. Att slänga ut företrädare för rasistiska organisationer är en lika legitim som nödvändig renhållning för arbetarrörelsen.
Så långt är det inte särskilt komplicerat, fackföreningar har all rätt i världen att försvara sitt oberoende. Problemet är att medlemmarnas vilja i de flesta fack filtreras genom tjocka lager av byråkrati som alltför ofta förväxlar sina egna åsikter och intressen med medlemmarnas.
Den så kallade ”facklig-politiska samverkan” innebär att de flesta förbund är obrottsligt lojala mot den socialdemokratiska ledningen och under lång tid har denna fraktion haft monopol på ledande poster inom LO och dess förbund och även anpassat stadgar och organisation för att garantera sin dominans. Demokrati och medlemmarnas inflytande har alltmer stannat på pappret, något vi såg exempel på när alla ledningar 2019 kovände i frågan om den försämrade strejkrätten.
Historiskt finns även exempel på hur ledningar använt sig av byråkratiska medel för att bekämpa motståndare inom arbetarrörelsen, mest känt är förbudet för kommunister att bli valda till förtroendeuppdrag som LO-ledningen beslutade om 1940.
Men dessa missförhållanden kan bara åtgärdas underifrån, av medlemmarna själva, inte genom den borgerliga staten.
Dom i målet föll i dag den 4 mars, efter att denna tidning har gått i tryck. Tingsrätten kom fram till det var fel att utesluta medlemmen, men att inget skadestånd skulle utdömas. Det blir definitivt anledning att återkomma i frågan.
Lars Henriksson
Tidigare publicerat i tidningen Internationalen.
