Varför fortsätta kräva något som leder till fattigdom?

Överskottsmålet lever än. Dvs riksdagsbeslutet att staten ska vara ett vinstdrivande företag som skor sig på medborgarnas bekostnad. Exempelvis är det dit Riksrevisionen hänvisar då den kräver att nu måste staten skära i utgifterna efter covid-epidemins lössläppthet.

Om detta, och om diverse märkliga reaktioner från såväl Magdalena Andersson som Stockholms handelskammare, har Daniel Swedin skrivit en bra krönika i Arbetet så det behöver inte jag göra.

Däremot kan man fundera över varför en så hopplös idé kan hänga kvar år efter år.

På något vis utgår man från att staten måste dra in mer pengar än den lägger ut. Som om inte staten kan tillverka så mycket pengar den har lust med, och använda dem till vad den vill. Den enda gräns som finns är när andra börjar betrakta statens skuldsedlar om värdelöst skräp. Men detta har aldrig hänt i vår del av världen, i alla fall inte efter Görtz tid.

Pengar som smörjmedel

Syftet med pengar är att de ska vara smörjmedel. De ska underlätta transaktioner. Ett lands resurser är dess människor och deras verktyg. Kärvar det, dvs finns det en massa resurser som inte kommer till användning, kan det behövas mer smörjmedel.

Plus förstås idéer om vad de ska användas till, och beslut. Men sånt råder det väl ingen brist på?

Just nu är den öppna arbetslösheten nio procent. Ovanligt många resurser är alltså oanvända.

Åtstramningar är destruktivt

Inte ens mainstreamekonomer tror på åtstramningar. Internationella Valutafonden varnade för många år sen för att åtstramningspolitik bara gjorde länder fattiga, liksom OECD har gjort nu i vår.

För att inte tala om den gamla finansministern Ernst Wigforss, som kallade idén dårhusmässig redan på 30-talet.

Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna.

Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.

Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag.

Att behålla makten

Den gamle nationalekonomen, Keynes trätobroder Micha? Kalecki, hade en förklaring på varför åtstramningar trots detta är så populära i maktkretsar:

Under en ordning med permanent full sysselsättning skulle ”sparken” upphöra att spela sin roll som en disciplinär åtgärd. Chefens sociala ställning skulle undergrävas och arbetarklassens självtillit och klassmedvetenhet skulle öka. Strejker för löneökningar och förbättrade arbetsvillkor skulle skapa politisk spänning. Det är sant att vinsterna skulle vara högre under en ordning med full sysselsättning än de är i genomsnitt under laissez-faire….

Men ”disciplin på arbetsplatserna” och ”politisk stabilitet” uppskattas mer av företagsledarna än vinster. Deras klassinstinkt säger dem att varaktig full sysselsättning är osund ur deras synvinkel och att arbetslöshet är en integrerad del av det ”normala” kapitalistiska systemet.

Det vill säga, det handlar inte om ekonomi alls. Utan om att överklassen vill behålla sina sociala privilegier. Finns det gott om pengar i samhället är det inget särskilt med att vara rik. Det är först när misären sprider sig som det innebär en massa smaskig makt över andra.

Eliternas kompromiss

Så långt verkar det hela rätt banalt. Men frågan är förstås varför riksdagen upprätthåller detta mål. Och varför en socialdemokratisk finansminister slingrar sig istället för att avvisa det rakt av. En del tror det handlar om svängdörrarnas lockelser. Jag tror snarare att det handlar om politikens funktion: att skapa kompromisser mellan krafter som redan är etablerade i samhället.

Och där kan man inte påstå att folkmajoriteten är särskilt väletablerad.

Politiker förlorar inget på att behandla oss som de gör. Kapitalister och byråkrater kan ställa till ett helvete för dem om de inte sköter sig, ur deras synvinkel sett. Vi kan det inte, som läget nu är. Detta går dock att göra något åt.

Jan Wiklund, ursprungligen publicerat på blogge Gemensam.

Läs mer om ekonomi