Sextitalsrevolten byggde på morötter medan dagens revolt bygger på piskor, menar Matt Taibbi. Sextitalsrevolten mot överhetssamhälle och förtryck var attraktiv, den sög in folk som från början var skeptiska tack vare ”makten hos allt från jazz och rock till konst och journalism och förbjudna komedier” och ”det fanns en universell strävan mot fred, kärlek, förlåtelse och humor som förde folk samman”.
Kontrastera detta mot idag. Om sextitalets radikaler kunde sälja sitt budskap till resten av landet genom att göra musik som inte ens tråkmånsar och reaktionärer kunde motstå gör dagens revoltörer det motsatta. De tillbringar sin mesta tid med att skapa en ogenomtränglig vokabulär av förtryck och kokar av ilska över det pack som inte förstår eller inte gillar det.
Andra egenskaper Taibbi ser hos dagens radikaler är brist på humor och en sorts lystet krav på anständighet och bokstavlighet.
Naturligtvis överdriver Taibbi. Sjuttitalets fortsättning på sextitalsrevolten led verkligen ingen brist på puritanska fördömanden av andra människor omoral. Men visst är morötterna färre idag, och piskorna fler?
Till en del kan det ha att göra med att sextitalet var höjdpunkten på en högkonjunktur. Alla trodde att vägen mot paradiset var utlagd och målet skulle nås på nolltid. Läget för uppror var också fördelaktigt – kolonialväldena hade fallit, den nya fordistiska produktionstekniken hade gjort strejker lättorganiserade och överheten såg svag ut. Optimism rådde.
Vilket kan kontrasteras mot pessimismen idag, då ingen kan se nåt slut på den atlantiska världens åtstramningsdiktatur och ökande ojämlikhetstyranni.
Och det går inte heller att bara se sextitalets tillåtande kultur som förebildlig. För visst finns det mycket i nyliberalismen som handlar om att allt är tillåtet för den som har pengar?
Olika folkrörelsetraditioner
Men skillnaden mellan glädjefyllt tillåtande sextitalsrörelser och moralistiska tjugotalsrörelser går nog djupare än så. Det finns nämligen sedan sekler två folkrörelsetraditioner som ibland blandas – med lyckosamt resultat – men som ibland rusar på var och en för sig vilket inte alltid blir så lyckat.
Den ena traditionen skulle man kunna kalla den republikanska, med rötter i medeltidens bonde- och hantverkaruppror som fick sin apoteos i franska revolutionen. Den andra skulle man kunna kalla den evangeliska, med rötter i medeltidens antiklerikala rörelser som fick sina utlopp i reformationen och den engelska revolutionen och dess fortsättning i den amerikanska. I den republikanska rörelsens är kärnan att ”vi är folket och vi har rätt”. Kärnan i den evangeliska rörelsen är att ”bära vittnesmål mot synden” och individuell perfektionism.
Dessa två strömningar har fortsatt att utöva inflytande inom olika rörelser. Den republikanska strömningen har varit stark inom arbetarrörelser och den atlantiska världens nationella rörelser. Den evangeliska har – av historiska skäl – varit stark inom de rörelser som har sitt ursprung i det anglosachsiskt område, t.ex. den atlantiska världens miljörörelser, fredsrörelser och kvinnorörelser.
I Asien och Afrika är läget lite annorlunda.
Ibland har strömningarna som sagt kunnat blandas, med lysande resultat. Ett paradexempel är folkhögskolan vars kärna skulle kunna formuleras ”vi är folket och vi ska perfektionera oss själva”.
Arbetarrörelsen
På sextitalet stod arbetarrörelsen stark, och därmed det folkliga självhävdandet. Sen dess har arbetarrörelsen trängts tillbaka, eller kanske man ska säga dränkts. Istället har den evangeliska strömningens moralism och krav på individuell perfektionism hamnat i förgrunden.
Detta är förstås tragiskt. Ingen gillar perfektionister och principryttare. Motståndare till miljörörelser, kvinnorörelser och fredsrörelser har mycket att vinna på att mobilisera mot dessas moralism och självgodhet. En dos republikanism och folklighet behövs om man ska nå några segrar.
Jan Wiklund, ursprungligen publicerat på Folkrörelsebloggen. Lätt editerad och försedd med underrubriker för bättre synlighet i sökningar.
