Riksåklagaren har överklagat en dom till Högsta domstolen, där hovrätten friade en man som i tingsrätten dömdes till livstids fängelse för mord. Den fråga som riksåklagaren vill ha prövad är vilka krav som kan ställas på indiciebevisning för att den ska räcka för en fällande dom.
I oktober 2020 kom en ensam gärningsman, klädd i en grön jacka, till en busshållplats i Märsta på en elsparkcykel. Han avlossade flera skott mot en annan man och flydde sedan på samma cykel. Flera personer blev vittnen till händelsen. De såg dock aldrig ansiktet på gärningsmannen.
Några månader senare greps en man misstänkt för mordet. I hans bostad fanns den gröna jacka som gärningsmannen hade på sig vid busshållplatsen. På jackan fanns den misstänktes DNA. Dessutom blodstänk från den mördade mannen och tändsatspartiklar från den typ av ammunition som användes vid mordet. Den misstänkte mannens DNA fanns också på några av de tomhylsor som påträffades på brottsplatsen.
Tingsrätten ansåg att bevisningen var övertygande och dömde mannen till livstids fängelse för mord. Hovrätten menade dock att en alternativ gärningsman inte kunde uteslutas och frikände därför för mord. Riksåklagaren överklagar nu hovrättens dom och yrkar att mannen ska dömas för mordet till livstids fängelse.
Prövning i HD
Bevisfrågor lämpar sig enligt riksåklagaren i allmänhet inte för prövning i Högsta domstolen. Detta eftersom det finns en risk att prövningen skulle få en begränsad betydelse utanför det aktuella målet. Riksåklagaren menar dock att det här målet avser en typsituation. Detta för att det rör sig om en skjutning i kriminell miljö där inget vittne har kunnat peka ut gärningspersonen. Något som innebär att åtalet bygger på bland annat tekniska spår.
Det är enligt riksåklagaren angeläget att HD någorlunda regelbundet uttalar sig om kraven på vilken bevisning som ska vara tillräcklig för en fällande dom.
– Sådana här brott utförs ofta hastigt och av maskerade gärningsmän. Det innebär att vittnen och målsäganden sällan har möjlighet att lämna detaljerade berättelser som kan leda till att gärningspersonen identifieras. Det har vi sett exempel på i flera fall under senare år. Och även om det finns vittnesiakttagelser är det vanligt att personerna inte vill medverka i utredningarna. Av det skälet är det särskilt viktigt att domstolarna får vägledning kring hur bevisning ska värderas. Min uppfattning är varje bevis först ska värderas för sig och att man därefter ska göra en sammanvägd bedömning av all bevisning. Så verkar inte hovrätten ha gjort i det här fallet, säger riksåklagare Petra Lundh, i ett pressmeddelande.
