Boknytt
Åtta steg mot avgrunden
Jonathan Jeppsson
Ordfront
Det löser sig nog inte…
Importerade Halloween och än mer Black Week har fått fart på konsumtionshysterin lagom till det frenetiska julklappsköpandet och den efterföljande storrean.
Politikerna pratar hållbarhet. För att i nästa stund planera ökad tillväxt, export, nya gruvor och industrisatsningar. Full fart på de materiella ”framstegen” efter den bromsande coronaepidemin. Åter ”business as usual”.
Som om corona vore vårt största problem. Och vi verkar redan ha halvglömt, torkan, hettan, stormarna, översvämningarna, havshöjningen, glaciärsmältningen, Grönlands- och Antarktis-isarna, Golfströmmen och avverkningen av tropikskogar.
Det är värre ändå…
Och det är bara början av problemen på en krisande planet, berättar denna ”undergångsbok” levande i ”Åtta steg mot avgrunden – Vårt framtida liv på planeten”:
Djurarter utrotas snabbt. Fåglarna blir färre. Bina försvinner och tvingar kineserna att pollinera äpplen för hand. Insekterna minskar i antal, vilket påverkar hela näringskedjan. Korallreven bleks och dör. Fiskbestånden minskar. Matbrist hotar.
Hälsofarliga luftföroreningar kräver liv, att bo i megastäder kräver munskydd. Bygg- och cementindustrin pumpar ut koldioxid. Träsken i Sibirien tinar och släpper metan (20 gånger värre än koldioxid) – detta samtidigt som gamla livsfarliga sjukdomsbakterier kommer till liv igen. Fler pandemier väntar oss.
Men skadeinsekterna trivs, och de sprider sig norrut med värmen (till oss i Nord). Vattenbrist, sjunkande grundvatten och sinande floder äventyrar jordbruket. ”Irreversibla återkopplings-effekter” leder ”oundvikligen till kraftfulla klimatförändringar”.
Historiska farsoter återvänder
Erosion. Övergödda jordar. Minskande skördar. Ökande världsbefolkning (inte skaffa barn är det största klimatarbetet man kan utföra…). Klimatflyktingar och vattenkrig kommer skapa konflikter. Mikroorganismer i havet minskar sin syreproduktion.
Kärnkraft då ropar de borgerliga som på alla sätt och vis vill bort från allt tal om systemförändringar av politik och ekonomi. Men nytekniska förbättrade minikärnkraft är kvar på forsknings-stadiet. Fusionsenergi (atomsammanslagning) finns inte.
Brist på sällsynta jordartsmetaller som behövs för solkraft och vindkraft. Kina har mest vill de dela med sig? De satsar på grön energi ja, men bygger också massor av nya kolkraftverk.
Och den växande statushungriga medelklassen i Kina, Indien och allmänt i Syd – de vill bila, resa, flyga, äta kött, ha energi-slukande luftkonditionering. Ha det som den USA-amerikanska livsstilen de sett på teve och bio – men för det räcker inte jordens resurser för alla människor på planeten.
Evig tillväxt på en ändlig planet är en omöjlighet. Ändå lever det västerländska, liberala, egoistiska, individualistiska, teknik-optimistiska, och kapitalistiska utvecklingsidealet vidare – och sprids. Framsteg, framåtskridande, framtidstro, modernitet, tillväxt, konsumism och det ödes-deterministiska slagordet: ”det går inte att stoppa utvecklingen”.
Myten om framsteget
Med ökande värme försvinner molnen, som reflekterar tillbaka solljus. Då ökar värmen och molnen försvinner mer etcetera. Med höjd temperatur smälter Norra ishavet, och när vit is byts mot mörkt vatten drar havet till sig mer värme. Och så vidare runt runt i två av många så kallade återkopplingsmekanismer.
Det gör det svårt att sia om framtiden. Och öppnar för mängder av samkopplade miljö-klimat-problem som plötsligt samverkar i onda farliga rundgångsspiraler. Vad händer exempelvis på sikt med all plast i havet?
Alla andra civilisationer har gått under, varför inte vår som vilar på fossil energi vi inte längre kan fortsätta med. Varför vaknar vi inte upp inför denna existentiella megakris för hela mänskligheten, undrar författaren med rätta.
Varför krigsmobiliserar vi inte? Under andra världskriget gjordes det. Bilar och flygplan fick ge vika för krigsproduktion. Men då var fienden tydlig, och alla ställde solidariskt upp.
Krigsmobilisering nödvändig
Problemet med dagens miljö-klimat-biokris är dess lunkande långsamhet, att den inte dagligen syns, att den har så många delkomponenter, inget tydligt fiendeansikte.
Lägg till att en del vetenskapspersoner, debattörer och faktaresistenta extremhöger-populister tvivlar på klimat-temperatur-krisen. Genom sociala medier sprider sig konspirations-fantasierna lätt.
Jonathan Jeppsson lyfter fram vardagens diktatur, vi sitter fast i den och klimatdebatt-världen framstår därmed som en annan parallell verklighet. En slags ”det nuvarandes tyranni” härskar.
Till det systemförsvararnas optimistiska ideologiska svar att ”mer forskning, ny teknik och marknadskrafternas fria spel ändå till slut skall ställa allt till rätta”.
Evolutionär stenåldershjärna
Slutligen problemet med den mänskliga naturen vi ärvt av evolutionen. Vår stenåldershjärna har ett starkt system för att bemöta snabba problem – de vi mötte på savannen i Afrika.
Vi kan reagera snabbt och kortsiktigt för vår överlevnad. Vårt psyke är däremot inte gjort för den moderna världens otydligare långsammare megahot.
Därför kan många människor acceptera alla inskränkningar i den personliga friheten (utom de halvgalna vaxxmotståndarna) under den nuvarande coronatiden, ”medan klimatkrisen betraktas som något högst abstrakt långt in i framtiden”, skriver författaren och journalisten Jonathan Jeppsson.
Vår komplexa mänskliga natur kombinerar ”schimpansens själviskhet och biets osjälviska fokus på kollektives bästa inom oss”.
Tänka långsiktigt och universellt
Men för att följa biet i spåren måste vi (1) gå från kort till långsiktigt tänkande. Och (2) vidga våra ”osjälviska, samarbetsinriktade tendenser” från vår egen grupp/stam/nation till att ”omfatta hela mänskligheten”. Lyfta oss två gånger i kragen (min kommentar).
Ett nytt samhälle behövs, men det finns inte på kartan. Hans slutsats är dyster inför vår pågående förstörelse av jorden: ”Vad vi än gör så är det redan för sent”.
Ändå kan han inte hålla sig från att ge några råd: Res mindre, konsumera mindre, plantera träd, sluta hoppas för först då kan vi realistiskt ta till oss till den stundande katastrofen. Försök ändå hitta en mening med livet bortom prylarna.
Hopp förblindar oss
En gammal kompis rekommenderade denna utmärkta bok och för det är jag tacksam. Den är journalistiskt rapp, med konkreta exempel, korta kapitel, övertygande argumentering. Fast egentligen vill man ju inte tro på den svartmålande boken…
Enda kritiken är att tanken att följa den framtida utvecklingen i klimatfrågan från årtionde till årtionde inte fullföljs fullt ut. Men det gör ingenting. Den massiva presentationen av alla problem i klimat-miljö-syndromet är bokens styrka.
Jag stärks i den åsikt jag tyvärr redan hade att det nog går åt helvete. Ändå får man kämpa vidare. Men politikerna fattar inte att det handlar om ”en genomgripande omställning av hela samhället”.
Frågan är vad man som enskild kan göra annat än små enkla symboliska insatser (typ sopsortering). Och varför kan inte hela vetenskapen samordna sig och med en röst säga vilken klimatsyn ”som gäller”?
Samma dag som jag skrev detta såg jag en klimat-optimisisk bok i bokhandeln. Jag tror att många vetenskapare hellre gynnar sin karriär än låter oss vanliga människor få enhetliga besked.
Går civilisationen under?
Alla civilisationer har gått under, varför inte vår västliga kapitalistiska tillväxt-version? Ingen konkret alternativ grön (eller rödgrön) samhällsmodell finns idag att tillgå.
Å andra sidan innebär en kollaps för vårt system att allt rasar överallt på jorden. Det löser sig nog inte. I varje fall inte för oss människor (kackerlackorna lever nog nöjda kvar…).
De sammankopplade kriserna är oss övermäktiga, särintressen bromsar, multijättar och Trump-figurer ljuger, politiker är långsamma, folk vägrar tro på allvaret i de samverkande ”samförstärkande” multikriserna
Tar vanligt folk till sig detta? Nej, det är för stort och komplext för de flesta. Och vad ska de dessutom göra om de inser att undergången kommer?
Sanningen måste sägas
Blunda gör nog alltför många. Och känner en hjälplös hopplöshet. Inget ämne man tar upp med en kall öl i handen på puben.
Men trots allt. Den hemska sanningen måste sägas, och det gör denna bok. Det är början på ett svåruppnått uppvaknande.
Som ändå högst troligen inte hinner med att reagera snabbt nog. Men vi måste ju ändå försöka – annars är vi inte människor.
Alla individer är kortsiktigt och långsiktigt ansvariga för att bekämpa klimatkatastrofen på något sätt. Men det kommer ta tid få denna medvetenhet.
En vän tittade in och såg denna bok: ”Vad är det för konstiga böcker du läser?”
Hans Norebrink
