Som nybliven pensionär vid 71.5 år har jag fortsatt att vara medlem i kommunals fackliga avdelning för pensionärer. Jag får tidningen Här & Nu som bland annat tar upp ålderism – åldersdiskriminering.
Som att den äldre generationens problem med ny teknik och digitalisering ignoreras. Och som att äldre inte sällan bemöts som mindre vetande i allmänhet. Dessutom har pensionärer låg status i samhället.
Vad jag skulle vilja ha diskuterat mer är dock detta: Varför tvingas man inom offentlig sektor lämna jobbet vid en viss ålder, även om man skulle vilja jobba vidare? Är inte det åldersdiskriminering säg!
För ekonomin och välfärden vore det bättre om en större andel av befolkningen arbetade. Och vad är argumentet – blir man automatiskt dummare vid en viss ålder?
Många av världens mäktigaste ledare har hög ålder, vilket anses borga för stor kunskap och livserfarenhet. Gäller inte detta för människor i allmänhet?
Äldre kan bli sjuka och dementa, men det kan yngre också om än i lägre grad. Vore det inte vettigare att få sjukbidrag-pension när man behöver det som individ? Att var och en bedömdes individuellt vad gäller deras arbetsförmåga? Inte (be)dömdes efter antal år i livet.
Nu kanske det ändå kunde vara bra att det finns en åldersgräns när man har rätt till pension. Men att man också har rätt att jobba vidare så länge man vill och kan.
I ett vidare perspektiv anser jag att rätten till arbete borde vara en mänsklig rättighet. Och de som inte kan få arbete på den öppna arbetsmarknaden ska erbjudas nödvändiga servicejobb i den offentliga sektorn:
Värdar på skolor, läxhjälpare, besöka ensamma, träna invandrare i svenska, vuxennärvaro på ödsliga platser, nattvandrare, besöka sjuka, hjälpa till i vården-skolan-förskolan, hjälpa handikappade etcetera.
Hans Norebrink vårdarbetare-ex
