Stora Enso lägger ner Kvarnsvedens pappersbruk, 340 sägs upp. Flexator utanför Nässjö stänger, 100 varslas. Handelsbanken slår igen lokalkontor runt om i landet, personal och lokalbefolkning drabbas. Och de anställda inom vården upplevde inte minst under Coronapandemin hur deras erfarenheter inte togs till vara. Gång efter gång står anställda och samhällen inför fullbordat faktum när arbetsgivare maktfullkomligt beslutar om framtiden. Så kan vi inte ha det. Demokrati och inflytande ska prägla hela samhället, även arbetsplatserna.
De senaste åren har minnet av rösträttsreformerna 1918-21 firats. Men det var ett demokratiskt genombrott med förhinder. För den tidens arbetarrörelse var det självklart att rösträtten skulle följas av beslut som vidgade demokratin till att också gälla makten på arbetsplatserna. Men kraven på industriell demokrati röstades ner i riksdagen. I stället ersattes kraven så småningom av den korporativa Saltsjöbadsandans tandlösa företagsnämndsavtal som på inget sätt rubbade arbetsgivarnas makt.
När arbetarrörelsen åter gick till offensiv i svallvågorna av gruvstrejken och de vilda strejkerna under 1970-talet utmanades ”den svenska modellens” klassamarbete. Frågan om makten på arbetsplatserna ställdes snart högst på dagordningen – till exempel i förslaget till löntagarfonder. Men när det gällde retirerade S. Och frågan om arbetsplatsdemokrati försvann från det offentliga samtalet.
Makten över arbetet
Makten över arbetet ligger fortfarande hos ägarna, ofta hos aktieägare med kortsiktiga profitintressen, skilda från arbetarnas och tjänstemännens. Också i den politiskt styrda offentliga sektorn saknar de anställda reella maktresurser. Ja, de anställdas ställning har istället försvagats på senare tid. Arbetslösheten har mångdubblats. Allt fler saknar fasta jobb och får hålla till godo med behovsanställningar, deltid och sms-jobb. Att avskaffa LAS innebär att klockan vrids tillbaka 50 år. Och införandet av NPM – New Public Management – i offentlig sektor har ytterligare fjärmat de anställda från inflytande över sin arbetssituation.
Coronapandemin satte konsekvenserna i blixtbelysning: Underbemanning, tillfälliga anställningar och en ovilja att lyssna på personalen fick katastrofala följder, inte minst för de äldre.
Det kommande valet handlar i stor utsträckning om den solidariska välfärdssektorns framtid. Här finns en konkret möjlighet att visa på betydelsen att låta stat, kommun och regioner föregå med gott exempel som mönsterarbetsgivare när det gäller arbetsmiljö, arbetstider och inte minst de anställdas möjligheter att få reellt inflytande över sina arbetsförhållanden.
Kampen om makten över arbetet handlar om rätten att bestämma över förhållandena där vi tillbringar en så stor del av våra liv. Det är i grunden en demokratisk fråga. Men som inte minst lärdomarna från Coronapandemin visar är de anställdas kunskaper och erfarenheter av central betydelse också för försvaret av den solidariska välfärdsstaten.
En motion till Vänsterpartiets kongress.
Håkan Blomqvist, Västra Södermalm, Styrelsen för Umeå pf, Umeå, John Andersson, Skurup, Robert Armblad, Växjö, Per Olof Balkedal, Umeå, Jan-Olov Carlsson, Umeå, Åke Eriksson, Nacka, Bosse Franzén, Valdemarsvik, Alex Fuentes, Hägersten, Roya Hakimnia, Solna, Henrik Hedman, Karlskrona, Lars Henriksson, Majorna, Roger Hultgren, Majorna, Magnus Johansson, Kortedala-Gamlestan-Bergsjön, Tom Leonardsson, Kävlinge, Mattias Stålnacke, Ale, Lars Sundling, Gävle
Läs mer:
