När jag som ung man liftade Nordamerika runt hörde jag ofta att 98 procent såg sig som medelklass, en procent som underklass, och en procent som överklass. Bli medelklass var (i stort sas det) idealet för arbetarna som via ”The American Dream” hoppades på det individuella klasslyftet uppåt.
Och likaså för överklassen – som också de ville vara en del av det breda, nationella, och kulturella USA-amerikanska medelklassidealet – ”det normala livet”.
Som treskiftsarbetande vårdarbetare (patienttransportör) har jag sedan 70-talet sett en liknande ”medelklassificering” ske på jobbet: Passivisering, av-klassificering, mental av-proletarisering, av-politisering, medelklass som ett vanligt arbete, att vara varken rik eller fattig.
Men på 70-talet kände vi oss många som arbetarklass, och många var därför politiskt och fackligt aktiva. Yrkesstolta var vi. Klasskänsla hade vi. Stannade kvar gjorde vi.
Nu ska många av de yngre gör annat, läsa vidare, åka till Australien. De trötta och desillusionerade äldre är passiva och säger ”Vi har det för bra”. De tänker att skönt slippa det forna politik-snacket. De tycker inte det behövs – även om de ibland skäller på politikerna.
De räknar ut när åren och ekonomin tillåter pensionering. Förväntar sig att allt ska förbli som det har varit, räknar inte med förändringar. Lever det lilla vardagslivet. Men goa gubbar och kamrater att öla med på Järntorget, Andra Långgatan och Danmarksbåten är de!
Så jag hoppar jag till av glädje och förvåning när en ung arbetarkvinna på jobbet (bara det mossiga uttrycket) vid det numera så opolitiska kaffebordet, oväntat och plötsligt säger: ”Vi arbetare måste…”. Snabbt fram med den historiska kulturarvs-stämpeln!
Proletära tjänstemän
Hur var det då förr? Studien ”Människan i industrisamhället” (1955) fick fram att 83 procent av de undersökta arbetarna såg sig som just arbetarklass. Men även 54 procent av de dåtida tjänstemännen betecknade sig som arbetarklass, 32 procent som medelklass! Alltså tvärtom en ”proletarisering” av vilken klass man identifierade sig med.
Enligt en avhandling av Lena Karlsson vid Umeå universitet (1993 – 2000) ”anser sig ungefär 30 procent tillhöra arbetarklassen, 40 procent medelklassen och 8 procent övre medelklassen”.
I antologin ”En fråga om klass” (2010) identifierar sig 24 procent som arbetare, 51 höga procent som medelklass och hela 17 procent som övre överklass. Anar man en pågående ”övremedelklassificering?
Klassamhället finns kvar
Men alla hittills nämnda siffror visar på vilken klass som människor själva subjektivt anser sig tillhöra (i sin självidentitet). Det är skillnad mot vilken klass som forskarna objektivt sett anser dem tillhöra (i verkligheten) Vilket kan variera, liksom hur de definierar klass.
Min snabba enkla klassanalys som här får duga är att: Utgående från arbete och ägande har överklassen mest pengar och makt, arbetarklassen minst, och medelklassen mittemellan. Och grundbulten i klassamhället är att en klass av människor har odemokratisk makt över en annan klass av människor.
Enligt fackliga Katalys 700-sidiga samhällsanalys ”Klass i Sverige (bok 2021) är av de yrkesverksamma ungefär 50 procent objektivt sett arbetarklass, 41 procent tjänstemän och 9 procent företagare”.
Ryktet om arbetarklassens död är alltså betydligt överdrivet för att travestera Mark Twain… Den är fortfarande den enligt vetenskapliga undersökningar största klassen i Sverige.
Då räknas de lägre tjänstemännen objektivt sett till den breda arbetande klassen. Detta trots att arbetare är LO och tjänstemän TCO. Men i enlighet med att båda (de fackliga) grupperna har nära (historiska) band till socialdemokratin. Och att en del (lägre) tjänstemannajobb ”proletariserats” i innehåll (som mindre pengar, mindre makt, färre chefspositioner och mer rutinartat arbete, min snabbförklaring)
Men vi kan se att det är tvärtom subjektivt. Alltså hur tjänstemännen (”tjänstepersonerna”) uppfattar sig själva, vilken klass de tillhör.
Tjänstemännen (en antar de lägre) har gått från en ganska stor identifikation med arbetarklassen, till en identifikation med sin egen ”medelklassitet” (en anar högre tjänstemanna-identitet).
Arbetarklassen har även de delvis ”medelklassat sig” i sin självidentifikation. Jag anar ett samband med den nyliberala högervridningen i samhället. Såväl många arbetare som medelklassen själv identifierar sig med just medelklassen – som en slags normal vanlig ”klarar-sig-själv-mittgrupp” i samhället (mina ord).
”Medelklassen det nya normala”
I en idag sällsynt uppflammad klassdebatt sägs det att medelklassen har blivit ”det nya normala”, vilket till exempel sociologen Lena Sohl skriver om. Hon har bland annat intervjuat lågbetalda industriarbeterskor som klarar sig med en vanlig Svensson-tillvaro, vilket de ser som en normal medelklasstillvaro. Sohl igen:
”Samtidigt förknippas arbetarklassen allt mer med negativa värden…en rasistisk och SD-röstande klass… Att identifiera sig som arbetarklass blir svårare i dag när det inte längre är ett begrepp som artikuleras i offentligheten och inom politiken”.
Då blir arbetarklassen, underklassen, begrepp för den nedre delen av 2/3-delssamhället. De arbetslösa, socialbidragstagarna, timanställda, invandrare, utanförskapsområden, utsatta människor etcetera (som i dagens USA).
Detta gläder förstås de borgerliga som talar om höjda reallöner, pengar över till mer än det nödvändiga, SOM-rapporter om bättre ekonomi och ökad nöjdhet med livet, samt en levnads-standard ”som för inte så länge sedan var otänkbar” enligt DNs ledarskribent Susanne Nyström som sammanfattar sin syn på klasser så här:
”Så svaret på varför allt fler räknar sig som medelklass är alltså kanske inte svårare än att de ur ett historiskt perspektiv är det”.
Men räknar man så tillhör vi ju alla medelklassen. Och vi i de flesta rika västländer är snarare alla en slags överklass. Kungar och drottningar hela bunten!
Jag besökte en gång förre etiopiske kejsaren Haile Selassies palats och hans privata våning – och den var inget att yvas över. Och på Kalmar slott såg jag att adeln hade torrdass och kallt. Då har jag det själv bättre idag som vanlig simpel jobbare.
Kejsarens dass
Vad är då felet med det borgerliga höger-tänker att alla har blivit medelklass och att arbetarklassen därför inte finns, eller är på utdöende?
Jo, det sker ju med utvecklingen i samhället en gradvis höjning av vad som räknas som normal levnadsstandard – för främst arbetarklassen. Sedan är det ju inte absoluta skillnader i levnadsnivå som definierar klassamhället, utan den relativa fattigdomen – hur man ligger till i jämförelse med andra grupper samhället.
Alltså simpel avundsjuka, säger de på högerkanten. Nej, vi människor har under större delen av vår tid på jorden levt som jämlika jägare-samlare (och en del människor gör så än idag). Så vid sidan av en karriärklättrande ojämlik hierarkitendens har vi också fått en medfödd önskan om att leva i ett jämlikt samhälle. Vår mänskliga natur uppskattar jämlikhet.
Se exempelvis i”Psychology Today” den 15 januari 2014 av evolutionspsykologen Nigel Barber: ”Why Low Status Hurts – Inequality is a buzzword today”: Jägare-samlare hade minimala statusskillnader och så vill de flesta människor leva, skriver han och fortsätter:
Ojämlikhet däremot stressar oss visar evolutionsvetenskapen som forskar kring människans medfödda beteendetendenser. Orättvisa och ojämlikhet gör oss sjuka, orsakar sociala problem och det leder till politisk instabilitet. Se även boken ”Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”.
Kravet på jämlikhet – oavsett samhällets aktuella levnadsnivå – handlar alltså inte om avundsjuka och missunnsamhet, som högern gärna tror Det handlar om att vilja leva i ett jämlikt samhälle där människor mår som bäst.
Jämlika samhällen bättre
Författaren Nigel Barber rekapitulerar historiens svängar mellan jämlika perioder och ojämlika dito:
(1) Jämlika jägarsamlar-samhällen. (2) Ojämlika jordbruks- och tidiga industrisamhällen. (3) Åter demokratiska jämlikare samhällen under sent industri- och tjänstesamhälle. (4) Och så den nuvarande globala tendensen som Nigel Barber varnar för: ökande politisk och ekonomisk ojämlikhet i världen (via nyliberal globalisering, min förklaring).
Det är ju också så att vi människor är sociala varelser som samarbetar i företag och i samhällen (länder, nationer). Endast tillsammans skapar vi, oavsett yrke, vårt lands ökande rikedomar. Varför ska vi då inte dela på dem, jämlikt och rättvist? Och att i alla fall arbetarklassen inte får en mindre andel än tidigare.
Tänkt så ökar arbetarklassens standard kontinuerligt, men vi får samma lägre andel av de nationella produktionsresultaten som tidigare. Oavsett ökad standard förblir vi alltså arbetarklass – men på en högre ekonomisk nivå!
Och i praktiken har vi arbetare trots de höjda reallönerna fått en mindre andel av produktionsresultaten. Detta eftersom jämlikheten efter en topp 1980 efterträtts av en snabbt ökande ojämlikhet i Sverige. Vi svenskar var kända för stor jämlikhet, nu är vi kända för stor ojämlikhet.
Sedan handlar ju klassamhället inte bara om olika ekonomisk standard mellan klasserna. Det handlar om makt, vem som bestämmer i ekonomin och inom företagen. Alltså handlar det även om kapitalismens ekonomiska diktatur.
Som ung sjöman…
När jag var ung sjöman liknade båten det svenska tredelade klassamhället. Längs ner matroser, maskinfolk och kökspersonal – med delad egen matsal. Längre upp befäl med egen finare matsal, uppassning, städning, bäddning och skurade toaletter av oss ekonomipersonal. Allra högst upp satt med ännu finare bekvämligheter kaptenen och maskinchefen.
Tänk nu att havsnivån höjdes i flod, det skulle inte märkas i båtens klassamhälle. Samma med ökade arbetarinkomster. Vi arbetare kommer fortfarande relativt sett att förbli kvar på botten av skeppssamhället, med mindre andel av pengarna än ”båtborgarna”. Och lika lite makt som innan.
Åter till mästerverket ”Klass i Sverige”:
”Vad gäller inkomst visar vår analys att det finns en stor avgörande inkomstskillnad mellan den stora majoriteten på 99 procent med låga och genomsnittliga inkomster och den extrema eliten med topp 1 procent” (se Occupy-rörelsens slagord ”We are the 99 percent).
”Lägger man inkomststatistiken ovanpå klasstrukturen visar det sig att det finns en mycket stor majoritet vanliga löntagare med mycket likartade villkor och att detta borde sättas i centrum för svensk samhällsdebatt”.
Folket 99 % – Eliten 1% ?
Jag tycker det känns som en uppmaning till vänstern att diskutera breda klassallianser. ”Folket mot Eliten” erövrat från populismen? Nej, för brett. Arbetare och tjänstemän förenen eder? Låter bra, i varje fall medel-medelklassen (de lägre tjänstemännen ingår ju redan i arbetarklassen)
Problemet är ”bara”: Hur vinner vi över även arbetare som ser sig som medelklass? Och ännu svårare, hur vinner vi över den än mer medelklassificerade medelklassen själv?
Kreativa förslag mottages tacksamt men bestämt. Fortsättning följer…
Hans Norebrink, vårdarbetare 2/3 av mitt arbetsliv. 1/3 medelklass/journalist (på lokaltidningar i Sverige och ett antal år volontär på urfolkstidning i Bolivia)
Läs mer:
