Att försöka minska konsumtionen utan att minska produktionen är som att tejpa en vattenledning som sprungit läck medan pumparna går hårdare för varje minut. Och alla som försökt vet att det inte går.
Oksana Mont och Carl Dalhammar förespråkar en ny politik för en minskad konsumtion i en artikel i Aftonbladet 9 augusti 2022. De konstaterar att fokus på hållbar konsumtion är helt otillräckligt för att göra riktig skillnad. De pekar också på det faktum att de rika konsumerar oerhört mycket mer än alla andra. Det är lätt att hålla med, men det är svårt att begripa att deras perspektiv är så ensidigt inriktat på konsumtion och inte på produktion och på den institution som reglerar båda, marknaden.
Mont och Dalhammar har delvis insett det när de skriver: ”en politik som syftar till att minska konsumtionen ifrågasätter det rådande tillväxtparadigmet”. Därför är det märkvärdigt att deras föreslagna åtgärder enbart är riktade mot konsumtionssidan med exempelvis flyg och köttkvoter. Men att försöka minska konsumtionen utan att minska produktionen är som att tejpa en vattenledning som sprungit läck medan pumparna går hårdare för varje minut.
Produktionen
Det är produktionen som bestämmer vilka löner de som arbetar får och allt folk tjänar kommer de också att antingen konsumera eller ”investera” i ny produktion. Det enda sättet den enskilde kan minska sin konsumtion på är att tjäna mindre pengar vilket i sin tur kan uppnås genom att arbeta mindre eller att arbeta mindre effektivt. Men detta strider mot de två starkaste drivkrafterna i en marknadsekonomi: konkurrens och kravet på avkastning på kapital.
För företag på konkurrensutsatta marknader är det inte möjligt att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. Detta leder till lägre priser och folk köper mer. Det betyder också att varje arbetare kommer att producera mer och förbruka mer resurser vilket betyder att den totala resursförbrukningen ökar. Om konsumtionen inte ökar betyder det i stället att företaget kan friställa delar av arbetsstyrkan och dessa kommer då sysselsättas i annan resurskrävande produktion. Samtidigt som konsumenterna får pengar över till att konsumera andra resurskrävande varor och tjänster.
Kapitalet
För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya resurskrävande verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av den kapitalistiska marknadsekonomin. Inte ens en övergång till mer tjänster påverkar detta. Det finns inget som helst samband mellan länders resursförbrukning och tjänsternas andel av BNP.
Tjänster utgör exempelvis hela 77 procent av BNP i USA medan de utgör 66 procent i Sverige. Tjänsternas andel av Kinas BNP har fördubblats sedan 1970, medan Kinas resursförbrukning per person ökade minst 900 procent under samma tid. Jag utvecklar detta i mycket mer detalj i artikeln Den gröna given blandar bort korten.
Gunnar Rundgren
Tidigare publicerat på Trädgården Jorden.
