Nationalekonomins kapitalbegrepp är transhistoriskt och tämligen vagt. Kapitalet sägs vara en “produktionsfaktor” vid sidan av arbete och jord. (Marx lustmördar denna ideologiska “treenighetsformel” i Kapitalet, band 3).
För Marx är kapitalet däremot inte en viss sorts ting, utan ett visst sätt att bruka tingen. Kapitalbegreppet hänvisar till rikedomens sociala form, inte till dess materiella innehåll. (En analogi kan dras till hur formallogiken handlar om tankeformer utan hänsyn till tankarnas innehåll.)
Kapitalet kan bara begripas som rörelse, aldrig som stillbild. Allt som kan stöpas i varuform kan dras in i denna rörelse och kommer då att fungera som kapitalets tillfälliga “kropp”, som tillväxtens materiella bärare.
kapital = valorisering [Verwertung des Werts] = värdetillväxt
I denna mening har kapitalet funnits långt före kapitalismen. Begreppet överlappar med vad Aristoteles betecknade som en naturvidrig “kremastik“.
Det som skiljer kapitalismen från de förkapitalistiska samhällena är inte kapitalets blotta existens utan dess sociala funktion.
Från 1500-talet och framåt börjar kapitallogiken “att väva in sig i det sociala livets elementära strukturer tills punkten nåddes då mycket stora grupper av människor [alltså inte bara kapitalisterna] började bli beroende av kapitalets kretslopp för sin överlevnad.”
Annorlunda uttryckt: samhället blev kapitalistiskt. Men ytterst är det en gradfråga och därför är det kanske meningslöst att söka precisera den historiska tidpunkt då det kapitalistiska produktionssättet föddes. Oftast är det nog, i ett givet sammanhang, bättre att börja med denna enkla fråga: är människorna beroende av kapitalets kretslopp? Vilket är ungefär samma sak som att fråga: behöver de få in pengar för att överleva?
Kapitalets makt
Om alltså kapitalet är en “social logik”, går det då att på meningsfullt sätt tala om “kapitalets makt”? Søren Mau konstaterar att ja, det går, på två olika sätt.
Antingen får vi acceptera att kapitalet inte är en aktör och alltså ge upp idén om att makt förutsätter agens. (Detta är den linje som Mau förordar.)
Eller så håller vi fast vid idén om att makt förutsätter agens, men vidgar istället aktörsbegreppet till den grad att nästan vad som helst kan kallas för en aktör. På köpet kommer vi då att tvingas upphäva distinktionen mellan det sociala och det naturliga. (Exempel på detta går att finna hos Bruno Latours ANT, Graham Harmans OOO och andra närbesläktade “nymaterialismer” som var heta för tio år sedan. Gemensamt för dessa är deras insisterande på att “ickemänskliga objekt är viktiga politiska aktörer”. Søren Mau hänvisar till Andreas Malms kritik av nymaterialismerna.)
Rasmus Fleischer
Tidigare publicerat på Copyriot
Läs också:
