Pelle Dragsted – Nordisk Socialism

Jag är enig med mycket av det Pelle Dragsted tar upp i sin bok Nordisk socialism liksom med det Jonas Sjöstedt skriver i förordet. Vilket inte är så konstigt eftersom mycket av det Ann-Marie Ljungberg, Jimmy Sand och jag skrev i Den Tredje Vänstern har liknande huvudspår. Det gäller uppfattningen att kapitalismen och socialismen liksom planen och marknaden kommer att leva sida vid sida en lång tid framöver, att drömmen om revolutionen är omöjlig och att det kooperativa ägandet är viktigare än statens

Kapitalism och socialism

Men där finns på tre punkter där jag är av en annan uppfattning än Dragsted: Det gäller för det första själva definitionen av kapitalism och socialism. Jag definierar kapitalismen och socialismen som olika produktionssätt. Socialism är för mig att kapitalistens ägande och makt i produktionen ersätts av de arbetande människornas ägande och makt. Den har inte något med staten eller med cirkulationen/marknaden att göra. Det kan finnas såväl kapitalistisk planhushållning som i Nazityskland och socialistiska marknader som i före detta Jugoslavien, Mondragon eller Meidners fondsocialism. Jag saknar hänvisningar till den teoretiska debatten om den arbetarstyrda marknadssocialismen hos Dragsted.

Kapitalmakt och nationalstat

För det andra underskattar Dragsted den globala kapitalmaktens kraft och överskattar nationalstatens handlingsutrymme. Särskilt små och öppna ekonomier som den danska eller svenska klarar numera inte på egen hand att effektivt ta ut skatter på eller reglera finanskapitalet. För det krävs både mellanstatligt och överstatligt samarbete på europeisk och global nivå. I boken sägs att EU och WTO spelar en roll och att klimataktivister måste gå samman i hela världen om en Ny Grön Deal. Bra! Men inget sägs om hur det skall gå till.

För det tredje skriver Dragsted att det är de ”liberala handelsavtalen som håller fast det globala syd i fattigdom” och som leder till ”en osolidarisk kapplöpning mot botten.” I själva verket är det tvärtom klivet ut på världsmarknaden i kombination med mer av en gränslös kapitalism och mindre av nationell självtillräcklighet. som lett till att länder som Kina och Indien har närmat sig det rika Väst och Nord.

Utjämning

Eller för att citera en välkänd pamflett från 1848:

”Bourgeoisien har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund… I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig.”

Den mellanstatliga utjämningen av inkomster har varit så kraftig nu under fyra decennier att den överflyglar de ökade inomstatliga inkomstklyftorna. Enligt Branko Milanovic i Global Inequality (2016) minskade den globala ginikoefficienten från 72,2 procent 1988 till 67 2011. Han skriver att detta är första gången sedan den industriella revolutionen som ojämlikheten inte har ökat. Minskningen har förmodligen fortsatt fram till nu med reservation för vad som kan ha hänt under pandemin och nu kriget i Ukraina.

Vänstern måste i Marx och Engels anda bejaka globaliseringen. Och inse att den demokratiska motkraften till den globala kapitalmakten också måste byggas över nationalstaternas nivå.

Johan Lönnroth


Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.