Kapitalets makt består, trots över 150 år av arbetarrörelse. Vänsterpartiet har idag den organisatoriska styrka, de engagerade medlemmar och den sociala förankring som krävs för att vara den pådrivande kraften i en rörelse för att samla motståndet och utmana den makten.
Så här sammanfattade Vänsterpartiets legendariske partiledare CH Hermansson sin syn på socialismens plats i partiets program:
Som motsats till en revolutionär utveckling har brukat ställas en utveckling genom reformer. Denna motsättning är emellertid falsk. Varje revolution måste innesluta reformer. Däremot är det självklart att reformer som hela tiden håller sig inom den tidigare samhällsformens ram inte kan leda till revolution. Det är insikten om dessa förhållanden som föranlett bildandet av begreppet revolutionära reformer eller strukturreformer. Det är alltså reformer som ingriper så djupt i samhällets struktur att de bereder väg för ett nytt samhällssystem.
Någon ’reformistisk’ väg till socialismen kan självfallet inte finnas, om man med reformistisk avser genomförandet av enbart icke systemöverskridande reformer. Gränserna inom arbetarrörelsen går därför heller inte mellan dem som vill uppnå socialismen med reformer och dem som vill uppnå den med revolution. Gränsen går i stället mellan dem som eftersträvar socialism och dem som vill stanna kvar i de kapitalistiska samhällsformerna.
Idag kanske många hajar till över ordvalet. När talade ledande Vänsterpartister senast om ”revolutionär utveckling”? Nu är det naturligtvis inte några blodiga strider han talar om, utan bara en påminnelse om att ett socialistiskt samhälle verkligen innebär en grundläggande omkastning av de samhälleliga styrkeförhållandena.
Det handlar alltså om ett samhälle fritt från utsugning, där produktionsmedlen ägs gemensamt och överskottet av det som produceras fördelas solidariskt.
Men det är också ett samhälle där makten kommer underifrån. Det måste bygga på en självorganisering på arbetsplatser, i bostadsområden, på skolor och i sociala rörelser.
Nytt partiprogram
Det kan finnas anledning att påminna om detta när Vänsterpartiet just inlett sin debatt om ett nytt partiprogram. Det har inte saknats tecken på att delar av partiledningen gärna skulle vilja se en uttunning av socialism-begreppet. Behöver verkligen bankerna förstatligas, har det hetat. En frihetlig socialism kan inte reduceras till förstatliganden – det gemensamma ägandet kommer att ta sig en rad olika former – men utan att kapitalisternas inflytande över de ekonomiska institutionerna avskaffas ändras inga grundläggande maktförhållanden.
Ett partiprogram är ingen skrivbordsprodukt. Det vilar inte på idéer och principer som uttänkts av den ene eller andre världsförbättraren, för att citera Kommunistiska manifestets klassiska formulering.
Det är i stället ett försök att sammanfatta arbetarrörelsens och andra rörelsers erfarenheter från många år av sociala strider och försöka använda dem för att utforma ett program, en strategi, för dagens förhållanden och som samtidigt pekar framåt, mot ett annat samhälle.
Det handlar om en strategi för att ta makten, varken mer eller mindre, inte bara att få möjlighet att påverka.
Programformuleringens risker
Det går att historiskt urskilja två motsatta risker när den socialistiska rörelsen skrivit program.
Den första är att målet, det socialistiska samhället, gjorts till en plym att pryda sig med i högtidstalen, utan betydelse för dagen uppgifter.
Den andra sidan av samma mynt är att göra själva reformerna till socialism. Så har det varit för socialdemokraterna sedan Nils Karleby gav dem en ny reformistisk plattform för hundra år sedan. När reformerna ses som samhällsomvandlingen i sig blir socialiseringar, i meningen arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen, en oviktig fråga. Vem som äger företagen får då bestämmas av vad som är mest ändamålsenligt.
Resultatet ser vi. Efter hundra år har socialdemokratin inte kommit ett steg närmare att bryta med kapitalismen.
Många inom vänstern menar att Sverige under 1970-talet var det närmaste en demokratisk socialism något land har varit. Det ligger mycket i det. Kraften i den djupa samhällsradikaliseringen med vilda strejker, kvinnokamp och starka sociala rörelser skapade den offentliga sektorn, till stora delar undantagen kapitalistisk exploatering. Skulle inte den kunna ha potentialen att fungera som språngbräda mot ett annat samhälle?
Men som Olof Palme krasst konstaterade i efterhand: Man kan inte åka på räls in i det socialistiska samhället. Kopplingen mellan de samhällsomvandlande ambitionerna och den dagliga politiken med aldrig så radikala reformer saknades – det som CH Hermansson kallade strukturreformer. Den privata sektorn utanför välfärdsstaten lämnades orörd.
Offentligt ägt är inte socialism
Dessutom innebär en offentligt ägd välfärd inte att det demokratiska inflytandet är självklart. Kritiken mot en maktfullkomlig välfärdsbyråkrati var ett återkommande tema under 1970-talet. Och de anställda inom välfärdssektorn hade inte större makt över sina arbetsförhållanden än de inom privat sektor.
Vi är många som frågar oss varför vänstern inte är starkare samtidigt som välfärden utarmas, klyftorna ökar och kapitalismens oförmåga att lösa allt från bostadsbrist till klimatkris framstår i all sin tydlighet. Jag tror inte att det handlar om ”berättelser” eller ”dålig kommunikation”.
Vad som saknas är en inriktning som förenar de krav som bostadslösa ungdomar, utsliten vårdpersonal eller kompromisslösa klimataktivister reser med en kamp som börjar här och nu men som pekar framåt mot ett annat samhälle, mot socialismen.
Det handlar inte om att uppfinna nya revolutionära program. Det handlar om att för fram krav med bred förankring i det svenska samhället: ett kompromisslöst försvar av de sociala rättigheterna (arbete, utbildning, hälsa, bostad) och en solidarisk välfärdssektor; sex timmars arbetsdag; stopp för privatiseringar och vinster inom välfärden och först och sist kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatkatastrofen, för att nämna några.
Ett socialistiskt program
Det är uppenbart att flera av dem redan idag kräver ingripanden som utmanar marknad och kapital. Bostadskrisen kan inte lösas utan omfattande offentliga ingrepp, inklusive marksocialiseringar. Återskapandet av den solidariska välfärdsstaten kräver avprivatiseringar. Stopp för arbetstidshyvlingar eller försämringar av arbetsrätten kräver inskränkningar i arbetsgivarnas rättigheter. För att inte tala om vad klimatkrisen kräver av långtgående samhällsförändringar. Om vi fortsätter att ducka för dem, hur ska vi då kunna nå den nya klimatrörelsen, vidöppen för betydligt radikalare lösningar än dagens ängsliga vänster?
Ett sådant program får inte begränsas av parlamentariskt taktiserande. Varje viktig social och demokratisk reform som genomförts de senaste hundra åren har varit ett resultat av sociala rörelsers kamp, och det gäller lika fullt idag.
Vänsterpartiet har idag den organisatoriska styrka, de engagerade medlemmar och den sociala förankring som krävs för att vara den pådrivande kraften i en sådan process. Låt oss hoppas att detta avspeglas i det program som ska antas nästa vår.
Kjell Östberg
Ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen.
Läs mer:
- Vänsterpartiet – Våga vara socialister!
- Vad är socialism för V:s programkommission?
- V behöver se skillnad på kapitalmakt och marknad
- Arbetarmakt före Statsmakt
