I Dagens Arena skriver förre riksdagsledamoten Johan Lönnroth(v) att ”Vänstern måste ta tillbaka initiativet” från högern. Och ”byta spår” till en ny socialistisk vänsterrörelse byggd på frihetlig eller liberal socialism – och arbetarmakt.
Han konstaterar att liberalismen, socialdemokratin och kommunismen gått från att vara revolutionära till att bli samhällsbevarande och statsbärande. Men socialism via staten och planhushållning misslyckades i öst. Och exempelvis i väst så ser vi att ”svensk socialdemokrati saknar idag idéer om ett nytt och bättre samhällssystem.”
I vänsterpartiets program nämns kooperation och ”anställdamakt”, men ”perspektivet att staten och politiken ska ta kontrollen över marknaden dominerar… Vänsterpartiet har, liksom andra postkommunistiska partier i Europa, i sin politiska praktik släppt socialismen, och blivit en slags socialdemokrater som dom var förr.” (Vänstersossar, folkhemssossar, 70-talssossar, min kommentar).
Samtidigt är det så att varken staten eller politiken i någon större skala kan minska kapitalets makt i Sverige. Förstatliganden skulle driva internationellt verksamma företag på flykten, konstaterar Johan Lönnroth. Och dessutom beter sig många statliga företag som privata för att klara konkurrensen.
”S och V vill att stat, regioner och kommuner tillsammans med personalen…äger och driver bostäder, skola, vård och omsorg. Bra!… (men) Efter nästa val kan ju högern åter privatisera.”
Gräsrotsstyre nerifrån
Lönnroth, före detta vice partiledare i vänsterpartiet, ser alltså stora problem med att bygga socialism i Sverige. Men vad har han för motförslag? Jo, arbetarmakt byggt nerifrån, frivilligt, och med minimal statlig inblandning (motsatsen till V och S ”statssocialism”).
Eller snarare ”personalmakt” eftersom företagare-entreprenörer ska räknas med (de som har kunskap i motsats till finansmännen). De arbetandes ägande och egenmakt drevs av unga liberaler och löntagarfonder på sjuttiotalet. Målet var på lång sikt en arbetarstyrd marknadsekonomi – understödd av svenskarnas stora strävan efter självförverkligande.
Lokal gräsrotsmakt i företagen alltså. Men Lönnroth anser/inser att globala problem som klimatet, teknikföretagen, pandemierna, skatteflykten, finansmarknadsreglering måste beslutas av ett starkare Europaparlament och ett demokratiserat FN.
”Med frihetlig socialism och internationell demokrati kan vänstern ta tillbaka initiativet från den höger som i mer än fyra decennier har haft det så kallade problemformuleringsinitiativet,” avslutar Johan Lönnroth sitt debattinlägg.
Jag sympatiserar helt med hans mål, konkret arbetarmakt nerifrån. Efter ett arbetsliv som vanlig vårdarbetare (patienttransportör på Sahlgrenska sjukhuset) har jag inga som helst illusioner om att statligt och offentligt ägande och styrande på något sätt skulle ge oss vanliga arbetare/lägre tjänstemän mer makt än i privata företag.
Offentliga kålsupare
Det är samma chefer som gör karriär på att motarbeta och avskeda oss vanliga människor, samma ”vi härnere – dom däruppe”, samma sociala hierarki och ojämlikhet, samma klass mot klass. Och om inte Lönnroth tror på svensk statssocialism, varför tror han på EU och FN som ju är en högre avlägsnare form av statsmakt?
Men det finns ännu en motsättning i hans resonemang. Om företagen och kapitalet skulle fly Sverige vid förstatligande av deras företag, så kommer de förstås också att fly om de anställda tar makten. För kapitalisterna spelar det ju ingen roll om makten över företagen övertas nerifrån av arbetarna eller uppifrån av staten.
Möjligen med undantag för om kreativa företagare köper konceptet frihetlig liberal socialism, och stödjer och underordnar sig demokratiskt majoritetsstyre på jobbet. Men det är väl lika stor chans som om Liberalerna skulle hoppa på det lönnrothska tåget på väg mot en slags ”folksocialism”. Och varifrån kommer pengarna att köpa ut de företag som ”proleariseras”?
Jag har själv ingen smart enkel lösning på vägen till socialismen. Och ytterligare problem är arbetarklassens passivisering sedan nyliberalismen kom med individualism och ökade klassklyftor från runt år 1980.
Passiv arbetarklass
Liksom alla möjligheter på fritiden till självförverkligande, och privata intressen och aktiviteter som lockar bort från arbetardemokrati. Plus att de flesta arbetare ännu har det ganska bra för att tvingas bry sig på djupet om engagerat inflytande på arbetsplatsen. ”Vi har det för bra”, säger många på jobbet och menar… ”för att behöva engagera oss”.
Men jag håller helt med Johan Lönnroths mål, arbetarmakt nerifrån. En viss svensk övergripande planerande statsmakt lär dock bli nödvändig. Och arbetsplatserna ska styras av vanliga jobbare, men förvaltas i hela svenska folkets intresse i en anda av nationell solidaritet, välfärd och folkhem.
Dessutom behövs mer av horisontell internationalistisk solidaritet mellan fria och jämlika nationer (för att slippa maktkoncentration till EU och FN). Och som i Pariskommunen ska de byråkrater som ändå kan bli nödvändiga över den direktdemokratiska jobbmaktsnivån ha en vanlig arbetarlön.
Det är en garanti för att inte återupprepa 1900-tals-socialismen misstag där karriärister flockades som flugor kring maktens sötma. Och klassamhället återuppstod i den statliga byråkratins form – understödd av terror.
Makt korrumperar
Den socialistiska arbetarrörelsen på 1900-talet kallade sig ”materialister” men var ”idealister”. De trodde att partiet/staten/byråkraterna enbart skulle förvalta folkmakten i arbetarnas och böndernas intressen. De saknade den evolutionära insikten att makt är farlig, korrumperande och potentiellt klassbyggande.
Därför tror jag att Johan Lönnroth och jag i grunden är överens. Socialismen som ekonomisk demokrati måste ha maktens tyngdpunkt så nära vanligt folk som möjligt. Det lär oss såväl kommunismens som socialdemokratins globala urartning i ett nytt slags kombinerat nyliberalt och statsbyråkratiskt klassamhälle.
Hans Norebrink, arbetare (v)
# Johan Lönnroth förstår inte en mening i vänsterpartiets program; … (när) ”socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete (så) upphävs ägandet av produktionsmedlen…” Men det är väl statens förvandling från styre över personer till förvaltning av produktionsmedlen, av Marx och Engels?
Läs mer:
- Arbetarmakt underifrån
- Makt och arbetardemokrati – till mörkrets hjärta
- En socialistisk politik för ekonomisk demokrati, makt och ägande
- Demokratiskt ägda företag – personalägda företag
- Handelsbanken – Sveriges största personalägda företag
- Dags för ekonomisk demokrati?
