Krisande imperier är farliga imperier. Trumps USA är en reaktion mot bland annat Kinas uppgång. USA måste bli ”Great Again”. Rysslands krig mot Ukraina är ett försök att behålla kontrollen av den viktigaste icke-ryska delen i det tsar-stalinistiska storryska imperiet, som sedan Sovjets fall varit på dekis.
I båda fallen finns ett visst reaktionärt folkligt imperialistiskt stöd bland vanliga amerikaner och ryssar för stormaktsdrömmen. Även om man själv misslyckas med att uppnå ”The American Dream” eller den västerländska konsumtionsdrömmen, så är man ändå medborgare i en mäktig stormakt.
Krig i Europa verkar inte längre helt omöjligt. Finlands och Sveriges (snara) NATO-anslutning visar på allvaret. Sprängningen av dammen i Ukraina visar på Putins desperation. Kommer han använda atomvapnet?
Det ironiska i det sammanhanget är att Ukraina gav sina kärnvapen till Ryssland efter Sovjets upplösning. Detta mot stormaktsgarantier för ”Ukrainas territoriella integritet”
(gränsgarantier och nationell självständighet). Dessa ”atomlöften” från väst och Ryssland var inget var värda, så Ukraina kan inte lita helt på västs stöd.
BRICS & Sydöst
Ukrainakriget är en del av en global omfördelning av makt. Ska Kina passera USA som etta? Eller ska de dela på globalmakten? Alternativet är en multipolär världsordning, med flera maktcentra. Det är en populär idé i Syd, gamla Tredje världen, Afrika, Asien och Latinamerika. De månghundraårigt drabbade av västlig kolonialism och imperialism.
Inte minst gäller det BRICS-länderna – de regionala stormakterna Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, de potentiella nya globala stormakterna. De vill balansera upp den västliga nordatlantiska stormakten ”EUSA” (EU och USA). Den nya uppdelningen av världen blir kanske Nordväst (USA och EU) mot Sydöst – resten av världen (med en otrevlig raslig biton av vita mot färgade…)
Ukrainakriget är ett krig för demokrati, nationellt självbestämmande, och ett rent försvarskrig mot en oacceptabel aggression från Putins nya fascistoida nyimperialistiska Ryssland. Demokrati står mot Fascism. Nationell frihet mot imperialism. Försvar mot invasion.
Men i Sydöst ser man inte sällan till det överordnade globala maktspelet som Ukraina tvingats bli en ovillig spelbricka i. BRICS och liknande sammanslutningar menar ofta istället att NATO borde ha slutat stödja Ukrainas svängning åt väst. Accepterat Rysslands säkerhetskrav att inte få NATO-EU-väst inpå knuten.
Maktrealistisk vänster
En förvirrad del av vänstern har här i sitt USA-hat, och i sin sympati för världens fattiga exploaterade länder och deras legitima, rättfärdiga kamp mot västlig dominans hamnat på sidan ”Kriget är i grunden NATO:s fel” som provocerat Ryssland genom sitt stöd för ett Ukraina, som troligen kommer att bli en del av ”EUSA” om de får välja själv.
I missriktat stöd för Sydöst, ”det globala proletariatet” har denna lilla del av vänstern hamnat i stöd för rå maktpolitik, maktrealism, och acceptans för stormakters säkerhetsintressen. Man offrar Ukrainas frihet enligt den cyniska devisen ”Ändamålet helgar medlen”. ”Peace in our times”…
Den maktrealistiska machiavelliska uddavänstern tar därmed i praktiken ställning mot Ukraina, mot Demokrati, mot Nationellt självbestämmande, mot ett Rättfärdigt försvarskrig, mot ett Folks frihet!
Hans Norebrink
Kommentarer
# Man kan även tänka sig fler regionala stormakter i olika delar av världen. Med alla medräknade: Mexiko i Mellanamerika, Brasilien i Sydamerika, Nigeria i Västafrika, Sydafrika i södra och östra Afrika, Egypten, Turkiet och Saudiarabien i arabvärlden & Mellanöstern, Indien i Sydasien, Indonesien i Sydostasien, Kina och Japan i Östasien, Ryssland i det gamla tsar-sovjet-imperiet, Tyskland & Frankrike i EU, USA i Nordamerika.
Men varför nya stormakter? Varför inte en värld av fria och jämlika syskonnationer i internationellt samarbete? Är inte allt stormaktstänkande fel?
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.