Nyligen bad Nederländernas kung om ursäkt för kungahusets roll i slaveriet. Och i december bad landets premiärminister å regeringens vägnar om förlåtelse för slavhandeln.
Tidigare antikoloniala ursäkter har getts av Australien till aboriginerna, av Kanada till ”indianerna”, och inuiterna, av USA till ”indianerna” och hawaiianerna, av Sverige och Norge till samerna, av Nya Zeeland till maorierna, av Tyskland till herero-folket i Namibia, av Danmark till inuiterna på Grönland (Kalaallit Nunaat).
På Kanarieöarna och Tasmanien finns inte längre några urfolk att be om ursäkt till, på grund av folkmord… Men i tolv länder i brittiska samväldet kräver nu urfolksledare en ursäkt från kung Charles för koloniseringens effekter.
Tyskland och judarna
Den tidigare tyske förbundskanslern Willy Brandts knäböjning 1970 framför det forna judiska ghettot i Warszawa är nog den mest berömda och gripande symbolen för att be om ursäkt och förlåtelse för den egna nationens historiska förbrytelser.
Ett annat sätt att likaledes symboliskt erkänna det egna landets brott mot andra länder är att flytta vissa statyer som enögt hyllar blodbesudlade krigarkungar. Som kanske borde ske med statyerna av Gustav ll Adolf i Göteborg, och Karl Xll i Stockholm.
De, och liknande statyer, som kontroversiella historiska monument, kanske borde flyttas från sina centrala allmänna platser idag, till mer diskreta platser (gärna nära historie-museer). Precis det gjorde Estland häromåret med sovjetiska ockupations-monument.
Det skedde under våldsamma gatuprotester från den ryska minoriteten, där en människa dog. Statyer är inte bara kultur, de är politiskt heta och känsliga symboler – bundna till olika nationers och gruppers identitet. Se nassarnas hyllningar av Kalle Dussin!
Vidare på temat historiska uppgörelser: Sverige borde be Ryssland, Polen och Tyskland om ursäkt för våra krig och blodbad i dessa drabbade länder. Meningslösa anti-katolska krig som även drabbade många av våra egna inkallade bönder med död och handikapp.
Förlåt oss Ryssland!
Sverige var också involverad i slavhandeln via sina kortvariga kolonier: Karibiska ön S:t Barthélemy och afrikanska handels-stationen Cabo Corso i nuvarande Ghana.
Den tredje svenska kolonin, i Delaware, köpte indiansk mark, men var inte så inblandad i slaverihandeln. Det var ändå koloniala ockupationer av främmande länder.
Inspirerade av USA-rörelsen ”Black Lives Matter” kräver nu 15 önationer i Karibien – dominerade av svarta slavättlingar – att kungen och Sverige ber om ursäkt för sin lilla, men dock, del i den koloniala slavhandeln.
En närliggande händelseutveckling är som sagt den heta diskussionen om statyer av gamla förtryckare, diktatorer och liknande. I Bolivia sprängdes en gång statyn av president Kennedy. Och jag såg en gång en av många attacker i regeringssätet La Paz på statyn av ”indianernas” stora olycka; Columbus.
”Indianer” attackerar Columbus
I en av Sydafrikas tre huvudstäder, Pretoria, betraktade jag en politiskt kontroversiell staty från apartheidtiden. Omringad av taggtråd och vaktad av polis mot demonstranter.
I staden finns också ett mycket imponerande stort monument över de rasistiska boernas historiska vandringar i landet. Och de vita boerna är ju trots allt ett av de många folken som tillsammans utgör det fria och mångfaldiga Sydafrika (Azania).
Så frågan är inte helt enkel. Statyer och andra gamla kända minnesmärken kan vara symboler för förtryck, men är ändå delar av länders faktiska historia. Och kan vara knutna till olika minoriteter.
Bäst kanske att göra som efter Sovjets fall. En del ”kommunist”-symboler och Leninstatyer revs ner, andra samlades i övergivna statykyrkogårdar. Men Leninmausoleet är fortfarande kvar vid Röda torget tack och lov. Liksom Maomausoleet på Himmelska fridens torg.
Att länder ber varandra om ursäkt för gamla övergrepp är enbart positivt. Däremot är statyer mer en fråga om från fall till fall: Förstöra, bevara eller flytta till en diskretare plats.
Från fall till fall
Och i den frågan finns ofta en tveksam dubbelhet:
I Namibia sa de till mig att en omdiskuterad ryttarstaty av en ledande tysk ockupant självklart hade förstörts för gott. Bara bilder av den fanns kvar på mitt ”vitägda” hotell.
”Den symboliserade ju det sämsta i den europeiska rasismen och imperialismen”, förklarade en representant för befrielse-partiet med eftertryck!
Men när jag besökte det fina och ytterst pedagogiska national-museet i huvudstaden Windhoek, så kunde jag från den översta våningen blicka ner i en undangömd bakgård. Och där stod den gamla ryttarstatyn!
Hans Norebrink, vänsterpolitisk världsresenär.
Kommentarer
# Det vore kanhända en bra idé att utveckla detta med ”statyer bort och ursäkter in”. Ta exempelvis hur Sverige och Danmark ännu subjektivt beskriver sina relationer och konflikter. Historiker från båda länderna kunde arbeta fram en sann gemensam historia.
För det var inte så enkelt att Vasa var folklig befrielsehjälte och Kristian Tyrann. Båda ogillades av bönderna, och i Dalarna utbröt tre uppror – gällande ekonomiska frågor och försvar av den gamla katolicismen. Samma i det än större Dacke-upproret i Småland.
Och vilket budskap ger då det officiella Sverige i år, när vi symboliskt firar Sveriges 500 år som land. Det är ju en skymf mot alla katolska svenskar – 500 katolska år sedan riksgrundandet kring år 1000 är bortsopade i jubiléet!
