Glöm uppdelningen i två helt olika samhällssystem – kapitalism och socialism. De har aldrig funnits som rena motsatser. Vad som finns i verkligheten är hybrider, blandformer, lite av varje, mellanting.
Glöm även de mossigt förlegade motsättningarna kommunism-socialdemokrati, revolution-reformism, samarbete-konkurrens, planekonomi-marknad. Det befriade tänket kan öppna vägen till en enad, pluralistisk arbetarrörelse.
Vad som behövs är en kreativ mångfald av makt, ägande och fantasifulla nya och gamla verksamhetsformer; privata, andelsägda, kooperativa, byägda, kommunala, löntagarägda, fondstyrda, regionala, allmänningar, funktionssocialistiska, offentligstyrda, datasocialistiska, gemenskaps-ekonomi etcetera.
Med målet att här och nu, och på olika sätt, gradvis bygga ett rättvist, jämlikt, frihetligt, och övervägande demokratiskt och socialistiskt samhälle. Och i Norden har vi delvis redan ett slags socialistiskt samhälle att bygga vidare på. Eller återuppväcka – tänk det radikala 70-talet och vidare därifrån.
I stora drag så argumenterar den danske författaren och vänsterpolitikern Pelle Dragsted i sin mycket inspirerande, idérika, odogmatiska, konkreta och matnyttiga ”receptbok” för ”Nordisk socialism – På väg mot en demokratisk ekonomi”.
150 år av ”socialism”
Med hans synsätt har arbetarna och folket 150 år av ganska lyckat byggande av olika versioner och samhällsinslag av ”halvsocialism” via facket, demokrati-kampen, offentliga sektorn, medbestämmande-möjligheter, kvinno-kampen, solidaritetsrörelserna, välfärdsbygget, statsägandet, det starka samhället, allmännyttiga bostadsföretag, väg- och vattenföreningar, allmänna bibliotek, systembolaget, folktandvården, verktygsbibliotek, den svenska allemansrätten etcetera.
Tre decennier av vänstersvängar kulminerande i det röda 70-talet. Fram till den globala nyliberala konservativa överklassens kontrarevolution från 1980. Och över 40 år av övervägande passivitet i det arbetande folket. Med många sovande socialister.
Med bokens spännande analys behöver vi dock varken starta från början med en ny vänstervåg, eller kämpa i åratal för socialistisk riksdagsmajoritet. Klasskampen är en daglig dragkamp åt höger eller vänster (liksom klimat- och könskampen).
Inte så nytt tänkt, men fokus är på allvar de delsegrar som bit för bit försvagat det dominerande kapitalistiska och patriarkala samhället, och stärkt den utmanande minoritära socialistiska tendensen. Fram till något delvis liknande ”en ny socialistisk blandekonomi” på 70-talet.
Sedan svängde ju samhällsandan högerut, och därmed återkom löntagarnas och medborgarnas tidigare starkare maktlöshet – speciellt med marknadens globalisering.
Åter ”nationaldemokrati”
Makten över ekonomin måste därför återföras till den tidigare nationella demokratin, betonar Pelle Dragsted, och fortsätter sin analys – av vänstern och dess ekonomi och politik:
Det bra från socialdemokratin är välfärden-folkhemmet, det dåliga stats-centralismen och övergivande av socialismen som mål. Det bra med vänstern är att drömmen om socialism lever kvar, det dåliga att man i så många år stödde statsdiktaturerna i öst.
Men i sammanhanget missar den förre ledamoten av Folketinget för Enhedslisten en sak, om jag förstår det rätt. Följande hans eget resonemang måste även de numera så förkastade statsdiktaturerna i Östeuropa ha haft vissa socialistiska inslag i främst sociala frågor.
Och den statsbyråkratiska elit-överklassen (”nomenklaturan”) i öst var inte lika snuskigt rik som den mer ofjättrade borgarklassen i väst. Den privilegierade härskande statseliten i öst kunde exempelvis inte sälja ”sitt” företag och dra till Rivieran.
Det ”realsocialistiska” Östeuropa hade/har alltså liksom det kapitalistiska Västeuropa en hel del socialistiska inslag. Och längre tillbaka i tiden (provokativt sagt av mig) även den sociala politik som Bismarck och Hitler förde, pressade av arbetarbefolkningen.
Ett enat rött Norden?
En annan sak som knappt diskuteras är begreppet ”Nordisk socialism”. Sverige kan som litet land inte ”bygga socialismen i ett land”. Men kanske ett enat Norden (eller EU) kan stå emot trycket från främst USA-imperialismens maktcentraliserande globalisering?
Boken har en imponerande mängd tänkbara/användbara förslag på ”reformer på vägen mot en demokratisk nordisk socialism”. Jag saknar dock en uppmaning att samordna och ena den nordiska vänstern (och dess press).
Gärna också tänka vidare kring vad som ingår i det breda begreppet ”socialistiska inslag”. Och vilka inslag som kan räknas till ”bygge av socialismen”. I demokratiska länder – och mer tveksamt – i auktoritära länder.
Vidare: Vi nordbor har redan mycket av den nödvändiga nordiska identiteten, den kulturella likheten, och den vänskapliga vi-känslan för att lyckosamt kunna bygga ett rött allierat Norden (mitt inlägg). Än mer när vi nu snart är med i samma försvarsunion (oavsett vad man annars tycker om NATO).
Socialism ska ”kännas”
Författarens mål på sikt instämmer jag helhjärtat i:”demokratiskt gemensamt ägande …är kärnan i socialismen”. Men då behövs, betonas i boken, mer visioner kring hur vanligt folk verkligen dagligen på jobbet ska känna sig delaktiga i det socialistiska framtidssamhällets konkreta levande maktutövande. Via en äkta ekonomisk demokrati, folkmakt på jobbet.
Det är en fråga som behöver bearbetas mycket mer. Jag arbetade 30 år treskift som vårdarbetare i offentlig sjukvård. Jag kände aldrig någon delaktighet, aldrig att någon där uppe på allvar lyssnade på oss där nere.
Och att förändra det är socialismens syfte och själ. I Norden som i resten av världen. Gärna genom att – som boken föreslår – fördjupa och utvidga de redan många socialistiska inslagen i våra nordiska ekonomier.
Den elitistiska, oligarkiska, kapitalismen har visat sig oförmögen att göra en grön omställning till en hållbar ekonomi, som räddar det kollapsade klimatet, poängteras det vidare i den viktiga, användbara, nytänkande, men tunglästa boken.
Rödgrön nytändning
En rödgrön omställning krävs, det står klart. Och ge gärna ut en lättläst kort version av boken för att sprida dess diskuterande, mångfaldiga, öppna, hoppfulla, faktarika socialism till det vanliga verkliga folket (vars majoritet tyvärr ännu sover mitt i alla kriser).
Vad som saknas i boken är den välbehövliga viktiga frågeställningen varför efterkrigstidens rörelse vänsterut, och bygget av folkhemmet, avbröts mot slutet av 70-talet, början av 80-talet. Varför passiviserades arbetarna?
Vad boken tillför är att alla föreställningar om socialism som tro och vetenskap och eviga låsta dogmatiska ”sanningar” är frånvarande. Liksom importerade rena utopier, stelbent tänkande, samt gammal bedagad och förlegad revolutionsromantik.
Istället som förre ledaren för vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, säger i ett förord: ”Pelle Dragsted utgår från det vi redan skapat tillsammans, inte fjärran samhällsmodeller som är olika vår eller saknar folkligt stöd.” Den enda fasta grund som gäller är att utgå från och praktiskt förverkliga ett mångfaldssocialistiskt ”demokratiskt gemensamt ägande.”
Avslutningsvis följer en kort sammanfattning av Pelle Dragsted själv. Med förhoppning att 300-sidorsboken ska lock till vidare läsning. Det förtjänar han.
”Denna boks huvudsyfte är att presentera idéer och förslag på hur vi kan utveckla en…pluralistisk, demokratisk och socialistisk ekonomi…via en socialism orienterad mot civilsamhället, skeptisk mot centralisering, byråkrati och förvuxen statsmakt…för människors engagemang och deltagande…förankrad i de nordiska folkstyrena…”.
Hans Norebrink, vårdarbetare i offentlig sektor
# Apropå den gamla vänsterdebatten om socialismen kan byggas i ett land. Sovjetunionen var 15 länder. Det realsocialistiska Östeuropa 8 länder, Östasien 6 statsstyrda länder, plus Kuba och olika ”statssocialistiska” länder i det globala Syd. Men mer industriutvecklade var nog bara Ryssland, Polen, Tjeckien och DDR. Och längre fram Kina.
Läs mer:
- Johan Lönnroth, Pelle Dragsted – Nordisk Socialism
- Rasmus Landström, De små segrarnas socialism
- Pelle Dragsted: ”Vi måste konfrontera ägandet”
- Toivo Jokkala, Pelle Dragsteds socialism liknar mest vanlig socialdemokrati
- Åsa Linderborg, Gemensamt ägande är socialismens nyckel
- ”Socialismen är ingen utopi – den finns redan”
- Anders Karlsson, På spaning efter socialismen
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.