Erika Runges Bottroper Protokolle är en klassiker inom den västtyska arbetarlitteraturen från efterkrigstiden. I boken redovisar Runge – som är mest känd som filmare och idag är verksam som psykoanalytiker – intervjuer som hon gjort med människor i gruvarbetarstaden Bottrop i Ruhrområdet.
I samband med att boken publicerades 1968 (såväl innehållsmässigt som vad gäller tidpunkten för publiceringen finns det alltså likheter med Sara Lidmans Gruva) blev Runge medlem av Gruppe 61, där hon hörde till dem som argumenterade för att arbetarlitteraturens uppgift skulle vara att ge röst åt arbetarna.
Men intressant nog blir Bottroper Protokolle som mest spännande när Runge frångår ambitionen att verka som språkrör för arbetarklassen. I slutet av boken skildras nämligen en diskussion med anledning av att en gruva ska stängas. Här får man inte bara höra arbetarna, utan även representanter för gruvbolaget. Och det är när ”företagets” och arbetarnas verklighetsbeskrivningar bryts mot varandra som Runges bok verkligen får nerv.
För den som vill läsa Bottroper Protokolle kan jag rekommendera nyutgåvan från 2008 i förlaget Suhrkamps serie 1968, som också innehåller en DVD med TV-filmen Warum ist Frau B. glücklich?
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
