Ekonomer har fått ta emot mycket stryk för sin teori om människor som ständigt profitmaximerande automater. Sådana är sällsynta, närmast patologiska fall, säger kritikerna, och önskvärt vore att de vore ännu sällsyntare än de är.
Mycket till alternativ har inte synts till. Vilket är synd; man kan inte besegra en teori med ingen teori alls.
Ändå finns det faktiskt ett annat och mer realistiskt synsätt – att det människor försöker maximera inte är pengar, konsumtion eller ens status och prestige, utan känslomässig energi.
Känslomässig energi
Känslomässig energi, säger Randall Collins, skapas endast och allenast i mänsklig interaktion. Och det räcker inte med att tala med varandra och se varandra, utan vad som krävs är kroppars närvaro. Den mekanism som används är densamma som bebisen använder för att bli glad igen i kroppskontakt med en anhörig. När kroppar interagerar samordnas kropparnas rytm. Och då fylls energireserverna på, vi blir glada, optimistiska och handlingskraftiga, uppfattar oss som en del av ett kollektiv som är större än oss själva.
Sådana interaktioner är med nödvändighet ganska kortvariga. Vi kan förlänga dem genom att använda symboler. Idrottsfansen som får en kick vid arenan kan förlänga kicken genom att ha en lagtröja. Politiska aktivister kan förlänga kicken genom att avnjuta politiska diskurser på facebook.
Och affärsmannen som får en kick av en affärstransaktion kan förlänga kicken genom att affären ger en vinst som han kan föra in i böckerna (det är endast på detta sätt som människor – vissa, avgränsade fall av människor – bryr sig personligen om profiter, normalt finns de bara där som en otrevlig piska).
Kroppslig närvaro
Men poängen är att utan den kroppsliga närvaron vid interaktionen blir denna ganska blek. Arbete hemifrån datorn blir ineffektivt om inte arbetskollektivet träffas, om inte annat vid fikabordet. Den politiska grupp som nöjer sig med att ligga på facebook dör. Människan är ett socialt djur och utan den sociala samvaron blir intresset – den känslomässiga energin – lågt.
Detta innebär förstås inte att alla interaktioner skapar energi. En del misslyckas. Eller lyckas bara för några – om interaktionen är ojämlik drar bara översittaren nytta av den. Men so what? En del middagar resulterar i matförgiftning, är det ett skäl att avstå från att äta middag?
Möten får oss inte bara att må bra, de får oss också att solidarisera oss. Detta är en gammal upptäckt, beskriven av Émile Durkheim för mer än hundra år sen. Religioner finns till exempel för att de får deltagarna i riterna att känna sig som ett kollektiv som står upp för varandra. Samma sak gäller alla grupper – lagsupportrar, politiska grupper m.m.
Men de måste alltså träffas och delta i gemensamma riter först.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Gemensam-bloggen