Vad kommer vi att minnas av COP28 i Dubai? Att konferensen leddes av chefen för Förenade arabemiratens nationella oljebolag, Sultan Al-Jaber och att han och hans medhjälpare mycket påpassligt använde konferensen för att sluta nya affärsavtal om försäljning av olja och gas…? Att fler uppfattar klimatkonferenserna som en fars är inte märkligt.
Att det pågår en klimatkris går inte längre att bestrida. Det ena värmerekordet efter det andra har brutits under det här året. Just nu pekar kurvorna snarare på en katastrofal 3-graders temperaturhöjning jämfört med förindustriell nivå än på 1,5 gradersmålet.
Bråttom
Att det är bråttom är uppenbart. I skarp motsättning till den svenska regeringens politik är forskarna överens om att de stora minskningarna av utsläppen måste ske under 20-talet. Det vill säga under de kommande sju åren.
Kärnkraften är inte någon lösning även om Sverige och 21 andra länder åtagit sig att tredubbla användningen av kärnkraft. Den är fortfarande lika farlig för natur och människor från uranbrytning till slutförvaring. Hoten mot kärnkraftverket i Zaporizjzja under kriget i Ukraina visar tydligt på farorna.
Tekniker för att fånga in koldioxid från atmosfären kan ge positiva effekter men räcker inte för att rädda klimatet. Grunden för att rädda klimatet är att utsläppen måste strypas. Fossila bränslen måste fasas ut – inte fasas ned som många länder föreslår.
Hur?
Det finns inte den klimatvärnare som inte plågas av frågan: men hur ska vi rädda klimatet? Att världens stater inte lyckas enas om de åtgärder som kan göra livet uthärdligt även mot slutet av det här århundradet förvånar inte socialister. Kapitalistiska ekonomier kan inte förhindra återkommande överproduktionskriser som leder till förstörelse av samhällsresurser och människors livsvillkor. Lika lite kan världskapitalismen på egen hand genomföra en planerad klimaträddningsaktion. Samtidigt fordras det globala, statliga åtgärder.
Det enda ”hur” som av historisk erfarenhet visat sig kunna tvinga de makthavande att genomföra stora reformer mot det egna omedelbara intresset är breda folkliga rörelser. Det är inte ett konstaterande ägnat att väcka optimistiska hurrarop: Just nu är de folkliga klimatrörelserna försvagade. Hur ska vi förhindra att det leder till hopplöshet, vanmakt och kollektiv depression?
Klimaträttvisa
I en artikel i Dagens Nyheter 30 november beskriver sociologen Håkan Thörn det faktum att katastrofen redan pågår som en paradoxal möjlighet att bygga rörelser. Vi kunde inte förhindra att det gick så här långt, men det är fortfarande meningsfullt att agera och organisera sociala rörelser. Thörn parafraserar Joe Hill som sade ”sörj inte – organisera” och menar att i vår tid måste budskapet vara ”sörj – och organisera”. Just så är det – förlusterna är stora, vi är många sorgsna men det går fortfarande att göra något.
Här blir kravet på klimaträttvisa helt centralt. Som Thörn skriver har sociala rörelser alltid haft sin styrka i att driva just rättvisekrav. Att det nu verkar som om ett positivt resultat av COP28 kan bli en fond för att ersätta fattiga länder som är särskilt utsatta för klimatförändringar är ett resultat av starka, återkommande manifestationer från regeringar och medborgare i dessa länder.
Organisering
Att klimaträttvisa även har att göra med möjligheten att bygga en stark klimatrörelse i Sverige visas av några viktiga frågor:
Hur ska vi kunna minska bilismen drastiskt och bygga ut avgiftsfri kollektivtrafik – samtidigt som glesbygdsbor som trots utbyggnad inte får tillräcklig tillgång till kollektivtrafiken kan kompenseras? Hur ska vi bygga samhället så att människor kan hitta billiga hyresbostäder nära sina arbetsplatser och jobbpendlingen kan minska? Hur kan vi reglera matpriser så att även låginkomsttagare kan välja klimatsmarta livsmedel?
Det är också viktigt att tänka att det handlar om att (fortsätta att) organisera inte en utan många rörelser, med en stor bredd. Att unga människor som organiserat sig för klimaträttvisa i Fridays for future ser sambandet med orättvisan och flyktingsituationen i Mellanöstern är självklart och bör inte ses som ett problem. Liksom att Fredsmässan i Stockholm nyligen tog ställning för att förena freds- och klimatrörelser för gemensam handling.
Enfrågerörelser
Men det måste också finnas plats för enfrågerörelser, aktionsgrupper som vill rädda våtmark eller försvara utrotningshotade arter, mammor likaväl som psykologer för klimatet, lokala aktionsgrupper mot uranbrytning, grupper som limmar fast sig på gator och flygplatser och andra som väljer mer konventionella metoder. Allra mest måste den svagaste länken i den breda klimatrörelsen stärkas – organiseringen av arbetande människor på arbetsplatser och i fackföreningar där de direkt kan utmana kapitalets makt.
En ledare från tidningen Internationalen
