Daniel Ankarloo har skrivit en kritik av Pelle Dragsteds syn på vad som är socialism i tidningen Parabol. Han menar att det är en vision av en vänster som gett upp. Vidare hävdar att den syn som bland annat Dragsted har kring en liberal socialism och arbetarägande inte är socialism alls. Det handlar dock om en innehållslös kritik av Dragsted.
Ankarloo formulerar egentligen inte enda konkret mening om vad han menar är socialism. Han skriver bara om det som han tycker inte är socialism vilket innebär att det är en helt innehållslös kritik han för fram. Han dömer ut andra tankar men har inga egna att komma med. Hans försök till definition är lika innehållslös som det nya förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet:
Ty, verkligt fria människor styrs inte av en statsmakt och ekonomisk makt, som de måste ´”skyddas” mot. Som var det objektiva krafter, bortom oss. Det är att ta alienationen för evigt given. Att uppnå verklig mänsklig frigörelse är i stället att överskrida dess snäva horisont, i ett samhälle, där vi själva, som aktiva subjekt, styr våra liv. Varken mer eller mindre. Är det inte det som är socialism?
Det är en totalt innehållslös definition som inte leder nån stans. Och Ankarloos kritik faller därför totalt platt på marken. Det är innehållslöst kvasiintellektuellt fluff som låter bra och inget mer. Det är en helt innehållslös kritik av Dragsted.
Grundbulten
Ankarloo noterar också att den vision Dragsted har är samma vision som Rothstein fört fram i sin bok Grundbulten om liberal socialism som Dragsted skrivit positivt om i Parabol:
Redan i bokens inledning slår Rothstein fast att bokens huvudärende är att bidra till att ge vänstern en ny entusiasmerande berättelse om en bättre framtid. Inte bara nedgörande kritik som han upplever att vänstern står för, eller anpassning till kapitalismen, som han upplever att socialdemokratin står för.
Och det är just det som Rothstein kallar liberal socialism – en term han spårar tillbaka till den italienska mellankrigssocialisten Carlos Roselli, som just avvisade den tidigare nämnda falska motsättningen mellan socialism och liberalism och istället betonade att socialism är den naturliga fortsättningen på liberalismen. Att individuella fri – och rättigheter, fria val och rättsstat är nödvändiga förutsättningar för all demokratisk socialism. Men att liberalismen i sig är otillräcklig för att säkra majoritetens frihet.
Så länge demokratin stannar vid ingången till arbetsplatsen, så länge ekonomin som sfär är artificiellt skild från demokratin kommer liberalismens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap aldrig att kunna förverkligas. Här bygger Rothstein vidare på inte minst den kända statsvetaren Robert A. Dahl och filosofen John Rawls idéer, som båda sent i livet kom till slutsatsen att en verklig demokrati förutsätter en demokratisering av ekonomin, som överbyggnad på den politiska demokratin.
Men hur demokratiserar man ekonomin? För det första avvisar Rothstein förnuftigt en statscentrerad socialism, där demokrati är lika med statligt ägande av produktionsmedlen. För det andra avvisar han klokt tankarna på en centraliserad planekonomi som en återvändsgränd. (Detta är i hög grad samma slutsatser som jag drar i min bok Nordisk Socialism, som utkom på Verbal Förlag 2022.)
Istället föreslår han en decentraliserad demokratisering där makten i företagen placeras hos medarbetarna i autonoma och självstyrande verksamheter, som agerar med varandra på en reglerad marknad.
Frihetlig socialism
Det är förstås också samma vision som ekonomen Sten Ljunggren som då var medlem i Socialistisk Politik (SP) förde fram i ett antal artiklar och böcker på 1990-talet och som Johan Lönnroth förde fram när han resonerade om den tredje vänstern. Det konstaterat också Ankarloo. Det som jagh kallar frihetlig socialism.
Ankarloo som baserar sina tankegångar på skriverier av Marx missar dock att Lönnroth med flera är starkt influerade av Rosa Luxemburg och många frihetliga tankegångar från anarkismen.
Det handlar som jag ser det inte alls om en vänster som gett upp utan om en vänster som inte vill upprepa 1900-talets socialistiska katastrofer. Det handlar om att ta fram en fungerande socialism som kan bevara demokratin men garantera arbetarnas kontroll över samhället. Det är också samma tankegångar som ligger bakom det alternativa förslag till partiprogram som Johan Lönnroth och Stig Henriksson författat:
Vänsterpartiet verkar för frihetlig socialism. Den byggs gradvis genom att de arbetande äger allt mer i företagen, har allt större makt över verksamheten och skaffar sig större kunskaper om företagens tekniska och ekonomiska ledning. Den byggs också genom att allt fler samhällssektorer undandras vinstmaximeringens principer till förmån för samhällsnytta.
Kooperativa och andra företagsformer som bygger på självförvaltning ska befrämjas av lagstiftningen. De som arbetar i ett företag ska ha förköpsrätt vid försäljning. Medarbetarna ska få uppleva glädjen över att tillsammans med arbetskamraterna skapa de varor och tjänster som människor behöver.
Vänsterpartiet är anhängare av ett omfattande statligt, regionalt och kommunalt ägande. Det gäller inte minst inom bank och finans, skola, vård, omsorg, bostad, elnät, järnvägar och annan infrastruktur. De offentligt ägda företagen ska ha politiskt beslutade ägardirektiv så att de utvecklas på ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt.
Även inom offentligt ägda företag och verksamheter ska de som arbetar känna att de har makt över sitt eget arbete. Tillitsbaserad styrning ska ersätta de styrformer som okritiskt hämtats från de kapitalistiskt ägda företagen och som lett till byråkratisering, tillväxt av kontrollapparater, förstörd arbetsglädje och sämre arbetsresultat.
Sammantaget är det alltså en totalt innehållslös kritik av Dragsted, Rothstein, Lönnroth med flera som Ankarloo presenterat. Meningslös, substanslös och destruktiv.
Läs mer:
- Liberal socialism, frihetlig socialism, demokratisk socialism
- Låt arbetarna ta över industrin
- Alternativt förslag till program för Vänsterpartiet
Ett svar på “Innehållslös kritik av Dragsted från Ankarloo”