Working class heroes

”Min pappa var busschaufför. En dag på jobbet fick han hjärnblödning och dog plötsligt. Det var så fruktansvärt! Mamma var arbetarklass och när hon blev änka var hon för ung för att få änkepension. Ensam skulle hon försörja sex barn och jag var det yngsta. Och det handlade inte bara om ekonomi. Det hade varit verklig kärlek och mamma saknade pappa något oerhört livet ut.

Min syster måste avbryta sin sjuksköterskeutbildning i Kalmar och ta jobb i affären hemma i Rydaholm för att hjälpa till ekonomiskt. Min bror Conny kunde bara börja på realskolan (högstadiet) genom att en lärare erbjöd sig att betala tågresan till skolan, och för skolböckerna. Det gick bra och så småningom tog han studenten.

Mamma tvingades ta det tunga jobbet som tvätterska. Vilket slit det var! Det fanns ingen barnomsorg då och därför var jag med henne på jobbet. Ett tvätteri var inget ställe för ett barn och jag hade stränga order om att jag skulle sitta under mangeln.”

Kvinnoslit på tvätteriet

Så långt kommen i arbeterskan Eva-Britt Svenssons – och hennes familjs – livsberättelse – börjar jag oväntat och generat att gråta hulkande, med tårar längs kinderna. Det var länge sen sist. Jag kände igen mig! Inte i min uppväxt i den begynnande välfärdens 50/60-tal. Men i mammas och mina mor- och farföräldrars berättelser om deras och arbetarklassens eländiga liv i det gamla Fattig-Sverige.

Mamma, som bara kunde ta studenten (den första i släkten!) genom att en kristen släkting betalade tågresan från norrländska bruksorten Ljusne (mitt skollovsparadis!) till gymnasiet i Söderhamn. Mamma, ”arbetarjäntan”, med sin lunch av hårdbröd och saltsill, sneglande på ”de feta storbonde-barnens mjukbröd med ost och skinka, och fet tjock mjölk att dricka”.

Mormor tvingades ibland nattetid att stjäla potatis på böndernas åkrar, och varje sommar plockade hon massor av bär i skogarna – hade en tur kunde de bytas mot älgkött! Tidvis jobbad hon i järnvägs-kiosken och på Konsum (mot det patriarkala manliga arbetaridealet att ”jag kan själv försörja min fru”).

Morfar som far

Min morfar Folke började på brädgården när han fyllde 13–14. Ibland cyklade han längtansfullt på grusvägarna bort till den lilla hamnen i grannorten Vallvik, för att prata med sjömännen där. Han hade själv lärt sig engelska, tyska och spanska på fritiden. Så småningom ledde han språkkurser på ABF (Arbetarnas bildningsförbund). Han levde verkligen upp till det gamla klassidealet ”bildad arbetare” (liksom jag själv förresten). Självklart också han vänstersosse, som jag då.

Han vårdade dagligen sin far (”gammelmorfar”) i den lilla lägenheten. Byggde själv kustbygden Kultebos största sommarstuga. Lärde mig nätfiska i det bräckta Bottenhavet, rensa och enrisröka abborre, sik ­ – samt slänga de förbannade hornsimporna.

Han tog mormor med sig på tåg runt om i Europa. Morfar inspirerade mig att dela hans reslust. Men i motsats till mig lyckade Folke aldrig nå sin livsdröm Söderhavet… Morfar var en händig och driven kraftkarl, och i praktiken min verkliga far.

Depressionens USA

Mina farföräldrar emigrerade från gruvorten Norberg i Bergslagen, till arbetarstaden Newark i New Jersey, USA (där min frånvarande biologiska far föddes, och jag har ”Amerkasläkt” kvar). Som andra migranter drevs de bort av fattigdomen hemmavid, och lockades till jobb, jord och ett bättre liv bortom havet (”push and pull”).

Men alla vita invandrare kom förstås på de besegrade färgade ”indianska” ursprungsfolkens bekostnad… i grunden rasism och imperialism om något!

Min farfar jobbade som målare därborta, och ibland med sin bror som pälsjägare i Ontario, Kanada, med ”indianer” som bekanta. Jag minns en bortkommen svartvit bild där de två poserade med sin snötäckta ”log cabin” (”skogskoja”) bakom sig, och gevär och skjuten varg framför sig.

Med knapp nöd undvek de två bröderna att tvångs-mobiliseras till första världskriget. Så kom depressionen, arbetslösheten, ”returhemresan”, och så samma gråa fattigdom i Sverige de hade flytt ifrån. Farmor minns hur hon efter hemkomsten, utan några pengar alls, satt på en trappa och grät förtvivlat.

Folkhem och löntagarfonder

”Efter pappas död blev mamma politiskt aktiv i socialdemokratiska kvinnoklubben (fortsätter Eva-Britt Svensson). Vi hade förstamaj-demonstrationer i lilla Rydaholm. Och på valdagen klädde sig mamma fint. Den dagen var hennes röst lika mycket värd som andras. Valdagen är fortfarande en högtidsdag för mig. Mamma sa till oss att tack vare folkhemmet kan ni studera, ni har rättigheter.

Jag blev invald i kommunfullmäktige och fick åka på partikongress, där jag lyssnade på Palme. Vi diskuterade löntagarfonder, och såg möjligheter. Jag var övertygad om att vi med folkhemmets framgångar skulle kunna bygga ett allt bättre samhälle.

Jag kände mig hemma i socialdemokratin. Det var svårt att tänka sig vilka bakslag som skulle komma. Och efter folkomröstningen om EU lämnade jag Socialdemokratin och gick med i Vänsterpartiet, där jag kände mig hemma direkt. Jag fick blommor från flera sossar som visade att de respekterade mitt beslut.”

Nygammal vänsterpolitik

Eva-Britt Svensson är en av 20 vanliga medlemmar i vänsterpartiet som har djupintervjuats av förre partiledaren(v) Jonas Sjöstedt i antologin ”Socialister” (250 s, Verbal förlag, 2022). Den formar sig till en mångfaldig gräsrotshistoria om vänsterpartiet. Och än mer till en engagerande, fascinerande och rörande svensk underifrån-historia, berättad av arbetare och annat vanligt folk.

En berättelse om vardagsaktivism och basarbete i parti, fackförening, hyresgäströrelsen, kyrkan, kvinnoarbetet, den gröna miljökampen, antirasism, solidaritet (Idag för Gaza, Ukraina, Västsahara, Haiti) – och strid mot nyliberalism, högerpolitik, privatiseringar och nerskärningar.

Om ibland grå kommunalpolitik, ­och brinnande vänstervågs-engagemang mot USA-imperialismen i Vietnam, och mot ras-apartheid i södra Afrika. Om kamp mot tidens auktoritära arbetarfientliga globalföretag, om överdriven Bryssel-centralism, och osolidarisk skatteflykt.

Arbetarstrid för folkhem

För ekonomisk demokrati, och folkens nationella självbestämmanande (”Folkens frihet, världens fred”). En komplementär slags svensk historiebok att sätta i händerna på speciellt alla nya svenskar (läs ungdomar och invandrare).

Boken är bra för den visar att den proletära och folkliga kampen är den nödvändiga grunden för att införa och bevara vår svenska demokrati, och vårt gemensamma välfärdssamhälle. Därför rekommenderar jag som recensent denna viktiga och lättlästa bok (där jag även själv reflekterar kring mitt proletära arv, och mina vänsterrötter):

För när kollektiv löntagarkamp idag ersätts av individualistisk likgiltighet och ytlig konsumism, så vittrar det ”goda medborgarhemmet” gradvis sönder ­­– som sker idag. Och det i princip färgblinda och i grunden inkluderande vänsternationalistiska folkhemmet ersätts med främlingsfientlig, exkluderande, aggressiv, etnisk högerpopulistisk nationalism världen över.

Kampen mot ”k-ordet”

Lite kritik av boken: magert om kampen mot ”k-ordet”. Och – tycker jag – för lite om det nödvändiga ärliga och fullständiga avståndstagandet från det falska, illiberala, förtryckande, ojämlika, ofrihetliga, folknations-nedtryckande stats-byråkrati-centralist-elitist-överklassdiktatur-sovjet-nomenklatura-nya klassamhället i östblocket.

Det ovan skrivna är alla mina ångerfulla ord, för ungdomens glödande vänsterdogmatiska maoism. Med knuten-näve-hälsningar vid Marx grav (Engels ströddes i havet), vid Lenins och Maos mausoleer, samt dessutom blommor vid massmördaren Stalins grav i Kreml-muren. Vi nyfrälsta ”marxist-leninister” ville väl, men lät oss (många, inte alla) godtroget och alltför lätt luras av den reellt existerande realsocialismen (”kommunismen”). Av deras cyniska skönmålning, och vårt naiva önsketänkande om östblocket.

Klasslöst folk

Magert även (i boken) med framtida, frejdiga, frimodiga, fantasifulla, frihetliga, folkliga, fenomenala, förklarande, fruktbärande förslag på en lokal-nationell-kontinental-global hela mänskligheten omfattande rödgrön socialism. Med politisk, ekonomisk, social och kulturell makt byggd nerifrån, via subsidiaritets-princcipen. Och den onödiga motsättningen stad och land försvunnen.

Arbetare, tjänstemän och intellektuella gradvis sammansmälta till ett klasslöst folk. En fri och jämlik nation bland andra sociala och ekologiska syskon-nationer, vilka gemensamt förvaltar allt liv på Moder Jord (trumvirvel i bakgrunden)!

Då måste vänstersocialistiska vänsterpartiet bli mer än ett demokratiskt, reformistiskt, feministiskt, miljövänligt vänster-social-demokratiskt parti. En ny vision med en tolerant, lyssnande, ödmjuk, kollektiv, humanistisk, sammanhängande, lockande och vi-skapande berättelse väntar på att födas.

Hans Norebrink

Kommentarer

# Vad med rubriken på min recension då? ”Working class hero” är John Lennons hyllningslåt till den kämpande arbetarklassen (som Eva-Britt Svensson). Och i en vidare engelskspråkig kulturell kontext (sammanhang) är uttrycket också berömmande gentemot de arbetare som höjer sig över sitt enkla, fattiga, utsatta ursprung ­ – för att solidariskt tjäna sina klassbröder.

# Boken och dess ”intervjuoffer” speglar förhoppningsfullt det nya breda ”gammsossiga) vänsterpartiets klassprofil. Såväl en bas av arbetaklass och lägre tjänstemän och deras materiella intressen ­– som medelklass-intellektuella med kanske mer betoning av socialismens visionära idémässiga sida. Alla är välkomna i kampen för socialismen, idag och i den klasslösa framtiden – där klasser försvinner, för att istället ersätts av nationer i en enad mänsklighet.

# Bruksorten Ljusne i Hälsingland var en gång Sveriges mest socialdemokratiska ort, med 80 procent av rösterna. Disponentens jättevilla liknade en parkomgärdad adlig herrgård (där vi arbetarbarn smygande pallade frukt) med enkla arbetarlängor runtomkring. Träpatronerna i Norrland tjänade multum med pengar. Och Ljusnearbetarnas svett och slit omvandlades i Stockholm till det snobbvulgära guldsmyckade skrytbygget Hallwylska palatset (nu museum). ”Byggt av våra pengar!”, som mormor indignerat brukade påpeka och bestämt upprepa.

Kommentarer 2

# Arbetarmassakern i Ådalen 1931 är känd för militärens mord på fem arbetare. Få känner till liknande händelser. Som protesterna mot 50-procentiga lönesänkningar och organiserat strejkbryteri vid massafabriker och sågverk i Klemensnäs och Sandarne (mellan Ljusne och Söderhamn). Polisen sköt två demonstrerande arbetare i Klemensnäs den 5 juli och tre arbetare i ryggen den 9 juli 1932 i Sandarne. Händelserna blev tevefilm 1973, och teater och låt 2007. Morfar berättade att han var med i demonstrationståget i Sandarne med mamma på axlarna – men innan våldsamheterna, då ” arbetarna kom och bar på sina blodiga sårade kamrater.

# Förr var Ljusne en viktig industriort. Med facklig och socialistisk militans, motarbetad av bolaget och myndigheterna (Staten och Kapitalet…). Se ”Ljusne-Ala Socialdemokratiska Ungdomsklubb”. En del arbetare varnades (som en släkting till mig), sparkade, måste flytta, svartlistades eller tvingades emigrera till USA. Idag präglas orten av utflyttning, arbeterpensionärer med rullatorer, nerlagda butiker, somaliska flyktingar – och 16 procent för sd.

Och alltså av Storkapitalismens landsbygds-mördande marknadsstyrning av boendeorter och arbetsplatser. Bör inte samhället planeras efter hur vi vanligt folk tillsammans vill ha det i Sverige? Jo! Fabriker, kontor och bostadskvarter bör placeras där vi, Folket, så vill. Det är också folkets majoritets gräsrots-socialism.