Göran Therborns bok Cities of power lämnar en egendomlig otillfredsställelse efter sig. I synnerhet kapitlet People rising. Inget fel på beskrivningen av hur städer ser ut efter att dessa folkliga resningar har ägt rum, men hur har det blivit som det blev?
Alla revolutionära regimer, och naturligtvis också mer måttliga post-resningsregimer, har bestått i kompromisser. Dels mellan de rörelser som burit upp resningen och de makter som styrt före och provocerat denna, dels mellan de klasser eller beståndsdelar som resningen har bestått av. Inte minst har de senare påverkat stadsbygget efteråt.
Nittonhundratalets socialdemokratiska välfärdsstater, till exempel, var inte bara kompromisser mellan en hyggligt framgångsrik arbetarrörelse och en minst lika framgångsrik företagarklass. Utan de socialdemokratiska partierna själva var, som påpekats (beträffande Sverige) av Alf Johansson och Lars Ekdahl, ett samarbete mellan arbetarrörelse, statliga och kommunala ämbetsmän, och företag inom hemmamarknadsindustrin som gärna såg ökad köpkraft bland folk i gemen.
Dessa kompromisser har det sedan ständigt hagglats om. I regel har kompromissernas deltagare fått igenom mer av sina önskemål när det har varit angeläget och när deltagarna därför har mobiliserat. Bo Rothstein visade till exempel i sin doktorsavhandling hur socialdemokraterna fick igenom ganska mycket inom arbetsmarknadspolitiken (i alla fall fram till ca 1970) men knappast ett dugg inom utbildningspolitiken. Arbetsmarknaden var viktig för arbetarna medan skolan inte var det.
När det gäller stadsbyggande kan man säga att den som hade det största inflytandet var de kommunala byråkratierna och, alltmer efter ca 1960, de större byggbolagen.
Modernismen
James C Scott har visat hur det modernistiska stadsbyggandet har återspeglat byråkratiernas behov av enkel övergripande kontroll. Ju färre element, desto enklare att toppstyra. Ökar mängden ingående element blir det lättare, och faktiskt nödvändigt, att göra prioriteringar på lägre nivåer, något som byråkratier avskyr. Vilket gjorde det schematiska och överförenklade modernistiska stadsplaneparadigmet oemotståndligt.
Och såväl offentliga som privata byråkratier inom byggbranschen hade stor förhandlingsmakt under perioden, beroende på de mycket stora mängder folk som snabbt måste beredas plats i de växande städerna. Ett exempel på denna makt kan vara när Stockholms politiker, uppbackade av en alltmer kritisk allmänhet, stegrade sig inför de dramatiskt ökade kostnader som omvandlingen av stadscentrum skapade runt 1960; byggbolag och byråkratier behövde bara hota med kaos för att politikerna skulle kallas tillbaka till ordningen och fortsätta projektet. Först en folkresning 1971 kunde stoppa det – när det var till 80% genomfört. Det tog 20 år innan Stockholms finanser var i ordning igen.
Det arbetarrörelsen – som arbetarrörelse – har kunnat få ut ur stadsbyggandet under perioden har varit principen att offentliga byggbolag ska bygga så mycket att marknadshyrorna ska kunna hållas nere. Men, väl att märka, denna princip rådde ända från ca 1920, olika i olika länder, och drevs igenom i samarbete med liberaler baserade på den lägre medelklass som också hade glädje av den.
Makten över byggandet
Vissa element inom 1900-talets stadsbygge har klara rötter i 1800-talets borgerskap. Dit hör till exempel principen om utspridning, formulerad av 1800-talssociologer som Frédéric Le Play som ett medel att hålla ”de farliga klasserna” i schack, under det tidiga 1900-talet kraftfullt hävdad av byråkrater, men aldrig populär hos dem som har utsatts för den.
Långa pendlingsavstånd är ju faktiskt dyra på mer än ett sätt: ”ju längre ut i stadens periferi du bor, desto mer ekonomiskt och socialt kapital behöver du” som Spacescape uttrycker det. Det visade sig också svårt att fylla de förorter som började byggas i exempelvis Stockholm på 30-talet; de låg för långt ut och fylldes först av efterkrigstidens storstadsinflyttning.
Så makten över 1900-talets välfärdsstaters stadsbyggande har utövats på ett intrikat vis. Man kan inte heller bortse från markägares möjligheter och intresse av att öka värdet på sin egendom – förmodligen en bidragande orsak till att utglesning varit så populärt i stadsbyggarkretsar. Folkresningarnas inflytande har helt enkelt varit ganska beskedligt.
Och antagligen har samma sak alltid gällt. De politiskt mest synliga aktörerna har knappast varit de mest inflytelserika på hur städer faktiskt ser ut. Den strukturella makten har betytt mer. Cities of power skulle ha varit mer spännande om såna tankar hade fått större plats där.
Jan Wiklund
Not: Rubriken är förstås fel. En stad, Tábor byggdes av en folkresning, den husitiska på 1400-talet. Men ingen regel utan undantag.
Ursprungligen publicerat på Gemensambloggen.
Läs mer:
- Nordens största städer – beror på hur invånare räknas
- En socialistisk stadsplanering
- Arkitekternas bristande förmåga att diskutera arkitektur och stadsplanering
