Lokal demokrati – småskalig, direkt och nära – är bäst på att vardagligt och konkret sätta makten i vanliga människors händer = ”deltagarkultur”. Det är den djupdemokratiska röda tråden i den gröne klimataktivisten, journalisten och författaren George Monbiots med rätta brett uppmärksammade debattbok ”Ur ruinerna – En ny politik för en värld i kris ” (2017).

Denne kände brittiske miljökämpe och politiske aktivist – med dussinet radikala bästsäljare bakom sig – presenterar en decentralistisk, överblickbar, ”lättkontrollerbar”, ekologisk, och social framtidsvision. Med historiskt djupgående gräsrotsnära folkmakt: Det återupprättade levande lokalsamhället:

   ”Varför ger vi då representanter makt att agera i vårt ställe istället för att utöva den direkt? Varför denna avlägsna auktoritet (representativ demokrati)? Är inte självstyre, som individer eller medlemmar av fritt formade lokalsamhällen (direktdemokrati), den enda sanna formen av demokrati?”.

Det frågar sig George Monbiot retoriskt sin kreativt nytänkande ”stora frågor-bok”. Samtidigt som han sätter sitt föreslagna nya starka lokalsamhälle före den traditionella ”arbetsplats-yrke-fackliga-organiseringen”. Detta eftersom det lokala perspektivet inkluderar alla boende, medan ”arbets-perspektivet” exkluderar pensionärer, arbetslösa, sjuka och studerande.

Vi lever lokalt

Det är viktigt eftersom en så bred majoritet som möjligt av befolkningen bör mobiliseras för den kommande nödvändiga ”klimat-miljö-ekologiska”, och ”folkligt-social-lokala” samhälls-omvandlingen. Där allas dagliga samhälls-engagemang ska hindra politisk karriärism, expertvälde och subjektivt tjänstemannastyre.

Det är ju i lokalsamhället de flesta människor lever sina liv, även om teve, sociala medier och makthavarnas förhärskande nyliberala tankemönster får många att tro att livet pågår någon annanstans. Som i kändisarnas, de rikas och de vackra modellernas världar av lyx, solsken och kärleksdrömmar (sista meningen min).

Därför bör mycket av politisk makt, ekonomiska resurser, och lokala arbeten återställas till lokalsamhällena. Den lokala samhällsnivån ­ (där man känner varandra) ger vidare mer (än högre samhällsnivåer) av den bredare närliggande, samhörighet och sociala identitet – som skapar vi-känsla, ömsesidig omsorg, tillit, trygghet, gemenskap, solidaritet, empati, altruism, hemkänsla, mening.

Det lokala livet, ser George Monbiot som ett avgörande motmedel till ”modernismens kris” via kommersialism, nationalstaten ”den globala marknadsekonomin” (i nyliberal eller socialdemokratisk form), främlingskap, social isolering, extrem individualism, egoism, maktkamp, statusjakt, alienering, psykiska sjukdomar, ensamhet.

Modernismens kris

Därför bör samhällsbesluten fattas (och livet levas) på lägsta möjliga hierarkiska maktnivå (subsidiaritets-principen). Alltså i lokalsamhällen som den gamla allmänningen (gemensamägda resurser,) byn, kollektivhuset, kvarteret, arbetsplatsen, stadsdelen, distriktet, lokalkommunen (som de småkommuner vi hade förr antar jag, recensenten).

Inte regionen & landskapet, nationen (staten), världsdelen (som EU), planeten Jorden (den ultimata globala nivån).”Demokratin försvagas när skalan ökar”, förklarar Monbiot. På EU- och global nivå dominerar en elit av stormakter, globala megaföretag, privata tankekedjor, internationella organisationer, och självtjänande marknadsideologer.

Dessa står för nyliberal, orättvis och ojämlik globalisering till nytta för de förmögna i världen. Och ”I samma stund som makten övergår till den globala nivån berövas vi våra mänskliga rättigheter”, förklarar Monbiot – och inför detta problem är ”lokalmakt heller ingen mirakelkur”.

   Vissa saker måste tyvärr lösas via globalisering, som delvis klimat, miljö, resurser. Elitens globala odemokratiska, klimat-förstörande tillväxt-globalisering, den kan paradoxalt nog bara lösas genom Folkens ekologiska, socialt rättvisa och demokratiska mot-globalisering.

George Monbiot föreslår därför att säkerhetsrådet avskaffas, och den internationella makten förvaltas av ett direktvalt världsparlament. ”Vi måste ha mer makt för att bekämpa deras makt!”. Använda FN-makten mot elitens globalisering, och för folkens avglobalisering (som jag förstår honom, och samma kan man eventuellt använda EU för).

Global riksdag

På sikt vill han nationalisera globalmakten tillbaka till den nationella maktnivån, och decentralisera nationell makt tillbaka till samhällets önskvärda maktgrund, den lokala mest demokratiska nivån. Kvar blir alltså enligt George Monbiots progressiva vision en svag global makt. En svag nationell nivå. Och en stark lokal kraft.

Jag instämmer i stort. Världen borde ha tre huvudsakliga maktnivåer: lokal, nationell och global ­– alla behövs. Men denna hierarkiska demokrati skulle också till stor del kunna ersättas med horisontell demokrati – direktkontakter mellan nationer, och mellan lokalsamhällen

Nationalstater kan också, som Monbiot säger, skydda oss och reglera världsmarknaden.

Nationer är också den högsta samhällsnivån med en verklig kollektiv vi-identitet. Monbiot berör tillfälligt detta genom sina uttryck ”nationsgemenskap”, ”nationell tillhörighet”, och ”nationell stolthet”. Det talar för nationen (och förstås lokalsamhället) som de naturliga forumena för att bygga demokrati och socialism på jorden.

Elitmakten kan också försvagas och kontrolleras genom kreativ, mångfaldig, social blandekonomi. Med dess olika komplementära centra; stat, den offentliga sfären, marknaden, hushållen, kooperativ, arbetarägda företag, mindre privatföretag, allmänningar (från medeltidens by-kollektiva jordar till digitala allmänningar idag).

Hans Norebrink

Kommentar

Luddigheten är min största kritik av boken. Jag håller med om att framtidssamhället bör vara lokalt och nationellt – och försiktigt globalt. Men vad innebär lokalsamhälle konkret? Hur stort ska det vara? Hur ska ekonomin mellan lokalsamhällena fungera? Hur ser Monbiot på det faktum att lokala socialistiska försök ständigt misslyckats – Emmaus by i Sverige, utopiska byar i USA, kibbutzer i Israel, ujamaa i Tanzania, folkkommuner i Kina, kolchoser i Sovjet etc…

Och staten, vems ”egendom” är staten, vilka klassintressen tjänar den? Vilka är dessa ”vi” som staten skyddar. Överklassens eller arbetar-löntagar-tjänstemanna-kollektivets? Staten bör tjäna folket och den anti-rasistiska nationen ­­– inte eliten och de nations-söndrande främlings-fientliga Sverige-förstörarna på extremhögerkanten.

Monbiot angriper nyliberalismen, men den kom ju från den gamla liberalismen fram till depressionen. Och liberalismen (förutom fri- och rättigheter) är kapitalismens moder. Så varför angriper han inte kapitalismen???

Inget fel att börja med blandekonomi i ett socialistiskt samhälle, tvärtom. Men ska privata företag med anställda – som alltså på arbetsplatsen har ekonomisk utsugning och diktatur – finnas kvar även långsiktigt?

Monbiot förespråkar allmänt folklig makt, men var finns klassintressen, klassmotsättningar, klasskamp, det klasslösa samhället? Vilka är vi och dom? Finns det klasser? Vilket system har vi idag om nyliberalismen dog 2008?

Har människan (Monbiot alltså) över huvud taget någon åsikt om marxism, socialism, kapitalism, människans utsugning av människan? Om socialdemokratin, reformism, folkhemmet, och hur folket ska vinna över eliten? Vad innebär realsocialismens fall för den socialistiska tanken?