Klimat och klass. Klimatkampen måste kombineras med klasskampen. De rikas tillgångar måste konfiskeras och gå till klimatkampen. Men många klimataktivister tänker inte så.
Så här tänker många klimataktivister och röstar på de gröna (MP):
- Klimatet är den allra viktigaste frågan för mänskligheten – en existentiell överlevnadsfråga.
- Miljöpartiet är det mest miljömedvetna partiet – klimatet och miljön är deras hjärtefrågor.
- Rösta alltså på miljöpartiet för mer grön klimatpolitik i hemorten, Sverige, EU och FN.
- Detta är logiskt, faktamässigt, intellektuellt sant. Så är det.
Men. Miljöpartiet verkar inom den nyliberala kapitalistiska västerländska marknadsekonomins växande ramar. Och dess drivkraft är ständigt mer konsumtion och produktion via envis ”hjärntvättande” reklam, som manipulerar vår mänskliga natur – speciellt vår nyfikenhet, statusjakten och vårt medfödda behov av social gemenskap (se Coca-Cola-reklamen). Resultatet blir – som alla vet – en omöjlig evig tillväxt på en ändlig planet. Med klimatkrisens förödande växthuseffekt. En hotfullt stigande värme som gör att klimatet löper amok.
Detta vet miljöpartisterna och klimataktivisterna. Men få har dragit den logiska slutsatsen. Klimatkampen måste kombineras med klasskampen. Kapitalismen måste. avskaffas och ersättas av någon slags demokratisk socialism. Kanske inledningsvis som ett slags undantagstillstånd via planetär statlig planering – som under andra världskriget, då näringslivet underordnades kriget mot den globala fascismen i världen. Nu måste de ekonomiska makthavarna underordna sig klimat-politiken.
Klimat och klass
Vi kan även på den rödgröna sidan av politiken använda oss av våra kunskaper om vår evolutionära mänskliga natur. Vår nyfikenhet på nyheter. Vårt behov av mening i tillvaron. Vårt sociala behov att tillhöra en grupp (som nationen Sverige och den breda arbetarklassen) att identifiera oss med. Behov av att ha ett sammanhang. Vårt behov att göra nytta, och vara en del av något större. Vår rättvisekänsla – om vi ska stoppa pryl- och statusjakten måste alla vara med på lika villkor.
Då har vi inte råd med ekonomiska klassklyftor, de rikas tillgångar måste konfiskeras och gå till klimatkampen. Och då dör kapitalismen medan den liberala demokratiska socialismen förhoppningsfullt växer fram ur det kanske nödvändiga kortsiktiga statliga undantags-tillståndet. Vi har ju tyvärr ingen reell verklig frihetlig socialistisk modell att hänvisa till. Den måste skapas i klass-klimatkampen. Där överklassen troligen kommer att stå för det största motståndet mot en rättvis hållbar värld – som de alltid har gjort i historien och i nutiden
Hans Norebrink
Tanken att snabbt förändra hela världsordningen för att lika snabbt rädda klimatet är förvisso både vacker och bestickande men då med reservation för undantagstillstånd som hur jag än vänder och vrider på det svårligen kan förenas med demokratin, ja den ger rent av en fadd fascistoid smak när man något tuggar på den.
Dock, grundproblemet är att tankens realisering är totalt orealistisk. Det saknas inom överskådlig tid politiska förutsättningar för dess förverkligande. Klimatet kommer för länge sedan vara förlorat om vi ska vänta ut denna förändring. Klimatproblematiken kräver reell handling i närtid och inte vackra drömmar som möjligen skulle kunna realiseras i en avlägsen framtid.
Klimathotet finns HÄR och NU och det enda realistiska är förändringar inom ramen för det system vi har alldeles oavsett vad vi tycker om denna rådande ordningen. Historien har visat att den enda beständiga förändringen är den som sker stegvis och utan att på en och samma gång vända allt över ända. Plötsliga förändringar har alltid misslyckats då samhället består komplexa strukturer med ett mycket stort antal ömsesidiga beroenden som svårligen kan överblickas. För mig är det en något naiv föreställning att det goda syftet – klimatet – på något sätt skulle förändra dessa förutsättningar, plötslig förändring har dessvärre inte minsta möjlighet att bli lyckosam.