Det nya mediestödet som kallas redaktionsstöd tilldelas enbart en enda vänstertidning. Dagens ETC som får nästan 1,8 miljoner. Men de får också 15 miljoner i övergångsstöd. Vilket är mycket mer än någon annan vänstertidning. Ingen annan vänstertidning får stöd då de inte uppfyller kraven. Bara en vänstertidning får redaktionsstöd. Däremot får flera av dem övergångsstöd.
Det gäller Arbetaren, Nyhetsmagasinet ETC, Flamman och Offensiv. Internationalen har inte sökt stöd då den gått i konkurs och sen återuppstått som en nättidning. Även tidningar som Syre, Proletären, Tidningen Global, Fempers och Aktuellt i Politiken får övergångsstöd. Alkompis och Nyhetsbyrån Järva är två tidningar som fått redaktionsstöd. Dagens Arena, Global Bar Magazine och Magasinet Konkret som sökt stöd får inte nåt stöd alls.
Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis ifrågasätter beslutet i ett uttalande i tidningen Journalisten:
– Nio av tio stora dagstidningar är borgerliga och vid sidan av det finns det en handfull vänstertidningar. Nämndens bedömning är att vi inte bidrar till mediemångfalden för att vi är för små, en obegriplig logik. Eftersom den borgerliga dominansen är så stor och vänstermedierna så små, så ska de också försvinna. Jag kämpar för att förstå hur de tänker, säger han.
– Det här sker inte i ett vakuum. Stödet minskas för allt det som har gjort den svenska demokratin stark – folkbildning, kultur, bibliotek, public service, och nu alltså även mindre riksmedier.
ETC Andreas Gustavsson är nöjd för egen del men konstaterar att de får minskat stöd och att övergångsstödet kommer att försvinna. Han kritiserar dock det nya stödet:
Varför får andra vänsterprofilerade medier inte det nya stödet?
– Det är ett enormt problem. Det vill jag verkligen understryka. Min känsla genom hela den här skandalöst tröga och röriga processen har varit att politiken gett upp om att garantera förutsättningar för viss mediemångfald. Det bekräftas av besluten. Vi har redan en massiv borgerlig slagsida vad gäller medieutbudet. Det kommer inte att förändras, tvärtom.
Snarare faller aktörer som saknar koncernernas synergifördelar utanför stödet. Mycket olyckligt. Inte minst då vi befinner oss i en tid när journalistiskt drivna medier är viktigare än kanske någonsin. Samtidigt står branschen inför utmaningar som digitalisering. Då räcker det inte med övergångsstöd. Snarare skapar det uppenbar risk för tidningsdöd. Och tilltagande enfald.
Han kritik är mesig och svag. Syftet med det nya stödet är ju att slå ut vänsterns tidningar och gynna storkoncernerna. Att inte säga det tycker jag visar att Gustavsson egentligen bara bryr sig om den gena tidningen och skiter i vänstern som helhet. Det nya mediestödet (redaktionsstödet) är specialdesignat för att slå ut mindre allmänpolitiska tidningar som i de flesta fall är vänstertidningar. Det visar sig att det fungerar precis som väntat. Övergångsstödet kommer att försvinna och garanterar inte tidningarnas överlevnad.
Jag brukade prenumerera på Internationalen för sisådär 30 år sen. Då var det en av de få tidningarna man kunde få en vettig utrikesbevakning i. Behovet försvann lite med Internet. Men det här är ju fullständigt vansinne. Det är som om Högern inser att deras ekonomiska idéer är helt diskrediterade och deras enda chans nu är att slå sönder alla kommunikationskanaler de inte kontrollerar.
Det är planen så vitt jag förstår det. Själva meningen med det nya mediestödet.
Reaktionerna blir lite patetiska då det parti, Vänsterpartiet, som väl rimligen borde ta till vara vänstermedias intressen i huvudsak ställde sig bakom den nya lagen. Det är så dags att gråta nu …
Så här inleds reservationen från (https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/betankande/ett-hallbart-mediestod-for-hela-landet_hb01ku3/html/#_Toc150419467) Jessica Wetterling (v) som förde partiets talan:
”Jag står i huvudsak bakom regeringens förslag till ett nytt mediestödssystem. Det nuvarande systemet är spretigt med flera olika stödformer, vilket gör det komplicerat att förstå. Dessutom är det inte anpassat till digitaliseringen. Den nya mediestödslagen bör dock ändras i några avseenden.”
”Några avseenden” är inte alla någon ”kioskvältare” och berör inte bidragssystemet som sådant utan är i huvudsak demokrativillkoren samt en ganska oskyldig vädjan ”Jag anser dock att regeringen bör återkomma med ett förslag till ändring av bestämmelsen som innebär att mediemångfalden ska värnas lika högt som tillgången till lokal och regional nyhetsförmedling av hög kvalitet i hela landet.” Ingen kan påstå att formuleringen ”bör återkomma” är vare sig vass eller tydlig.
Om nu syftet varit stoppa vänstermedia, vilket jag själv betvivlar, var det uppenbart inget som Vänsterpartiet uppfattade.
Som man bäddar får man ligga …
Ingen har någonsin anklagat vänstern för att vara bra på mediepolitik. ?
Men som jag ser det handlar det delvis också om hur journalistiken redan innan förändrats på ett negativt sätt för det demokratiska samtalet. För 20-30 år sen fanns det en stark bevakning på alla kulturredaktioner om allt som gällde presstöd, yttrandefrihet och liknande. När ett nytt förslag kom började diskussionen direkt och slutade inte heller. Det var opinionsartiklar, analyser, politiska värderingar. Det gjorde att politiker fick alla vinklar och reagerade på ett tidigare stadie. Om en kulturskribent skrev en rasande krönika gjorde de ibland omvärderingar och bytte åsikter.
Idag är kulturredaktioner slimmade. Analyserna ofta utbytta mot tyckerier. Bevakning av nya förslag dyr. Ännu mer dyr för att läsa hela förslagen med förarbeten. När den djupgående granskningen upphör slutar sammanfattande analyser att bli en del av debatten och det blir kanske bara en politiker i ett utskott som har full koll istället för att hela partigruppen uppmärksammats efter en bra kulturtext.
Visst tycker jag V är mesiga, men det hjälps inte av att hela samhällsdebatten förändrats med snuttifiering istället för djup.
För 20-30 år sedan var social media både okänd för många och dessutom tämligen outvecklad och ibland mer än lovligt tekniskt ”knölig”. Detta gjorde att det fortfarande var ”gammalmedia” som förde taktpinnen. Dessvärre var en del av den tidens journalister och tidningsmakare tondöva och insåg alldeles för sent det fullständiga paradigmskifte som nu är ett faktum. Nu är detta en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka och att det är ”djupet” som fått ta stryk är en självklarhet vilket förstås är sorgligt men inte desto mindre sant.
Dock, det lönar inte att ”gråta över spilld mjölk”, enda möjligheten är att hitta förhållningssätt till denna ”nya underbara värld” och visst är det så att de flesta politiker, oavsett färg på kavajslagets partimärke, fortfarande har ofantligt mycket att lära.