Kapitalet är globalt. Klimatet, krigen och kapitalismen bryr sig inte om landsgränser. Ändå låtsas vi som att demokratin kan utövas inom nationalstaten. Om demokratin ska ge kapitalet en match krävs ett nytt Bretton Woods – och ett Europas Förenta stater.
Det finns en föreställning i vänstern att det var nyliberalismen som ledde till att klassklyftorna ökade och välfärdsstaten började försvagas under 1980-talet i Sverige. Och jag förnekar inte att ideologin spelade roll. Men i grunden var det den globala kapitalismens förändrade produktivkrafter och produktionsförhållanden som är motorn bakom den förändrade politiken.
Vad var det då som hade hänt? När Richard Nixon i augusti 1971 på grund av överproduktion av dollar tvingades överge förankringen i guld började valutorna svaja i förhållande till varandra. Att spekulera i valutor blev ofta mer lönsamt än att producera. Det gränsöverskridande finanskapitalet omsatte 1970 cirka 10 kronor per dag världsmedborgare. I dag omsätter det mer än 1 000 kronor per dag och världsmedborgare.
Dessa spekulativa flodvågor gjorde att de kredit- och valutaregleringar som Sverige haft sedan världskriget började läcka som såll. Avskaffandet av kreditregleringen 1985 – den så kallade novemberrevolutionen – hade kunnat genomföras i mer ordnade former. Och det hade varit möjligt att bromsa den flodvåg av bankutlåning som följde. Men förr eller senare hade regleringen ändå fallit. Samma sak med valutareglingen som avvecklades stegvis åren 1986 till 1989. En massiv kapitalflykt blev följden. I början av 1990-talet var svenskar största utländska fastighetsägare i Bryssel och London.
Den globaliserade kapitalismen innebar att möjligheten för särskilt små nationalstater som Sverige att styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning försvagades. Om vi i Sverige bedrev en expansiv finanspolitik för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten ledde det till ökade löner vilket företagen kompenserade genom att öka priserna, alternativt flytta produktion till andra länder. När den socialdemokratiska regeringen på våren 1991 beslöt att sätta upp låg inflation i stället för full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken samt för detta ändamål knöt kronan till EU:s kalkylvaluta var det en bekräftelse på förändrade maktförhållanden mer än på en förändrad ideologi.
Den nya inriktningen befästes efter kronfallet i november 1992 och beslutet därefter att Riksbankens penningpolitik skulle styras av ett inflationsmål.
Svensk politik är numera generellt mer än förr beroende av krafter som vi i Sverige inte ensamma kan bemästra. De ekonomiska kriserna i början av 1990-talet och 2008 var internationella. Liksom vågen av flyktingar 2015 samt pandemin i början av 2020-talet. Och viktigast av allt: klimatet och de vilda djuren känner inga nationsgränser. Vi måste samarbeta internationellt om mänskligheten ska överleva.
Johan Lönnroth
Första delen av en artikel som ursprungligen publicerades i Flamman som en enda lång artikel. Då långa artiklar får få läsare på nätet har jag därför delat upp den id elar för publiceringen här så här blir det en artikelserie.
Kapitalet är globalt – nu är det demokratins tur
- Kapitalet är globalt
- Ja till EU och nej till monetär union
- USA:s hotade position
- EU som en federation
- Demokratisk ekonomisk världsordning
- Den rikaste procenten
PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Kazimir Malevitj.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
5 svar på “Kapitalet är globalt”