Bokklassiker
Social Origins of Dicatorship and Democracy
Barrington Moore Jr
Beacon Press
ISBN 0807050733
När folkmakt, när elitmakt?
Barrington Moore Jr var en USA-amerikansk politisk sociolog som dog 2005. Hans mest kända verk var den monumentala idésprakande historiesociologiska tegelstenen ”Social Origins of Dictatorship and Democracy – Lord and Peasant in the Making of the Modern World” utkommen 1966 (se även ”Injustice: the Social Basis of Obedience and Revolt” tolv år senare).
Boken är en jämförande studie av modernisering, industrialisering och demokratisering i England, Frankrike, USA, Kina, Japan och Indien. När tar folket makten och när genomför eliten en reaktionär totalitär modernisering?
Allmänt gäller att motsättningar inom överklassen öppnar för folkkampen. Se Frankrike där borgarklassen allierade sig med folket/bönderna mot adeln, vilket öppnade för en revolutionär demokratisk utveckling. Se Tyskland där borgarklassens allians med adeln öppnade för en preussisk auktoritär utveckling.
De tidigare agrar-feodal-jordbruksregimernas olika interaktion med industrialiseringen (och våldsinslag) skapade demokrati, fascism respektive kommunism – enligt Barrington Moore de tre vägarna till den moderna världen. Utan en (stark) borgarklass, ingen (liberal) demokrati, menar han i grova drag.
Västlig demokrati via borgerlig revolution kräver, menar han, en maktbalans mellan kungamakten och adeln, kommersiellt jordbruk, försvagad adel, ingen allians mellan aristokrati och bourgeoisie mot arbetare och bönder (vilket ger fascism), samt ”a revolutionary break with the past”.
I England anammade en fraktion av jordägarklassen ett nytt borgerligt-kommersiellt tänkande, och krossade den gamla bondeklassen via ”enclosure”-systemet, och det engelska inbördeskriget resulterade i en aristokratisk moderat demokrati. Den franska revolutionen var borgerlig med bondestöd. I USA konsoliderade Nords industriborgare en liberal demokrati via segern över Slav-syd i det amerikanska inbördeskriget.
I Japan (jämför med Tyskland) skedde en bonderepressiv industrialisering uppifrån via en reaktionär allians mellan svaga borgare och starka feodala jordägare – vilket kulminerade i fascism. I Kina (jämför med Ryssland) allierade borgarna och bönderna sig i en revolution nerifrån, vilket slutade i ”kommunism” (mina kritiska citationstecken).
Moores borgerliga huvudtes alltså: Stark borgarklass ger demokrati. Svag borgarklass ger diktatur. Svaga borgare allierade med feodalklassen ger fascism. Svaga borgare i allians med bönderna ger ”kommunism”. Tre vägar från feodalism till industrialism sålunda.
Det är ett bra försök till globalsociologisk megateori från Moores sida. Men med reservation för att jag inte minns alla författarens argumentationsdetaljer har jag några synpunkter.
Vänsteranalytiskt stämmer det att den ryska revolutionen hade en inledande borgerligt demokratisk fas, och att den kinesiska revolutionen hade en inledande national(borgerlig)demokratisk fas. Den franska revolutionen hade bondestöd, men utspelade sig huvudsakligen i huvudstaden Paris, dock med stöd av ett fattigt ”protoproletariat”.
Men förutom klass skulle jag vilja lägga till nationalstatskonkurrens i analysen. USA, England och Frankrike kunde som politiska och industriella förelöpare utveckla den borgerliga nationella kapitalistrevolutionen ”i lugn och ro” så att säga. Japan, Tyskland, Ryssland och Kina kom på efterkälken i relation till de nordatlantiska kapitaliststaterna, och tvingades med Kajsa Varg att ”taga vad man haver” för att hinna ikapp.
Till exempel använda feodalklassen för att suga moderniserings-resurser ut bondeklassen (fascism). Eller mobilisera bondeklassen för att sedan suga moderniserings-resurser ur den (”kommunism”). I det senare fallet ryckte kommunistpartiet in som den moderniseringsagent historien krävde (för att resonera marxist-deterministiskt).
Vi läsare kan i efterhand utläsa hur allt slutade. Alla de tre moderniseringsvägarna (demokrati, fascism, ”kommunism”) resulterade i borgerlig kapitalism. Demokratisk nyliberal kapitalism i väst (USA, England, Frankrike och alltmer Indien). Demokratisk ”statsaktivistisk” kapitalism i Japan och Tyskland. Odemokratisk ”starkstatlig” kapitalism i Ryssland (auktoritär) och Kina (totalitär).
Bortsett från olika grader av demokrati och statsmakt så har överallt någon form av modern industriell borgarklass segrat.
I en kommentar jag hittade på nätet (Society för Social Research) görs följande tankeväckande kommentar om boken: ”Also, it is well to recollect that there is no evidence that the mass of the population anywhere has ever wanted an industrial society, and plenty of evidence that they did not. At the bottom of all forms of industrialization so far have been revolutions from above, the work of a ruthless minority”.
Moore betonar också att revolutionärt våld överallt var en del av moderniserings- och industrialiseringsprocessen. Även i de västliga demokratierna var det ett inledande våld som möjliggjorde senare gradvisa fredliga reformer.
Andra författarsynpunkter: Förindustriella agrara statsbyråkratier (som i Asien) hade en längre väg till (privat)kapitalism. Ekonomistisk vulgärmarxism inser inte politikens viktiga roll. Bondeklassen har en stor revolutionär potential.
Moderniseringsprocessen börjar med bonderevolter som misslyckas. Den kulminerar med bonderevolter som lyckas. Bondeklassen är inget objekt utan ett aktivt subjekt i historien, betonar Moore. Detta även om deras revolter mestadels leder till att en gammal överklass ersätts av en ny.
För vänstermänniskor, som traditionellt betonat arbetarklassen, kan det vara ett uppvaknande att i denna bok läsa om landsbygdsrevolter, bonderadikalism, agrarkommunism och ruralt jämlikhetstänkande världen över, och genom historien.
Från jägarsamhället, via bondeegalitarism, till arbetarsocialism går det en rak röd linje av folkligt motstånd mot elitförtryck. Marx är en gröngöling. Demokratins och socialismens rötter är uråldriga. Och vi som vill bygga framtidens ekosocialism kan hitta uppslag och få inspiration från denna socialismens långa historia.
Hans Norebrink
# Som volontär i indian/bonderörelsen i Bolivia upplevde jag den interna vänsterkampen mellan dogmatisk ”industriproletarism” och indian-bonde-radikalism som kombinerade ”klass och nation”. Och som inspirerades av de socialistiska inslagen i inkariket, samt av den gamla småskaliga rurala indiansocialismen (”ayullun”). Den senare tendensen vann, och sedan 2005 har det bolivianska folket en indianbonde som president – Evo Morales.
Läs mer: Goodreads1, 2, re:considering, Google, THE, Harvard Gazette,
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Social Origins of Dicatorship and Democracy, Barrington Moore Jr, Sociologi, Modernisering, Industrialisering, Överklass, Borgarklass, Adel, Maktbalans, Kungamakt, Bonderevolter, Revolution, Kapitalism, Historia, Ekonomi, Fascism, Kommunism, Demokrati, Kultur, Böcker, Diktatur, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.