Jag hör till dem som applåderar de vänsterregeingar som kommit till stånd genom allmänna och demokratiska val i latinamerika under senare år. Som Correa i Ecuador, Chavez i Venezuela och Morales i Bolivia. Men jag är förstås inte nöjd med allt de tar sig för.
Sålunda anser jag att strävan efter möjligheter till obegränsat antal mandatperioder är negativ, Självklart har de rätt att försöka genomföra detta i demokratisk anda, men jag anser att det är en åtgärd som minskar demokratin.
Den senaste som aviserat planer på detta är Nicaraguas president Ortega (här kan råda tvivel om hans regering är att anse som radikal eller socialistisk, speciellt med tanke på abortfrågan). Men det är ju inte heller bara socialister eller radikala presidenter som vill försöka genomföra obegränsat antal manadatperioder. En som ville försöka är ju den liberale folkvalde presidenten Manuel Zelaya i Honduras. Något som fick borgarklassen i Honduras att genomföra en militärkupp.
Men det finns också andra frågor där en del av ”vänsterledarna” tar underliga ställningstaganden. Abortfrågan i Nicaragua har jag redan nämnt. En annan fråga är inställningen till valet, demonstrationerna och protesterna i Iran där Hugo Chavez har hamnat totalt fel och uttalat stöd för Ahmadinejad. Nu är det faktiskt i en frågan inte bara Hugo Chavez som hamnat fel utan också namnkunniga vänsterintellektuella, framförallt US-amerikanska sådana. Det gäller exempelvis James Petras och Slavoj Žižek.
Läs mer om Iran:
Iran är inte tyst – folket uppskattar omvärldens stöd
Nya protester i Iran
Hårda tag mot demonstranter i Teheran
Protester mot diktaturen i Iran
Det hänger inte bara på oss: Inte nu längre!
Despotens öde: Iranier har sagt sitt
Ny tid i Iran?
Nya protester för Iran
”Sveriges regering måste agera hårdare mot Iran”
Dagar som skakar Iran
Läs mer om Honduras:
Vänstern mot kuppen i Honduras
USA i gång igen – anklagas for inblandning i Honduraskupp
Kuppmakarna i Honduras på fallrepet?
Folkliga protester mot kuppmakarna i Honduras
Kuppmakarna skjuter på folket
Militär dödar demonstranter
Störta kuppmakarna i Honduras
USA och kuppen i Honduras
Intressant?
Borgarmedia: SVD, VG, DB1, 2, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Hugo Chavez, Rafael Correa, Daniel Ortega, Evo Morales, Manuel Zelaya, James Petras, Iran, Honduras, Nicaragua, Venezuela, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Frågan om begränsat antal mandatperioder i de nämnda exemplen består, som jag förstått det, egentligen två delar.
Den ena delen är sakfrågan där det nog inte finns någon absolut sanning. Givet ett grundmurat demokratiskt system kan säkert båda varianterna fungera.
Den andra delen är frågan om hur förändringen genomförs och beslutas och det är här problematiken finns. Att utlysa en folkomrösting kan synas vara fulländningen av demokrati men görs detta snabbt (…som nog varit fallet i några av exemplen) finns alltid risken att väljarna inte får tid att fundera eller hinner få tillgång till relevant information. Det finns också en risk att juridiken som sådan blir ett hafsverk vilket kommer att leda till framtida problem.
I Sverige har vi ordningen att en grundlagsändring måste ske genom två riksdagsbeslut med ett val emellan. Utöver detta görs alltid grundlagsutredningar för att säkerställa att frågan berörs från olika aspekter. Detta ger förvisso en tröghet men samtidigt finns tid för en förankringsprocess.
I fallet Honduras har jag fått uppfattningen att den tänkta folkomröstningen inte hade direkt stöd av författningen varför den stoppades av högsta domstolen. Med detta inte sagt att militärkuppen skulle vara motiverad. Kuppen lär ju knappast vara mer författningsenlig.
TB: Folkomröstningen stred inte mot författningen. Det var en folkomröstning om huruvida man skulle ha en folkomröstning om grundlagen. Dvs i praktiken en opinionsundersökning i form av en folkomröstning.
Hur kan demokratin ta skada av att folk får chans att återvälja politiker de uppskattar?
Anders_S: Du har säkert rätt vad det gäller de ”snirkliga” turena i Honduras.
Vad det ändå visar på är hur sårbara ”unga” demokratier är i den meningen att man inte hunnit förankra demokratin och utveckla en praxis kring denna.
Björn: Jag tror du förstår vad jag menar nme det korta uttrycket ”makt korrumperar”.
men ändå, lite kort. Den som sitter länge vid makten tenderar att ta makten för given. Den personen tenderar att allt mer glida över till att göra saker utan att först föranlra dem dwemokratiskt. Chavez har sådana tendenser, vilket den folkomröstning han förlorade på visar. Kontokortsskandalen i Motala där politiker tvingades avgå visar på samma sak liksom socialdemokraternas odemokratiska maktfullkomlighet på många ställen i Sverige på 1970-talet.
jag jkan också ta Göran Johanssons tid som ordförande i Metall 41:an. Det var inte direkt nån demokrati och inte driekt några demokratiskt förankrade beslut. Man ska inte sitta för länge, alla kan korrumperas och därmed så minskar demokratin.
Att vara populär har dessutom inget med demokrati att göra i sig.
Det är lätt att sitta på säkert avstånd och ha åsikter om de ofta knepiga val man måste göra i knepiga politiska situationer.
Det kan vara nog så svårt att få tillstånd en politisk allians som klarar av att ta en strid i den eller de frågor som majoriteten anser viktigast. I Centralamerika handlar det om mat för dagen. Att då ge sig in och bråka i t.ex. frågan om abort förefaller vara lyx. Jag har all förståelse för att man där låter katolska kyrkan vara ifred, för att om möjligt mobilisera den på frågan om de fattigas överlevnad.
Jan W: Så kan man naturligtvis vara tvungen att göra. Men det är inte med nödvändighet rätt ändå. Kanske nödvändigt, men kanske ändå inte rätt.
Glöm dessutom inte att katolska kyrkan har haft en otroligt stor betydelse för det nuvarande vänsteruppsvinget i Latinamerika. Befrielseteologi ligger i grunden i snart sagt alla de länder där vänstern är stark. Jag misstänker därför att det mest skulle gagna överklassen om man började driva abortfrågan som viktig.
Och då kan man fråga sig vad ”rätt” är. Finns det nåt annat ”rätt” i politiken än att hävda underklassens intressen?
Och, kan man tillägga, om det inte finns nån kvinnorörelse i de länder det handlar om som tycker att abortfrågan är viktig, vad finns det då för skäl att göra det från regeringshåll? Så vitt jag har fattat driver latinamerikansk kvinnorörelse främst ekonomiska frågor.
Fast det kan ju förstås ha ändrats under de allra sista åren.
Anders_S och Jan W:
Visst är det så att ”makt korrumperar”, problemet är bara det att detta inte nödvändigtvis är något som inträffar en lång tid efter ”makttillträdet”. Vi människor är inte perfekta utan har svagheter. Kan den ”maktägande” inte hantera dessa svagheter kan ”korruptionen” mycket väl inträffa på dag ett i ”maktpositionen” varför en begränsning av mandatperiod inte är ett ”vattentätt” medel mot korruption.
Vad det främst gäller är att hitta oberoende kontrollsystem som hittar problemen. Hörde igår på radio ett intressant inslag om just Motalaskandalen vars avslöjande var ett samspel mellan en revisor och en journalist. Båda menade att man va för sig inte skulle ha lyckats med avslöjandet.
Jan W: Jag håller inte med. Den ligger inte i grunden vare sig i Venezuela, Ecuador eller Bolivia. I de två senare är det indianrörelserna som är grunden, ursprungsbefolkningen. Detta gäller även i Paraguay fast där har kyrkan haft betydelse. I Venezuela och Bolivia har också vänstern haft betydelse. I Bolivia har flera vänsterorganisationer stött indianrörelserna, så också i Ecuador. I Venezuela inkluderades 1970-talets gerilla i armén och det är i den miljön som Chavez utvecklade sina politiska ståndpunkter.
I Nicaragua har kyrkan delvis spelat en progressiv roll, men andra delar av kyrkan har varit motsatsen. Detsamma gäller i princip i hela Centralamerika.
Vad gäller Uruguay är kyrkan betydelselös för vänstern.
TB: Det var pga det programmet jag hänvisade till Motalaskandalen. Begränsade mandataperioder är inte vattentätt. Men en hjälp på vägen. Jag är för övrigt anhängare av system med direkt avsättbara förtroendevalda.
http://www.zaramis.nu/blog/2008/06/20/rena-personval-innebar-korrupta-politiker/
http://www.zaramis.nu/blog/2007/10/28/en-mojlig-socialism-del-1/
http://www.zaramis.nu/blog/2008/02/23/konsekvenser-av-personval/
http://www.zaramis.nu/blog/2008/06/19/vad-kan-man-gora/
Andesr_S: En annan aspekt är att långvarigt maktinnehav leder till en ”maktkultur” som överförs mellan maktpersoner. Att detta skett i kommuner med långvariga socaldemokratiska maktinnehav har jag sett nära exempel på. Huruvida detta också är fallet inom fackföreningsrörelsen vet jag inte.
Uruguay håller jag med om, där har kyrkan ingen som helst politisk betydele, och knappast i Argentina heller.
I resten av Latinamerika har befrielseteologer haft en oerhört stor betydelse, både i motståndet mot militärregimerna och i uppbygget av indianrörelserna och av Movimento Sem Terra i Brasilien. I Ecuador, t.ex, deltog de direkt i organiseringen av det som så småningom blev CONAIE. Och i Centralamerika minns vi ju en ärkebiskop Romero som blev mördad av Guatemalas militärregim för sitt motstånd. Och en av de ledande pionjärerna för sandinisterna var ju Ernesto Cardenal.
Jag vill inte påstå att de har varit de enda som har betytt något, men kampgemenskapen finns där, och jag har svårt att se vilka politiska vinster det skulle ge att blåsa till strid i något som är en hjärtefråga för katolikerna samtidigt som det inte finns nån social rörelse som stöder något annat.
Om man nu är regering, alltså, och har ansvar för ett lands framtid.
Hoppsan, jag glömde visst zapatisterna i Chiapas som också har befrielseteologiska rötter…
Jan W: Att kyrkan haft betydelse i Brasilien står utom allt tvivel. Jag var inte medveten om att de var med i starten av CONAIE. När det gäller Romero och Cardenal så har jag träffat dem bägge två.
Jan Wiklund:
Abortfrågan är knappast lyx. Den kan handla om liv och död för miljontals kvinnor. Det är dessutom en ekonomisk fråga, många fattiga kvinnor har inte råd att föda sina barn (indirekt svält-fråga).
Har läst ??i?æek-artikeln och förstår inte riktigt hur du menar att han hamnat helt fel. Han uttalar ju inget stöd för Ahmadinejad, tvärt om:
”Ahmadinejad is not the hero of the Islamist poor, but a genuine corrupted Islamo-Fascist populist, a kind of Iranian Berlusconi whose mixture of clownish posturing and ruthless power politics is causing unease even among the majority of ayatollahs. His demagogic distributing of crumbs to the poor should not deceive us: behind him are not only organs of police repression and a very Westernized PR apparatus, but also a strong new rich class”
samt:
”that the 1979 Khomeini revolution cannot be reduced to a hard line Islamist takeover ‚Äì it was much more. Now is the time to remember the incredible effervescence of the first year after the revolution, with the breath-taking explosion of political and social creativity, organizational experiments and debates among students and ordinary people. The very fact that this explosion had to be stifled demonstrates that the Khomeini revolution was an authentic political event, a momentary opening that unleashed unheard-of forces of social transformation, a moment in which ‚Äúeverything seemed possible.‚Äù What followed was a gradual closing through the take-over of political control by the Islam establishment. To put it in Freudian terms, today‚Äôs protest movement is the ‚Äúreturn of the repressed‚Äù of the Khomeini revolution.”
Han karkateriserar revolutionen på ettf elaktigt sätt. Jag är överens med skribenten i International Viewpoint på den punkten. Läs argumentationen där:
http://www.internationalviewpoint.org/spip.php?article1694
Självklart kan det vara problematiskt med gubbar som sitter för länge på sina poster. Någonstans så menar jag dock att det är upp till det civila samhället, partier, folkrörelser att förhindra det. Att ha begränsningar inskrivna i grundlagar är jag mycket skeptisk till.
Sedan att republiker ofta har alldeles för stor makt placerad hos en person, det är en annan sak.
I Nicaragua är det väl ganska uppenbart att deras erfarenhet från förra rundan då de hamnade i konflikt med kyrkan gjort dem försiktiga, samtidigt som kyrkan i sin tur är mer välvilliga den här gången. Jag tror att feminism-kampen är problematisk. Som Kristina skriver så är ju abortfrågan en fråga om liv och död, om makt och rättvisa. Problemet är, förutom att sandinisternas ledare är män, att jag tror det kan vara taktiskt riktigt att ta striderna en för en. Om de både utmanar den ekonomiska eliten OCH kyrkan samtidigt, kan det bli väl tufft. En liberal ekonomisk politik skulle förmodligen ha lättare att våga utmana kyrkan, då den bara skulle stöta sig med den makten. Jag är inte jättekunnig, men vad jag har förstått så är sandinisternas maktställning relativt svag? Hoppas som sagt var att det bara är taktik för att inte tappa obildade och konservativa skikt bland de fattiga.
Dessutom, den officiella politiken kommer alltid efter rörelser bland folk. Feminister i Nicaragua måste helt enkelt göra det tydligt för maktkåta män att de inte är så mycket svagare än kyrkan. Typ.
Svår fråga, å ena sidan folk borde få välja vem de vill å andra sidan så ger regeringsinnehavet extra makt att pverka val till sin fördel. Hur skulle det sett ut om man i ett system där ma väljer partier och inte exklusiva regeringsbildare haft en regel som sagt att ett parti bara kan sitta två perioder.
Demokratin känns lite tunn om en viss inriktning är hårt knuten till en person, om folk i de berörda länderna har så lite demokratiskt inflytande att de inte kan välja den politik de vill ha om det inte är en viss politik så verkar inte politiken vara så djupt förankrad.
Inför folkomröstningen i Venezuela fick Chavez frågan varför det var bra med begränsade perioder för guvernörer (om det nu var sådana) och borgmästare men inte när det gällde presidenten. Enligt honom så var det bra med begränsade perioder för de nämnda men han själv hade ju så mycket han ville förändra så han behövde mer tid. Man frågar sig förstås varför samma inte skulle kunna gälla för lokalpolitiker att de ville hinna åstadkomma en massa om de hade folks förtroende upprepade gånger.
Förmodligen hade motståndarna om de suttit i sitsen med en galjonsfigur och trott sin position osäker om denne inte kunnat fortsätta också velat ändra förutsättningarna. Så brukar det ju fungera i politiken.
Tänk om svenska politikers trixande med grundlagen fått hälften så mycket uppmärksamhet när de nymornade relativt politiskt instabila länderna i latinamerika gör det. Kan inte se att huxflux åsidosätta grundlagen när man ändrade från 3 till 4 års peioder eller ad-hoc regler om folkets rådgivande utslag i EU-omröstningen skulle vara mindre värt att göra affär av än det som sker i länder på andra sidan jordklotet.
När det gäller parlament är det inte bara av ondo att det finns ledamöter med lång erfarenhet, om de bara får sitta en begränsad tid hamnar ledamöterna lätt i klorna på politiska tjänstemänn.
”Inför folkomröstningen i Venezuela fick Chavez frågan varför det var bra med begränsade perioder för guvernörer (om det nu var sådana) och borgmästare men inte när det gällde presidenten. Enligt honom så var det bra med begränsade perioder för de nämnda men han själv hade ju så mycket han ville förändra så han behövde mer tid. Man frågar sig förstås varför samma inte skulle kunna gälla för lokalpolitiker att de ville hinna åstadkomma en massa om de hade folks förtroende upprepade gånger.”
Det här är i sanning en varningsklocka vad gäller Chavez. Denna typ av självtillit bådar inte gott utan visar snarare tecken på begynnade ”storhetsvansinne”.
Man frågar sig varför ??i?æek helat iden talar om ‚ÄùKhomeini revolution‚Äù, just mannen som spelade ett dubbelspel mot folket. Var det Khomeini och prästerskapet som stod för
“the incredible effervescence of the first year after the revolution, with the breath-taking explosion of political and social creativity, organizational experiments and debates among students and ordinary people”
eller var de just de som krossades av Khomeini och prästerskapet. Visst förknippas främst Khomeini med den iranska revolutionen men finns det någon anledning att lyfta fram och komma ihåg honom som den som stod för det som var bra.
“And, last but not least, what this means is that there is a genuine liberating potential in Islam – to find a “good” Islam, one doesn’t have to go back to the 10th century, we have it right here, in front of our eyes.”
Menar han Khomeini eller Mousavi eller både och. Vad finns det för anledning att just nu lyfta fram Khommeini och prästerskapets del i den iranska revolutionen som något positivt.