När strandskyddet kom till Sverige. I motsats till vad många tror så ingår strandskyddet inte i allemansrätten. Allemansrätten är en sedvanerätt på samma sätt som det fria fisket på Västkusten, Sysveirge och i större delan av Norrland är en sedvanerätt. Varken allemansrätten eller det fria fisket är reglerat i lag och kan inte tas bort (det finns dock delar av det som allemansrätten omfattar som är inskrivet i en del lagar).
Strandskyddet är däremot en lag som infördes 1950 men inte tycks ha tillämpats fullt ut förrän i slutet av 1960-talet. Varför det var så vet jag inte riktigt men när jag flyttade till Senungsund som barn år 1964 kunde vi inet promenera runt på Stenungsön för alla strandfastigheter som överklassen byggt på 1800-talet och i början av 1900-talet. hade 2 meter höga staket som stängde vägen. Staketen gick ofta långt ut i vattnet, oftast så långt som det var grunt.
Den del av Stenungsön som ligger längs i söder och där all mark ägs av de som ägt den Hasselbladska villan var helt avstängd för utomstående genom ett staket. Det inkluderade bland annat det område där Stenungsunds officiella kommunala badplats nu ligger. På den tiden kunde vi inte ta oss dit. Men några år senare gick det. Staketen försvan allteftersom och i de som inte försvann klippte folk upp hål så det gick att passera. Framemot mitten på 1970-talet fanns det i stort sett inga staket kvar.
Lag kontra sedvanerätt
Det faktum att strandskyddet inte ingår i allemansrätten innebär också att strandskyddet går att ändra genom beslut i riksdagen. Det är inte möjligt med allemansrätten som alltså är omöjlig att ändra på utan en massa rättsprocesser. Och det har visat sig att domstolarna i domar om miljöprotester anser att allemansrätten övertrumfar olika företags exploatering av och äganderätt till mark. Så allemansrätten är inte hotad. Däremot är strandskyddet hotat genom att regeringen vill försvaga strandskyddet vid mindre sjöar och vattendrag.
Läs mer:
- Allemansrätten gäller inte bryggor
- Strandskyddet är inte en del av allemansrätten
- Att lagstifta om allemansrätten vore nog dumt
- Inskränkningar i äganderätten – allemansrätt och socialism
- Inget brott att ockupera torvmosse
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Att Allmansrätten inte skulle vara reglerad i lag måste vara en missuppfattning. Allemansrätten stipuleras i ”lagarnas lag”, Regeringsformen. Här lyder sista stycket i det andra kapitlets femtonde paragraf:
”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan. Lag (2010:1408).”
Här slår Regeringsformen fast, om än i en allmän skrivning, principen om allas tillgång till naturen. Utan denna skrivning skulle skyddet för sedvänjan Allemansrätten vara betydligt svagare. Det finns i grunden inget som förhindrar att det stiftas lagar som överrider sedvänjor, det har genom seklerna skett ett antal gånger i takt med samhällets förändring. Det finns också sedvänjor som blivit helt obsoleta då grunden för dem inte längre finns.
Regeringsformens skrivning ser jag som mycket viktig.
Det där är en hänvisning till allemansrätten. Inte en lagstiftning om allemansrätten. Dvs en hänvisning till en sedavenrätt vilket ör bra i sig själv. Men inget förändras om den biten tas bort. Den skapar snarare problem för att den eventuellt gör det möjligt att skapa en lag om allemansrätt vilket skulle försämra avsevärt.
Men hänvisning kan också ses som ett grundlagsfästande av Allemansrätten.
Det finns inget i sig som skyddar sedvanerätten från att kodifierad lagstiftning gör inskränkningar i densamma. Historiskt hade sedvanerätt en mycket stor betydelse men den har genom århundradena inskränkts allt mer genom kodifierad och mer detaljerad lagstiftning. 1734 års lag kan ses som en startpunkt för denna detaljering som därpå blivit allt mer omfattande. Om man ser på omfånget av Svensk Författningssamling (SFS) är detta mycket tydligt.
Men det är ingen lagstiftning. Och jag ser det so negativt att det nämns
När det gäller det andra stycket håller jag med om utvecklingen. Men inte heller i det fallet är jag säker på att det är bra.
Genom att Regeringsformen (RF), en av våra grundlagar, hänvisar till Allemansrätten ges den, som jag ser det, en legal status. Sedan kan jag hålla med om att Allemansrätten, som helhet, inte är kodifierat i detaljerad lagtext (även om det finns en mängd lagar och förordningar som i praktiken men på ett mycket fragmenterat sätt kodifierar delar av Allemansrätten).
I fallet Allemansrätten delar jag inte synen att det är negativt att den, om än icke kodifierat, skyddas av RF. I annat fall menar jag med bestämdhet att risken för inskränkningar skulle vara betydlig. Det är min uppfattning att när en fråga tas upp för rättslig prövning har den större möjlighet till framgång om den har stöd i kodifierad lag än om den lägger sin tillit till enbart sedvanerätt. Det finns förvisso exempel när sedvanerätten vunnit men då brukar inte politiker vara sena med att försöka kodifiera ett regelverk.
Sedan har du självfallet rätt i att för mycket detaljerad lagstiftning tränger tillbaka det sunda förnuftet samtidigt som varje detaljerad lagparagraf inte sällan ger upphov till ett eller flera ”kryphål”. Utifrån detta perspektiv kan jag tycka att lösningen i RF där laglig tyngd, genom hänvisning, ges till en icke fullt ut kodifierad sedvanerätt faktiskt är ganska ”elegant”.
Vilket är ett problem. Och inte nåt bra. Det öppnar upp för att riksdagen ska kunna få för sig att ändra den. Samtidigt finns det ingenting som talar om vad som ingår i allemansrätten. Vilket är bra. Det betyder att den kan ändras bara genom att vi tar för oss mer. En dom nyligen har slagit fast att allemansrätten går före äganderätten. Grundlagen har inte spelat nån roll för den domen så vitt jag kan se. Skriveklsen i grundlagen verkar sakna all form av betydelse. I alla fall just nu.
Det fria fisket på Västkusteb är en sedvanerättighet av samma slag som allamensrätten. Den kan inte riksdagenbeslut om och det krävs en rättsprocess för att ändra det. Rättsprocesser är bökigare än en politisk process. Så det händer inte.
Ett fall där det har hänt är jakt- och fiskekrättigheterna på statens marken i fjällen. Staten lade bara beslag på dem trots samernas sedvanerätt. De senare stämde staten och vann. Men staten försöker genom riksdagen fördröja tillbakalämnandet så mycket som möjligt.
Det finns problem med både lagstiftning och sedvanerätt. Men mer med det första.
Sedvanerätt handlar, enligt min bestämda mening, inte om att ta för sig. Sedvanerätt speglar det som är allmänt accepterat och därför inte behöver någon lagstiftning. Försvagas eller försvinner den allmänna acceptansen faller sedvanerätten varpå lagreglering vanligen brukar ske.
Sedvanerätt är något som utvecklas under mycket lång tid och inget som i sig på något sätt förändrats tvärt. I exemplet Allemansrätten har den utvecklats under tusentals år. Dess innehåll är också allmänt accepterad och innehåller, som vi alla vet, rätten att vistas var vi vill i skog och mark. Den ger oss också rätten att plocka bär och svamp. Lika självklart som ovanstående rättigheter lika accepterat är det att Allemansrätten INTE innebär rätten att inrätta ”fasta installationer” (stugor, bryggor, vägar, etc. etc.) eller att fälla träd och göra annan åverkan.
Problemet uppstår, som nämnes ovan, om den allmänna acceptansen försvagas. Mot Allemansrätten pågår i stort och smått angrepp från olika håll. Det är här jag ser det väsentligt att Allemansrätten har en laglig grund att stå på.
Allemansrätten, som är en tämligen unik företeelse kan inte, som den sedvanerätt som är relaterad till urfolksrättigheter, luta sig tillbaka på internationella konventioner. Allemansrätten har enbart sina egna ben att stå på, detta kräver att den skyddas.
Det som är allmänt accepterat kan ändras. Hur dte ändras beror på vad vi i praktiken gör. Så att ta för sig är en bar metod för de som ingenting har.
De är lättare för politiker att ändra det som står i lagen än att ändra på sedvanerätt. Därför anser jag att så lite som möjligt ska stå i lagarna och att en mycket stor del av lagarna är onödiga.
Allemansrätten är inte speciellt unik. Det är en missuppfattning som många har. Motsvarigheter finns i många länder. Norge, Finland, Åland, Island, Grönland, Färöarna, Estland, Skottland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Tjeckien och Grekland är några exempel. Säkerligen finns det i många fler länder i Europa såväl som i mängder med länder utanför Europa.
Tyvärr har strandskyddet också kommit att uppfattas som att det är förbjudet att bygga närmare en strand än 50 meter. Vilket är olyckligt. Det gör att omtyckta kajmiljöer i stil med https://storstadsnatur.wordpress.com/2019/12/29/bergsunds-strand-i-dubbel-upplaga/dscn6930t/ inte kan återskapas.
Det som bör skyddas är allmänhetens tillträde till vattnet, inte obebyggd mark i sig.
Detta gäller städer, där tillgången på obebyggd mark ofta är knapp i de goda lägena. På landsbygden är det däremot viktigt att skydda stränderna eftersom det är där konflikten mellan ortsbefolkning och sommargäster är som skarpast, enligt landsbygdsaktivisten Torgny Östling. Sommargästerna har ofta mer pengar än de boende och köper upp de mest åtråvärda stränderna om dessa inte skyddas.
Det finns flera specifika problem i Bohuslän. En markbit i fiskelägen och på öar kan ofta ha väldigt många delägare. Ofta är det så att ingen har nån riktig koll. Hus kan stå på mark som husägaren inte äger. Det kan ha tomträtt men i andra fall står det på nån annans mark utan tomträtt. Eller rakt över en fastighetsgräns. Staten äger en massa mark som det finns hus på. Dessa har då tomträtt. I allmänhet. Sommargäster (fast bara stockholmare verkar det som) tror ofta att de kan stänga av gamla gångvägar till vattnet som folk alltid gått. Det slutar ofta med att de (sommargästerna) får sätt upp grindar så folk kan gå där om de vill. Men lite mer kontrollerat genom att en grind kanske måste öppnas. Det gör att turister, badgäster toch tillfälliga besökare inte går där. Osv.
Där min sommarstuga finns ägs den stora bryggan av 9 ursprungliga fastighetsägare. Vi som har nya fastigheter äger ingen del. Men vi har alla en Bryggförening som sköter badplatsen (som ligger på en ursprunglig fastighetsägares mark), bryggan, simskolan och ett par festligheter varje sommar. Där är de flesta medlemmar.
Vägen ner till bryggan ägs och sköts av en vägsamfällighet men vägarna ut till sommarstugetomterna ägs av bönderna men de sköt av föreningar som alla vid den aktuella vägen är medlemmar i. Vi fastighetsägare har servitut på att få använda vägen. Dessutom finns det flera andra kollektiva bryggor med olika delägare liksom flera privata bryggor som dock i allmänhet ligger vid strandmark som ägs av bönderna i området och som alla har tillträde till. Det är ett sammelsurium. Det finns gemensamma borrade brunnar liksom privata brunnar som en del andra har servitut på osv. Marken tillhör 9 fastigheter i en by samt 3 fastigheter (tror jag) i en annan by. De tre sistnämnda är inte delägare i bryggan eller vägföreningen då gårdarna ligger ett par kilometer bort på andra sidan ett berg. En av gårdarnas ägor i vårt område är dock numera en bostadsrättsförening. De deltar inte i bryggföreningen och har en egen brygga. Men måste vara med i vägsamfälligheten.
Allt fungerar egentligen bara för att alla vill att det ska fungera och det skulle inte fungera om inte alla ville samarbeta. Och det skulle förmodligen bli alldeles omöjligt att juridiskt reda ut allt. Så det är bäst att fortsätta som det är. Det finns vissa små konfliktytor mellan sommarstugeägare på vissa bönders mark gentemot andra sommargäster på andra bönders mark alternativt med enstaka av de ursprungliga markägarna. men då allt är så invecklat orkar ingen driva nånting juridiskt. OCh vi har inga superrika i området vilket förmodligen är bra. Förmodligen ser det ut på samma sätt även på andra håll.
Jag vet ju inte hur det ser ut i Bohuslän. I Ångermanland ordnade man traditionellt marken för sjöbodarna med en byallmänning. Detta trots att de fanns jämförelsevis gott om plats, se t.ex. bilden på https://www.flickr.com/photos/kristmar/5042036631 från Fällsvikshamn, min familjs fiskeläge.
Torgnys uppfattning var dock att det i Jämtland där han bodde rådde konflikt om strandlägena mellan lantbrukare och sommargäster och att de senare via sina bankkonton kunde tränga ut lantbrukarna från den mark som även för dem var den värdefullaste.
Kontentan av det här är at jag tycker det borde finnas en lag om strandskydd för landsbygd och en annan för stad. Problemen är olika och bör lösas på olika vis. Det gäller i och för sig inte bara stränderna utan hela näringslivet. Areella näringar har helt andra villkor än stadsnäringar (om man kallar dem så, de finns ju även på mindre orter).
Jag tycker det verkar vara en rimlig tanke med olika strandskyddslagar för tätorter och landsbygd.