Grismat till grisarna

En gång i tiden så tillbringade jag lång tid på Kreta. Jag arbetade med allt möjligt. Med byggnadarbete, på olivoljefabriker, i bananodlingar, med tomatodling, gurkodling, olivodling och dessutom brukade jag hjälpa en caféägare med att mata grisarna. Det sistnämnda gjorde jag vi många senare besök i den lilla byn också. Man kan kanske säga att det var en ganska naturlig grisuppfödning. De flesta grisarna, suggor och kultingar, gick lösa och bökade. Käkade växter plus det restaurangavfall jag gav till dem. Galten stod bunden med ett rep runt benet och i en påle. Radien som galten kunde röra sig var kanske fem meter.

Den mat grisarna fick, förutom det som de kunde hitta i naturen, som var en bäckfåra och bäckravin, var alltså avfallet från caféet. Bäckfåran var uttorkad större delen av året, men en bit under sandbottnen fanns det gott om sötvatten som grisarna brukade böka upp marken för att nå och dricka av. Ibland gick de lite nedströms, mot strandkanten för där kom sötvattnet i dagen mellan stenarna.

Restaurangmaten innehöll allt från vattmelonskal, kaffesump, pappersbitar till kött- och fiskrester. Grisarna fick allt som ingen annan kunde äta eller använda. Dock inte kapsyler eller glas. Det fick man rensa bort först, innan man gav maten till grisarna. Säkerligen var det också fläskkött (griskött) bland köttavfallet. Grisarna käkade allt. Det var aldrig nånting kvar i mathon när jag kom med mat nästa gång.

Med tanke på mina erfarenheter i Grekland så får jag nog säga att jag inte känner mig så värst upprörd över att grisarna i Europa (exkl. Sverige) får grisblod och grisfett till mat. Det var i all fall naturligt i det fattiga fiskar- och bondesamhället på Kreta så det kan inte vara så farligt i vårt moderna samhälle heller.

De grisar som jag delvis var med och födde upp har jag faktiskt också käkat av. Mycket griskött åt vi på en fest i samband med att en 14-årig tjej giftes bort med en kompis till hennes äldsta bröder. Mot sin egen vilja. Ett så kallat tvångsäktenskap alltså. Inte mycket man kunde göra åt det. Nu vet jag att äktenskapet blev bra och lyckligt trots denna start.

Det var deras familj som ägde grisarna och det var på deras mammas café och restaurang jag brukade hjälpa till. Pappan var död redan första gången jag lärde känna familjen. Han dog när han sprängde sig själv i luften vid fiske. Vid den tiden (början och mitten av 1970-talet) hade de nämligen en besvärlig och miljöfientlig ovana att fiska med dynamit. Men förlovningen och giftermålet var alltså senare, nån gång i början på 1980-talet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements