En arbetarlägenhet i Stenungsund

Aftonbladet Kultur har en sommarserie som heter Min första bostad. Tänkte jag skulle ge ett litet bidrag till den. 18 år gammal var jag, treskiftarbetare på en av fabrikerna i hemorten som i mitt fall var Stenungsund. En ganska stor tvåa på vita Hasselbacken. Bottenvåning, modern, rätt nybyggd och inga problem med att betala hyran. Med en bruttolön på 5 000 i månaden var hyran på 500 spänn en baggis. Likaså var det inga problem att utrusta lägenheten med de möbler som behövdes (skrivbordet har jag kvar än idag). Närmast kompisarna bodde nära, fast i röda Hasselbacken, mitt emot min egen mor. Dock i en mindre lägenhet. En arbetskamrat jag umgicks med (många år senare kom jag att arbate ihop med hans bror på ett dataföretag i Göteborg) bodde bara några hus ifrån det hu ssom min lägenhet låg i.

Det var självklart att skaffa en lägenhet när man hade råd. Jag hade ju dessutom hunnit med att tillbringa lite tid i kompisars lägenheter i Göteborg där jag skulle gått på gymnasiet, 3:e året på teknisk linje, men jag var i stort sett aldrig i skolan. Istället åkte jag snart hem till Stenungsund och skaffade ett jobb istället. Så min första lägenhet kom ändå att bli hemma i Stenungsund, inte på gamla Kopper utan på det då mycket fräschare nybyggda vita Hasselbacken. Det var bra att bodde där, enda störningsmomentet var när mormoner och jehovas kom och knackade när jag låg och sov efter nattskiften.

Boendet var typiskt för arbetargrabb i Stenungsund på 1970-talet. Vi ville bo i och bodde i fräscha moderna lägenheter med hyfsat låg hyra. Det var bra och man slapp bo hemma. Det var ju heller inga problem att hitta bostad eller jobb så man kunde snabbt byta om man inte var nöjd. Livet var en fest, pengar, jobb och bostad var minsann ingen bristvara.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements