Ström

Del 3 av 29 i serien Göteborgs handelshus på 1700-talet

1730 var en av Göteborgs största järnexportfirmor Hans Olofsson Ström (1683-1761) som det året exporterade 1 300 ton och därmed var tredjen störst efter Thomas Mould & Co och Grundy & Ridout.  Hans Olofsson Ström fick burskap 1712 och blev medlem i Handelsocieteten år 1717.

Samtidigt var brodern Berge Olofsson Ström (1688-1762) en stor järnexportör från Stockholm. Av Stockholms totala export (alla varor) år 1730 svarade Ström för 3%.  Det var mer än Plomgren exporterade för samma år och nästan lika mycket som John Montgomery. Berge Olofsson Ström var från 1747 ägare till ön i Stockholms ström som idag heter Strömsborg efter honom. Han lät också uppföra överkommissariens hus på Riddarholmen.

På 1720-talet tycks Hans Olofsson Ström ha blivit ägare till ett antal järnbruk i Uppland, dels Strömsberg och Västland, från 1724 Söderfors på arrende och från 1725 också Högbo bruk i vilket han redan tidigare var delägare. 1732 sålde han andelarna i Högbo till Martin Martens, 1734 sålde han Strömsberg till Charles De Geer och överlät arrendet på Söderfors till brodern Berge Olofsson Ström. 1736 hade Carl Broman köpt upp Söderfors och han sålde det kort därefter till Claes Grill och Mikael Hising. Han finansierade också uppbygget av ett antal bruk i Dalarna som byggdes av Zebastian Grave (1684-1748):

Med ett kapital, som försträcktes honom af grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström, grep Grave verket an och uppbygde på den jemförelsevis korta tiden af femton år tre bruk och två masugnar, nämligen Gravendals bruk med Strömsdals masugn, samt Fredriksbergs och Annefors bruk med Ulriksbergs smälthytta, alla belägna i Säfsnäs socken i Dalarne. Då dessa verk 1736 delades, behöll Ström de två förstnämda och Grave de tre senare.

Hans Olofsson Ström var svärson till Nils Persson (Sahlgren) och Sara Herwegh och därmed svåger till Niclas Sahlgren och Jacob Sahlgren. Sara Herweghs dödsbo var 1730 den fjärde största järnexportören i Göteborg.

Varför det var Hans Olofsson Ström som köpte bruken i Uppland och inte brodern Berge Olofsson Ström som hade handelsfirma i Stockholm är obekant. Men det verkar onekligen lite konstigt. Måhända var Hans Olofsson Ström betydligt rikare genom arvet från Nils Perssson som var en av de allra rikaste personerna i Göteborg vid denna tid.

Export av stångjärn dominerade totalt utförseln från Göteborg vid denna tid så de största järnexportörerna var också de största exportörerna totalt. Från mitten av 1730-talet ökade exporten (återexporten) av Ostindiska varor, främst te och vid mitten av 1750-talet så började exporten av salt sill för att tiotalet år senare följas av tran.

När det gäller järnexporten så  övertogs denna efter Hans Olofsson Ströms död av hans svärsöner Christian Arfvidsson och Martin Holterman. Sönerna Nils Ström (1714-83) och Olof Ström (1716-64) var istället engagerade i handeln med Ostindiska varor och var engagerade i Ostindiska kompaniet på olika sätt. Nils Ström och Olof Ström kom också att bli svågrar med Niclas Sahlgren precis som fadern var, Detta genom att Sahlgren i sitt andra äktenskap gifte sig med en dotter till Vilhelm Grubb. Även Nils Ström (i sitt första äktenskap) och Olof Ström var gifta med döttrar till honom. Familjen Ström var med stor sannolikhet också en stor exportör av te, ofta var det Niclas Sahlgren som köpte te på Ostindiska Kompaniets auktioner för sina svågrar och systersöner i familjen Ström.

Berge Olofsson Ströms verksamhet togs över av sonen Johan Fredrik Ström (1731-81) som från 1773 var direktör i Ostindiska kompaniet. Han var gift med Cornelia Hall, som övertagit järnexportverksamhet från sin tidigare make Benjamin Hall. Johan Fredrik Ström blev därmed styvfar till John Hall d.ä. 1752 var Christan Arfvidsson en stor järnexportör i Göteborg med 1 200 ton och Cornelia Hall var en lite mindre exportör med sina 1 000 ton. En annan stor exportör av järn var Petter Bagge som tidigare arbetat åt Hans Olofsson Ström. Arbetat åt Ström hade också G.F. Beyer, superkargör i Ostindiska kompaniet.

1752 hörde även Niclas Sahlgren till de större järnexportörerna, men han var framförallt en stor uppköpare och förlagsgivare till järnbruk i Värmland. Han köpte betydligt mer än han exporterade och man kan anta att han sålde en del till både sina släktingar Arfvidsson och Hall som till Bagge och Jaraldt. Dessa köpte dessutom säkerligen upp järn för egen del och via faktorer i Vänersborg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Sahlgren & AlströmerArfvidsson & Söner >>
About these ads