Lenin – massmördare?

Med anledning av att den förvirrande debatten mellan Björn Wiman DN Kultur och Åsa Linderborg Aftonbladet Kultur tycks ha kommit in på Lenin vill jag presentera en liten bok som i huvudsak skrivits av historikern Håkan Blomqvist. Den gavs ut av tidningen Internationalen år 1999.

Inledningen i Håkan Blomqvist bok lyder så här:

”Det går ett spöke runt världen, Lenins spöke. Alla den gamla världens makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke…”

Så kunde man i dessa 1900-talets yttersta dagar travestera kommunistiska manifestets inledningsrader. Kanonaden mot Lenin och den ryska Oktoberrevolutionen 1917 mullrar fram med tilltagande styrka över offentligheten i öst som väst. På universitet och tidningsredaktioner, inom kulturlivet och politiken håller en revidering av historien på att cementeras som syftar till att helt omvärdera förståelsen av seklet.

Där den tidigare dominerande, även borgerliga, historieskrivningen gjorde en skillnad mellan våldet i samband med den ryska revolutionen och inbördeskriget och å andra sidan 30-talets institutionaliserade terror, handlar det idag om att belägga kontinuiteten.’ Ja, om att fastställa det bolsjevikiska maktövertagandet i november 1917 (oktober enligt den dåvarande ryska almanackan) som big bang inte bara för framväxten av Stalins totalitära terrorstat i Ryssland utan även för Hitlers Tredje Rike och de folkmord som följde över planeten.

Naturligtvis är denna historieskrivning i sig inte ny. Bland Europas mest hårdföra aristokratiska och borgerliga kretsar, inte minst de tyska nazisterna – och även från undertryckta vänsterkrafter – flödade beskrivningarna över omedelbart efter revolutionen om den bolsje- vikiska terrorstaten och om Lenin, Trotskij, Zinovjev och Kamenev som mänsklighetens onda genius. Tillsammans med en seriös kritik av bolsjevikernas inriktning och metoder har denna typ av ren kampagitation fortgått genom seklet med mer eller mindre – eller ibland obefintligt – underbyggda anklagelseakter. Det tillhörde krigen, såväl de heta som kalla.

Propagandistiska arbeten

Förändringen idag är att agitationen omformats till lärda utredningar som inte sällan menar sig bygga på nya källor och fakta sedan de sovjetiska arkiven öppnats. I strömmen av dessa återfinns såväl propagandistiska arbeten som mer seriösa försök att ta till sig det nya käll- materialet. Till de förra bör räknas den forne Reagan-rådgivaren Richard Pipes stora arbete ”Den ryska revolutionen”, utgiven på svenska 1997, och Dmitri Volkogonovs ”Lenin – Life and Legacy” från 1994. De tillhör genren som underskattar – eller bortser ifrån – den ryska revolutionen som gigantisk folklig flodvåg, där mars och november 1917 (alltså tsarens störtande på våren och bolsjevikernas maktövertagande på hösten) bara var politiska stationer längs vägen. De ansluter sig snarast till den klassiskt konservativa skola som i revolutionen såg ett verk av extremistisk agitation och folkligt oförstånd i en svår tid, en tragisk återvändsgränd som exploaterades av Lenins bolsjeviker i eget syfte.

Volgokonovs verk

Vad gäller Volkogonovs verk, som väckt uppseende genom blodtörstiga Lenin-citat på temat ”Inget prat, skjut de trilskande bönderna direkt” och framställningar av Lenin som dement, bör läsaren ha i minnet att Volkogonov, som avled 1995, var en av sovjetstatens officiella historieskrivare, eller typisk ”hovskrivare”, som en bedömare uttryckte det. Som sådan tillhörde han det ledande byråkratiska sovjetskiktet och förändrade sina versioner i takt med att politbyrån bytte fot. I sin stora Stalin-biografi från 1988 framställde han, i linje med den officiella politiken, Lenin som den store hjälten. I biografin över Trotskij 1991, när Jeltsin tagit makten och privatiseringarna påbörjats, började han ifrågasätta revolutionen. Och med Leninbiografin tre år senare hade tsaren Nikolaus II förvandlats till en fredsälskare som förgäves sökte stoppa världskriget. De källor han fick tillgång till har därefter åter stängts för forskningen och har i många fall inte kunnat kontrolleras.

Annorlunda är det med exempelvis historikern Nicolas Werths bidrag till den omtalade ”Le livre noir du communisme”, en mycket omfattande vidräkning med den internationella kommunismen som utgavs i Paris i fjol och som under våren -99 kommer på svenska. Denna ”Kommunismens svarta bok” har flitigt åberopats av dem som kräver en ”Nürnbergprocess mot kommunismen” efter rannsakningen av nazismen. Den franska upplagan av boken var också försedd med undertiteln ”Förbrytelser, terror, repression” och en röd banderoll med texten: ”85 miljoner döda”. I såväl förord som efterord ramades verket in av Stéphane Courtois’ uppfattning att kommunismens och nazismens dåd måste jämställas inför historiens domstol. Ja, Courtois, som en gång var troende så kallad ”maoist”, beklagade till och med att Auschwitz, och föreställningen om det unika i Tredje Rikets industriella folkutrotning, så länge fått skymma sikten för ”kommunismens brott”.

Historierevisionism

De politiska motiven bakom Courtois’ bok och strömmen av historierevisionism i synen på Lenin och Oktoberrevolutionen är närmast övertydliga. I marknadens och liberalismens tidsålder ska inte sten på sten lämnas kvar av försöken att finna alternativ till den etablerade världsordningen. I synnerhet idag, när bortåt hälften av jordens befolkning lever i spillrorna av sammanstörtade nyliberala experiment och varningarna om nya krascher avlöser varandra. För oss svenskar illustreras detta med sedvanlig provinsiell bondkomik av tumultet kring IB- affären och åsiktsregistreringen. Ju starkare krav på sanningskommission och alla papper på bordet, desto fastare planer på skolkampanjer ”om kommunismen” och attacker mot exempelvis vänsterpartiet för ”leninism”. Folkpartiledaren Lars Leijonborg gör (i Dagens Nyheter 8 dec -98) inte ens något försök att dölja sambandet. ”Det är ju bara i den belysningen som IB:s och angränsande verksamheter kan diskuteras på ett rimligt sätt”.

Hela boken inklusive en artikel av Daniel Bensaid och ett samtal mellan Håkan Blomqvist och Jenny Lindahl finns att läsa i form av en pdf som gjorts av Marxistarkiv.se. Det är länge sen jag läste boken och jag vet inte om jag är överens om allting. Helt klart är att jag inte delar den partisyn Lenin gav uttryck för i boken Vad bör göras? från 1905. Oftast är den partisynen som menas med uttrycket leninism (Även om det inte alltid är så. Uttycket är oprecist och ganska ofunktionellt faktiskt).

Läs också mina inlägg om behovet av en ny vänster.

Läs hela boken.

Intressant?
Förvirrade högermän om Lenin och Linderborg: Cwejman, Frihetssmedjan, Axess1, 2, 3SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

  • Niklas Lindgren

    Så lustig läsning, inte någonstans kan Blomqvist underkänna de mängder av fakta om Lenins blodiga styre som presenteras av Pipes, Martin Malia, Robert Conquest, Courtois med flera. De skall snarare underkännas för att en av dem var rådgivare åt Reagan, eller att en av dem själv var kommunist i unga dagar… känns inte det lite pinsamt att behöva förlita sin ideologiska tro på ett så magert resonerande?

    • http://blog.zaramis.se/ Anders_S

      Vilket blodiga styre? Du menar det inbördeskrig som rasade hela tiden som Lenin var ledare? Under större delen av den tid Lenin var en av de viktiga ledarna i det ryska kommunistpartiet kontrollerades stora delar av Sovjet/Ryssland av andra makthavare. Det var krig. Krig har sin konsekvenser, det är blodigt. Det kan knappast lastas Lenin. Oavsett vad vi tycker om honom.

      Du kanske får fråga Håkan om det är pinsamt att resonera (det är ju han som gör det) eller inte. Mig berör inte din fråga då jag inte har nån sympati för Lenins politiska ståndpunkter.

      Men du verkar dock inte ha läst boken, utan bara förordet och du kan ju knappast uttala dig om vad Håkan tycker utan att ha läst boken. Där finns många svar på det du kallar fakta, men i själva verket ofta är förfalskningar av fakta, dvs det som kallas revisionistisk historieskrivning. Håkan hålelr också med om mycket av de fakta som Werth och andra presenterar. Han understryker problemen som fanns och skriver om den röda terrorn. Håkan B visar ingen större sympati med Sovjetstaten. Så ta och läs boken så slipper du skriva trams och svammel.

    • http://blog.zaramis.se/ Anders_S

      Sen kan det ju också tilläggas att varken Socialistiska Partiet eller SP:s internationella organisation Fjärde Internationalen är det som brukar kallas leninister. Vi är motståndare till enpartisystem, anhängare av flerpartisystem, anhängare av parlamentarisk demokrati, men vill också ha ekonomisk demokrati. Vi är motståndare till diktatur inom partiet, tillåter minoriteter att vara organiserade osv. Som organisation betraktat är SP och Fjärde Internationalen betydligt mer demokratiska än de flesta andra partier.