Demokratisering och revolution är långvariga och långsamma processer

Motsatsen till kupper, statskupper, militärkupper etc. I sådana tar en liten grupp människor makten med odemokratiska medel. Revolutioner är vanliga människors försök att störst makten, att bygga upp nya maktstrukturer. En revolution genomförs inte på en dag och kan inte genomföras ordentligt om människor inte har organisationer. Det krävs demokratiska institutioner, föreningar och partier.

För att genomföra en sådan revolution som jag och andra vänstermänniskor vill ha krävs framförallt fackföreningar och annan grundläggande klassbaserad arbetarorganisation. Våld eller inte våld är i sammanhanget en ointressant fråga. De som vill göra revolution föredrar i stort sett alltid att göra det utan våld. De som inte förlora makten är de som brukar använda våld för att slå ner revolter, protester, strejker och andra försök att förändra samhället, att göra revolution.

I Libyen använda makten våld, i Syrien likaså. Revoltörerna, oppositionen tvingades använda våld. I Egypten gick det till på annat sätt, men militären har efter sin kupp och störtandet av Mursi godkänt en hel del våld mot demonstranter och protesterande. I Libyen slogs maktapparaten, den gamla staten, helt sönder och man har fått börja från scratch, från noll, för att bygga upp nåt nytt. Sånt är svårt när man saknar demokratiska traditioner och all form av demokratisk organisering.

I Egypten finns en mäktig grupp med mycket makt. Militären. De vill sannolikt inte ha alltför stora förändringar. Då kan deras makt minska. I Egypten precis som i Libyen saknas demokratisk tradition, demokratiska strukturer, ordentliga partier, föreningar, arbetarorganisationer och annat som krävs för att en revolution och en demokratisk utveckling ska vara möjlig. I Turkiet har en liknande process som nu påbörjats i Egypten pågått under årtionden. Val, militärkupp, protester, förtryck, demokratisering, val, militärkupp osv har kantat den långsamma och långvariga processen. I Turkiet hade militären samma maktposition som i Egypten. Det har man inte längre.

Att göra revolution och att bygga demokrati tar tid och kräver organisering som Andreas Malm skriver i Aftonbladet:

Men varför har de egyptiska gaturevolutionärerna aldrig tagit makten? Varför har de inte omsatt sitt grepp om folksjälen i valsegrar – varför bröt de inte ner den gamla staten och byggde en ny? Ett skäl, framhåller Bayat, är det ideologiska klimatet sedan 1989 och Sovjetunionens sammanbrott.

De unga aktivistgenerationer som växt upp sedan dess – de som driver offensiverna på Egyptens gator – är skolade i skräck för auktoritära strukturer: de är helt enkelt inte intresserade av att styra. Anarkismen har vunnit mark, inte minst i det gångna årets protester mot Mursi.

Det egyptiska dramat formar sig till en kulmen för det aktivistparadigm som rått under de senaste två decennierna och spritt sig över världen som aldrig förr sedan finanskrisen: horisontella, spontana vredesutbrott, utan organisatorisk stadga eller ideologisk ledning. De visar sig vara ett recept inte på den egna makten, utan på fiendens.

Om den ryska revolutionen lärde oss vilka extrema faror som lurar i makthunger ger den egyptiska lärdomar i det omvända – med den avgörande skillnaden, förstås, att den egyptiska är i högsta grad oavslutad. Än kan fler pyramider rasa.

Men den omedelbara faran just nu är att olika delar av det folk som aldrig lyckades störta den gamla staten börjar ha ihjäl varandra.

Eller som Håkan Blomqvist skriver i Internationalen:

Den egyptiska dödsfällen – för att inte tala om den syriska – illustrerar det ödesdigra i vänsterkrafternas och arbetarorganisationernas svaghet. Bland de tiotusentals unga som nu genomgår revolutionsrörelsernas olika faser från underjordiska kamp till gemensam massrörelse, frigörelse, repression, splittring, kontrarevolution och nya förutsättningar – där inte sällan vänner och fiender skiftat plats – kommer många att dra viktiga slutsatser. En är att aktivister med ett gemensamt socialistiskt program måste svetsa sig samman till ett okuvligt syster- och brödraskap för en livslång kamp som uthärdar allt. En annan är att inte förpuppa sig i sekterism och ideologiska futtigheter utan verka för organisering och växande självförtroende bland de stora folkliga och utsatta massorna.

Intressant?
Borgarmedia: DN, AB1, 2, 3, SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

About these ads