En Israelväns väg från totalt okritisk till eftertänksamt ifrågasättande

När lojaliteten prövasBoknytt
När lojaliteten prövas
Anders Carlberg
Hjalmarson & Högberg
ISBN: 9789172241701

En Israelväns väg från totalt okritisk till eftertänksamt ifrågasättande

Anders Carlberg, tidigare ordförande i Judiska församlingen i Göteborg har skrivit en personlig bok om sin väg från blind Israel-hyllare till kritisk Israelvän. Detta är också en personligt hållen recension.

1977 skulle jag göra lumpen, militärtjänstgöring. En av dem som ryckte in tillsammans med mig var Anders Carlberg. Jag visste inte då att han var nära släkt med vänner till min familj. Inte heller att han, hans fru och hans barn med tiden skulle bli vänner och nära vänner till flera av mina syskon och syskonbarn. Men så har det blivit. Anders Carlberg och jag har också blivit vänner efter att ha närmat oss samma syn på Isarel-Palestina under många år. Fast från olika håll. Jag är fortfarande Palestina-vän och Israelkritiker så min ståndpunkt skiljer sig dock fortfarande en hel del från de ståndpunkter som är Anders Carlbergs.

Samma år som vi rycket in i lumpen började Anders Carlberg också brevväxla med en US-amerikansk jude, Jay Gillen. De hade studerat tillsammans i Wales. Med tiden blev Jay Gillen alltmer kritisk till Israels politik och han framförde att också Anders Carlberg skulle ta ställning mot Israels politik. Det var naturligtvis svårt för Carlberg som i Sverige under 1990- och 2000-talet blev allt mer känd som en av Israels hårdföraste försvarare och sionist.

Carlberg beskriver hur kritiken mot Israel som en följd av olika ockupationer av palestinskt territorium krig och övergrepp i andra länder, förutom ockupationen av palestinskt fick hon att alltmer gå till Israels försvar. Han menar fortfarande att det var en rimlig reaktion. Israel var trots allt garanten för judarna i hela Europa. Utan Israel, inga judar med judisk identitet tycks vara hans och de flesta judars inställning. De judar som kritiserar Israel förklarar han bort med att det handlar om psykologiska och psykiska problem hos dessa individer. Att det handlar om en vilja att inte sticka ut, att anpassa sig etc. Han beskriver Per Ahlmark nästan som en idol, och hur han starkt ogillar den svenska vänstern.

Under åren kom jag att stöta på Anders Carlberg vid en mängd tillfällen. VI deltog i samma demonstrationer, samma protester mot nazister på 1980- och 1990-talen. Jag var oftast en av dem som arrangerade. Flera av protesterna samordnades mellan vänstern och judiska församlingen men det verkar Anders Carlberg inte känna till. Mest känt är när vi slängde ut nazisterna ur Folkets Hus på 1980-talet. 2001 så minns jag att han kom till nåt arrangemang vi höll kring Göteborg 2001 eller möjligtvis i samband med efterspelet till kravallerna och polisövergrepp. Vi diskuterade nånting i lobbyn på Världshuset (universitetsbyggnaden vid Pustervik, numera kontorslokaler för Försäkringskassan.). Jag minns att han var arg men inte vad vi pratade om.

Under 2000-talet möttes vi alltmer vid olika demonstrationer och möten. Jag var ofta en av de som arrangerade som var med och arrangerade de Israel-kritiska demonstrationerna som representant för mitt parti. Alltifrån 1990-talet drog dessa demonstrationer allt fler anhängare av Hizbollah och med tiden blev det ett problem som vi inom vänstern diskuterade men inte kunde finna en lösning på. Anders Carlberg var åskådare vid flera av dessa tillfällen och verkar ha missuppfattat det mesta, blivit förblindad av Hizbollah-flaggorna så att säga. De flesta demonstrationerna dominerades av en vänster som inte har nånting till övers för Hizbollah på det politiska planet. En vänster om inte på något sätt stöder Hizbollah. Det exempel han tar upp i sin bok med en demonstration utanför Ullevi, mellan Polishuset och Ullevi, visar på vidden av missuppfattningen. Anders Carlberg uppfattar oss alla som Hizbollah-anhängare och reagerar därefter.

I själva verket var Hizbollah-anhängarna kanske 10% av alla demonstranter. Inte fler. Det ordnades också en pro-israelisk motdemonstration vid samma tillfälle. Jag hade regelbundna kontakter med säkerhetsansvariga för den demonstration eftersom jag hade liknande uppdrag i vår demonstration. Kontakterna byggde på att jag genom åren efter kravallerna 2001 byggt upp en stabil och regelbunden relation med säkerhetsansvariga i den Judiska församlingen som ett led i att försöka få med dem som medarrangörer på den årliga Kristallnattsmanifestationen.

Arrangemanget kring Kristallnatten hade Judiska Församlingen dragit sig ur nån gång på 1980-talet (eller möjligtvis på 1990-talet) och sen dess hade man ett eget, betydligt mindre arrangemang, tillsammans med bland annat folkpartiet. Under 2000-talet var Anders Carlberg ordförande i den Judiska Församlingen i Göteborg och jag märkte vid olika samtal att han började bli mer resonerande och funderande kring Israel allt efter åren gick. Samtal vi hade vi olika arrangemang som Förintelsens Dag, Kristallnatten, Israels 60-års jubileum då vi Palestina-vänner hade motdemonstration osv (och nej, meningen var inte att störa).

Anders CarlbergI boken beskriver Anders Carlberg hur han alltmer kände att ordförandeskapet i den Judiska Församlingen begränsade hans möjligheter att uttrycka sin åsikter, att vara ärlig mot sig själv. Han lämnade ordförandeskapet i Judiska Församlingen år 2008 och är idag istället en aktiv politiker i Folkpartiet.

Anders Carlberg har idag utvecklats till en kritisk Israelvän som tycks se en tvåstatslösning som nåt temporärt. Han anser att bosättningarna på Västbanken är ett grundläggande problem och att det problemet måste lösas för att Israel ska kunna komma tillrätta med sina problem. För Anders Carlbergs resonemang utgår hela tiden från Israel. Israel har problem, Israels politik har ställt till problem. Problem som måste lösas. Han anser att Hamas är ett problem som försvårar en lösning av konflikten Israel-Palestina. Han tycks också se dialog och samtal som enda framkomliga vägen om problemen i området ska lösas. På den vägen kanske också en judisk identitet utvecklas i Sverige som är oberoende av Israel och Israels politik.

Anders Carlbergs personliga utveckling och hans beskrivning av denna imponerar och kan säkert ha stor betydelse för judar och judendom i Sverige. Samtidigt inser man att om Carlberg brytt sig mer om dialog och samtal långt tidigare hade många av de missförstånd om den svenska vänstern som han radar upp i boken inte uppstått. Tror man att vänstern vill nåt så är det enklast att fråga oss, att samtala med oss. Endast så kan man undvika fördomar, missförstånd och fördjupad klyfta. Det verkar Anders Carlberg också ha insett till slut. Lite sent, men bättre sent än aldrig. Dessutom att det gäller överallt, i Sverige såväl som i Israel. Våld och övervåld är dåliga metoder att nå lösningar på. Kan man undvika dessa metoder är mycket vunnet.

Till slut när Anders Carlberg en dröm om en värld utan gränser. En dröm som är lik den dröm jag har. Den dröm som är intimt förknippade med den internationella internationalistiska politiska strömning jag i 30 år varit organiserad inom. Det är en sympatisk inställning som Carlberg har när det gäller detta. Men det är än så länge en utopi. Vi kan säkert nå dit och Anders Carlbergs utveckling till eftertänksam svensk jude och Israelvän med kritiska åsikter mot Israels politik är ett litet steg på den vägen.

Mer: SR, GP, Minsta bröder, Blomberg, Dagen, Hedengrens,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bokus

Adlibris 

About these ads