Seger i vår tid?

  • Grekland är en framgång för Europas vänster
  • Bara vänstern kan ta verkligt politiskt ansvar
  • Dags att ge kommentator-rollen till högern

När komikern Henrik Schyffert kom ut som sosse skämtade han om hur socialdemokratin, trots all sin historiska betydelse, var usel på att befinna sig i opposition. Och trots att socialdemokratin de facto inte gör någon större nytta i regeringsposition heller, så hade Schyffert en poäng med bredare politisk giltighet – det är inte nyttigt för någon rörelse att befinna sig i opposition någon längre tid. Även om makt som bekant korrumperar, så föder tillvaron i ständigt underläge en nederlagsmentalitet som i värsta fall omvandlar folkrörelser till snusförnuftiga politiska kommentatorer som spår motgångar i varje möjlighet. För den radikala vänstern, vars alla förgreningar har det gemensamt att de i stort sett hela sin historia varit på den förlorande sidan i alla de stora ödesfrågorna, är varje seger oumbärlig. En seger som den vänstern upplevt i och med grekiska Syrizas valframgång är inte bara historiskt viktig för Europa utan också en helt avgörande syresättning för alla som kallar sig socialister.

Vem kunde ens i slutet av 00-talet på allvar tro att femprocentspartiet Syriza skulle komma att ta regeringsmakten mindre än ett årtionde senare. Vem kunde för bara ett år sedan föreställa sig att den spanska politiska kartan skulle färgas lila av Podemos? Båda dessa framgångsberättelser har utspelat sig i desperata situationer där vänstern formulerat de svar som ingen annan politisk rörelse kan yppa, helt enkelt på grund av sina klassintressen. Och det är viljan att att skrida till handling, att ta ansvar – inte i den borgerliga bemärkelsen av ordet, utan i verklig historisk mening – som ger vänstern sitt existensberättigande. Den vänster som i sekteristisk renlärighet höjer sig över varje verklig utmaning och reell chans att faktiskt ingripa i samhället är dömd till de politiska marginalerna.

För det är nämligen så att vänstern inte kan välja sin verklighet, den kan bara välja att ta de möjligheter som erbjuds av en svårtolkad och oöverskådlig samtid. Syrizas åtagande har nästan tragiska proportioner där landet sitter inkilat mellan skrupelfria eliter och en desperat vardagsverklighet, men det är just detta åtagande som gör Syriza historiskt; dess, hittills ensidiga, lojalitet mot folket – medan det grekiska kommunistpartiet endast visar lojalitet mot sina egna principer. Och att försöka genomföra sitt samhällsprojekt inom ramarna för eurosamarbetet kanske visar sig fåfängt, men samtidigt går det inte att undantrycka en gnagande insikt om att Syriza inte bara är ute efter att rädda Grekland utan också kan rädda de sista resterna av den solidariska efterkrigstida samhällsmodell som Europas ledarskikt gör allt för att begrava. Det finns grund att vara oroad över och till och med kritisk mot Syrizas val av regeringspartner, men det är hög tid att lämna över den defaitistiska kommentator-rollen till högerns ledarsidor – och göra allt för att med praktisk solidaritet göra triumf av den grekiska valsegern.

I Sverige ser möjligheterna helt annorlunda ut och samhällets desperation är (ännu?) inte stor nog att kunna bära upp en folklig mobilisering av samma omfattning som Syriza eller Podemos. Vem vet hur situationen ser ut om ett årtionde, men kanske är helgens Rött Forum det slags fenomen som behövs för att, i det lilla, främja enigheten i en folkrörelse som bara känner till hur det känns att vara i opposition?

Ursprungligen en ledare i Internationalen

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

About these ads

  • Observatör

    Säkert finns det ett utrymme, eller i alla fall en potential, mellan de förstenade vänsterkrafter, som medvetet eller omedvetet sitter fast i den marxist-leninistiska tragedin och den socialdemokrati, som i sin ambition att tillfredställa ”mittenväljaren” tappat det mesta av sin identitet och endast med svårighet kan skiljas från borgerliga ”mittenpartier”.

    Om Syriza är svaret återstår att se. Den allt mer tydliga strategin att verka inom ”den gemensamma europeiska marknaden” och dess valuta gör inte utmaningen mindre. Kanske ”kokar” detta såsmåningom ihop till någon form av ”klassisk” socialdemokrati där fördelningspolitiska överväganden får mer framträdande roll men fortfarande i huvudsak inom ramarna för befintligt ekonomiskt system.

    • Vad det blir av Syriza beror ytterst på vad det grekiska folket väljer att göra. Slutar de agera på gatorna, slutar de pressa på, slutar de protestera, då blir det inget.

      Men med folkligt tryck underifrån kan det bli nåt helt annat.

      • Observatör

        Protesterna kommer att pågå så länge grekerna känner sig orättvist behandlade av EU och av de mäktiga kreditgivare under vars förmyndarskap man de facto står. Oppositionsrollen är enklare (och måste nog vara det för att undvika att all debatt förvandlas till en diskussion om teknikaliteter) men nu har Syriza regeringsrollen och väljer i denna i första hand att söka lösningar inom förmyndarskapets ramar.

        Den grekiska situationen har inga enkla lösningar och Syrizas uppenbart pragmatiska linje kanske är nödvändig för att undvika en än värre situation. Dilemmat för Syriza är att en för långt gången pragmatism gentemot förmyndarskapet snabbt kan kanalisera protesterna genom andra vägar, också mycket mörka (eller snarare bruna) sådana.

        Det blir intressant att följa den forsatta utvecklingen.