2 muslimer på 50 ateister

Lars Åberg har skrivit en krönika i GP där han påpekar att den mångfaldsideologi och mångfaldsmålsättning som Sveriges Radio har som ledstjärna och mål är djupt reaktionär och omöjliggör journalistiskt arbete:

Hos flera av de inbjudna föreläsarna återkom tanken att man inte kan göra program om miljöer man inte själv är en del av – exempelvis vet ljushyade journalister för lite för att kunna rapportera om svartas livsvillkor. Deltagare berättar att bifallet från UR-journalisterna var högljutt.

Men med en sådan tolkning görs begreppet mångfald till en formel i ett politiskt projekt som låser in journalistiken i stället för att öppna den. Ursprung och grupptillhörighet hamnar i centrum. Mångfald syftar då inte längre på erfarenheter, åsikter och värderingar som blandas och bryts mot varandra. I stället handlar det om identitet; man ska känna igen sig och ingen annan ska lägga sig i.

[…]

Diskussioner om mångfald tycks ha en tendens att få människor att känna sig fördomsfria. Den inställning som mångfaldsprojektets kolportörer ger uttryck för omöjliggör dock i princip allt journalistiskt arbete. Det kan ju framställas som suspekt så fort någon rapporterar från en plats utanför det egna hemmet, den egna stadsdelen eller den egna (föreställda) gruppen.

Uppfattningen att endast den som har grönt hår kan skriva om människor med grönt hår marknadsförs som progressiv, men är djupt reaktionär. Den ställer sig i vägen för all nyfikenhet och vilja att vidga vyerna och öka kunskapen. Och den passar som hand i handske till den narcissistiska berättarkultur som slagit klorna i svenska medier och som bejakar många medarbetares övertygelse om att de själva utgör tillvarons nav.

Jag håller fullständigt med.

V kan dessutom redan nu troligen säga att samer, judar, muslimer och svarta sannolikt är överrepresenterade på SR. Sannolikt är kristna också överrepresenterade liksom finlandssvenskar. En proportionerlig fördelning skulle på 100 personer ge cirka 2 muslimer, 50-60 ateister, 0 svarta, 0 judar och 0 samer. Av 300 skulle kanske 5-6 vara muslimer och fortfarande sannolikt ingen same, jude men kanske 1 svart. Om vi ville att det skulle vara identitetspolitiskt rätt fördelat.

Det skulle vidare behöva finnas cirka 10 -12 finnar, hälften så många juggar. De senare förstås fördelade identitetspolitiskt korrekt på en viss andel serber, kroater, albaner, montenegriner, makedoner, slovener och bosnier. Bosnierna i sin tur måste sen fördelas på muslimer och ateister. 1 irakier, 1 iranier (fast hur gör vi med de två grupperna, borde det inte vara uppdelat på en halv kurd och en halva arab respektive en halv perser). Sen måste förstås varje grupp och identitet fördelas klassmässigt också.  Ärligt sagt, ett sånt här system skulle bli absurt och inte kunna fungera.

Hur gör vi med samiska radion? Borde det vara identitetspolitiskt rätt fördelat där också? Dvs inga samer. Eller ska vi bara ha samer där. Borde inte den svenskspråkiga radion i så fall bara ha ursprungligt svenskspråkiga. Ska vi då ha en radiokanal för varje språkgrupp i Sverige för att det ska bli mångfalds- och identitetspolitiskt korrekt? Absurt var ordet.

Vi kan ju också tänka oss att varje etnisk grupp faktiskt borde vara representerad och inte proportionerligt representerade. Utan de måste finnas. Dessutom skulle förstås varje grupp vara uppdelad på olika delar. Det går ju inte att bara ta finnar hur som helst. Det finns ju svarta finnar så en svart finne måste vara med, vidare en bög, en flata, en ortodox, en transperson, hälften män, hälften kvinnor, några arbetare, några medelklass, en överklass. Likadant för alla etniska grupper och antalet ateistiska personer med svensk bakgrund skulle bli i princip noll när vi var färdiga. Dessutom skulle vi behöva ha en muslim för varje inriktning inom islam, en kristen för varje inriktning inom kristendomen. Dessutom måste förstås alla muslimer delas upp per nation också. Det går ju inte att ha en syrisk alawit för att representera en indonesisk sunnit. Även detta blir uppenbarligen bisarrt.

Nu är mina exempel förstås lite extrema och orealistiska. Ingen föreslår såna system, ingen tänker riktigt så. Det är identitetspolitik dragen till sin yttersta spets. Men sådant kan behövas för att visa vissa idéer och tankegångars befängda felaktighet och orimlighet.

Som Lars Åberg skriver är identitetspolitisk representationsideologi reaktionär. Men inte bara reaktionär, utan helt bisarr och omöjlig. Det är bra om det finns många erfarenheter och bakgrunder bland journalister men sådant kan inte skapas utifrån matematiska identitetspolitiska formler. Att påstå att någon som inte är svart inte kan förstå eller arbeta mot rasism mot svarta (afrofobi) är befängt. Det är inte nödvändigt att det är en svart person som skriver eller rapporterar om de frågorna. Vi förstod förtrycket i Sydafrika, vi förstod Martin Luther Kings kamp. Även om det bara fanns vita journalister på den tiden. Även om vi nästan alla var vita i Sverige på den tiden. Vi förstod förstås inte hur det kändes på ett individuellt och personligt plan, men det är knappast nödvändigt för att förstå att det finns förtryck eller för att kämpa mot rasism och förtryck.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads