Mossack Fonseca och ett av världens största rån

Del 7 av 12 i serien Panamapappren

Ungefär tjugo minuter i sju den 26 november 1983 gick sex beväpnade män i skidhuvor varav en man med en Trilby-hatt ovanpå skidhuvan in i en lagerlokal på Heathrow flygplats. Fastigheten tillhörde säkerhetsföretaget Brink’s-Mat och rånarna var där eftersom de visste att det fanns 3 miljoner pund i kontanter i företagets valv. Detta visste de då de hade en kontakt inne i företaget vid namn Anthony Black. Denne öppnade även dörren till lagret för att släppa in dem.

Ledda av Blacks svåger, Brian Robinson och Trilby-klädde Micky McAvoy fångade de vakterna, band dem och hällde bensin över dem samt hotade att tända på dem om de inte gjorde som rånarna. Tack vare Black kunde de två ledande vakterna identifieras. De tvingades lämna över nycklar och tala om de nummerkombinationer som behövdes för att öppna valvet där tre kassaskåp var belägna.

När rånarna väl kom in i valvet hittade de förutom pengarna också 7 000 guldtackor med en total vikt på 3 ton. Bytet blev alltså mycket större än förväntat och bilen de hade för att transportera bytet var helt överlastad när de körde därifrån. Bytet totala värde beräknades till 26 miljoner pund (80 miljoner i dagens penningvärde) Det mesta av guldet har aldrig hittats och det är okänt vad som hände. En del av rånarna var inte så lyckligt lottade. Några hittades snabbt av polisen, andra har sannolikt blivit mördade. För rånet, rånarna och hanteringen av bytet har följts av en kedja av mord och våldsamma dödsfall

Det tog inte polisen lång tid att knyta Black till rånet. Han namngav snart sin svågern och pekade ut McAvoy i en vittneskonfrontation. De två identifierade hade  efter rånet spenderat en hel del pengar på fastigheter och annat. Robinson och McAvoy fick 25 års fängelse var. En fjärde person som åtalades, Tony White, konstaterades inte skyldig. Black dömdes till sex års fängelse.

Stjäla guldet hade varit relativt lätt. Det var svårare att sälja så stora mängder guld. Guldtackor måste smältas ner för att bli av med sina serienummer och stämplar, men det är också förenat med risker att smälta och sälja stora mängder guld. För att underlätta försäljningen blandades guldet ut med silver och koppar.

Micky McAvoy lät sina två vänner Brian Perry (också Gordon Parry, officiellt fastighetsmäklare) och George Francis hantera hans andel. De kontaktade i sin tur Kenneth Noye, som tillsammans med en annan brottsling, Brian Reader (känd för ett annat rån, Hatton-Gardenrånet), åtog sig att smälta ner guldet. Det togs till ett smältverksföretag nära Bristol där det blandades med koppar och mässing för att se ut som skrot guld. Problemet uppstod när stora mängder kontanter flöt igenom en Bristol-bank. Det uppmärksammades av Bank of England som slog larma till polisen. Polisen började övervaka Noyce. I januari 1985 stötte Noye på en polis i sin trädgård. Han dödade polisen med 11 knivhugg. i en rättegång i november samma år frikändes han för mord.

En tid senare hittade dock polisen guldtackor värda 100 000 pund på hans ägor. Han befanns skyldig till att ha hantera Brink’s-Mat guld och dömdes till 14 års fängelse. Han avtjänade sju år av sitt straff innan han släpptes 1994. Två år senare mördade Noye en bilist efter en konflikt i trafiken. Efter att ha blivit utlämnad från Spanien dit han flydde efter mordet så dömdes han till livstids fängelse.

Ytterligare en person kom att åtalas för att ha befatta sig med guldet från Brink’s-Mat-rånet. Det var John Palmer som smält ner guld i ett litet smältverk i Bath. Han frikändes dock då han förnekade kännedom om att guldet kom från rånet. Han sålde senare sin juvelerarfirma och blev en välkänd penningtvättare åt colombianska och mexikanska karteller samt ryska maffian via sina bolag i Spanien och på andra håll. Den 24 juni 2015 mördades han i sitt hem i Essex. Brink’s Mat-förbannelsen kom ifatt honom.

Endast tre av rånarna (inräknat Black) har dömts för rånet. Däremot har fler än 20 personer som förknippas med rånet eller hanteringen av guldet mördats. De 20 inkluderar Brian Perry som dömdes till nio års fängelse år 1992 för sin roll i hanteringen av guldet som sköts till döds i sydöstra London, närmare bestämt Bermondsey 2001, och George Francis, som avrättades två år senare när han lutade sig ur sin bil utanför budfirman han drev i Bermondsey. Innan Perry dömdes hade han gömt sig i Spanien i tre år. George Francis ska enligt uppgift ha tvättat 5 miljoner pund åt Brink’s Mat-rånarna men inte återbetalat allt han skulle återbetala.

Solly Nahome, en juvelerare i Londons Hatton Garden som hade hjälpt till att sälja en del av smälta ner och sälja guldet över en del av guldet, mördades 1998 utanför sitt hem i Finchley i  norra London. Han var också en kände ekonomisk rådgivare till Adams-familjen. Blodbadet hade förgreningar även utomlands och till någon som också kan kopplas till ett kändare rån, nämligen det när stora tågrånet, Charlie Wilson. Han sköts till döds i dörröppningen på sin bostad i Marbella, Spanien, av en ung brittisk gangster i huva som lämnade brottsplatsen på en gul cykel. Wilson hade fått i uppdrag att tvätta en del av vinsten från Brink-Mat’s rånet men ska ha förlorat alla pengarna (3 miljoner pund) i en dålig investering. En lång rad andra med kopplingar till rånet har också mördats:

London criminal Danny Roff was suspected of being a look-out in Wilson’s murder. He was shot dead in his car outside his home in south London seven years later.

Property investor Donald Urquhart was also involved in plans to launder the Brink’s-Mat proceeds. It proved a bad investment. He was shot dead in a central London street, in January 1993.

The motorcycle rider  who shot him was paid £20,000, a court was later told.

Former police officer Sidney Wink was the man suspected of supplying the weapon that killed Urquhart as well as the weapons used to carry out the Heathrow robbery itself. When detectives visited his Essex home in August 1994 to question him they found him dead. An inquest heard he had committed suicide by shooting himself in the head.

[…]

Many of Noye’s associates suffered similar fates to John Fordham. One was Kent car dealer Nick Whiting. He vanished, along with a number of vehicles, in June 1990. His corpse was later found on Rainham Marshes, Essex. He had been shot in the head.

Businessman John Marshall was shot dead in his car in 1996. Along with Palmer, Marshall was said to have helped Noye flee the UK after the “road rage” murder of Stephen Cameron, and then been killed to stop police from discovering the link.

Keith Hedley was a Noye associate suspected of helping him escape justice. He was shot dead on his yacht in Corfu in November 1996.

Andra som kontaktades för att hantera guld från kuppen inkluderar Adams-familjen (Clerkenwell Crime Syndicate), en välkänd gangsterfamilj i London. Tommy Adams åtalades samtidigt som Noye för att ha tagit hand om en del av guldet från Brink’s Mat-rånet men frikändes helt från det och misstankar om penningtvätt.

Enligt en del uppgifter finns det fortfarande guld för minst 10 miljoner pund nedgrävda och gömda på olika håll i Storbritannien.  Var de ligger är dock sannolikt svårt att utröna då många som har kunskap om det har mördats.

Sexton månader efter rånet visar Mossack Fonsecas register att de inrättade ett skalbolag i Panama med namnet  Feberion Inc. Jürgen Mossack var en av bolagets tre ”förvaltar” direktörer, en term som används i branschen för de som som styr bolaget på pappret men inte utövar någon verklig makt över verksamheten. Feberion sattes upp för Brian Perrys räkning.

En intern promemoria skriven av Mossack visar att han var medveten om 1986 att bolaget Feberion Inc uppenbarligen var inblandat i hanteringen av pengar från rånet på Brink-Mat’s lager i London. Företaget i sig självt ska inte ha använts olagligt, men det ska ha varit inblandat i att tvätta pengar från rånet. Förutom Feberion använde Perry sig också av bolag i Schweiz, Liechtenstein, på Jersey (Centre Services) och Isle of Man.

Mossack Fonseca-dokument från 1987 visar klart att Perry var bakom Feberion. I stället för att hjälpa myndigheterna att få tillgång till Feberions tillgångar, vidtog advokatbyrån steg som hindrade brittiska polisen från att få kontroll över företaget visar andra dokument.

Efter polisen fått de två intyg som kontrollerade bolagets ägande, arrangerade Mossack Fonseca för Feberion att ge ut 98 nya aktier, ett drag som effektivt tog makten i bolaget från polisutredarna. Det var inte förrän 1995, tre år efter Perry sändes till fängelse för sin roll i guldkuppen, som Mossack Fonseca avslutade sin affärsrelation med Feberion.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Åtala skattesvindlarnaSvenskarna i Panamapappren – skumraskfigurer och några riktigt rika >>
About these ads