Genetiskt socialt beteende

Att höra tillBoknytt
Att höra till
Peter Strang
Natur & Kultur

Genetiskt socialt beteende

Den gamla felaktiga religiösa uppdelningen av människan i kropp och själ lever vidare i nya former – inte minst inom de olika samhällsvetenskaperna. Medan alla andra djurs anatomi, fysiologi och beteende (etologi) formas av evolutionen, så vill många samhällsvetare tro att just vi människor själva formar vårt beteende – via våra fria ”själsliga förmågor” (mitt uttryck).

De erkänner villigt att vi har en medfödd överlevnadsdrift (mat, skydd), och en av naturen given fortplantningsdrift (sex, genspridning) som kroppsliga funktioner. Men människans hjärna ser de för övrigt som ett oskrivet blad (”tabula rasa”) med tanke- och inlärningskapacitet. Så förklarar de att vi människor själva kan forma vårt beteende, vår kultur och vårt samhälle.

Detta tänkande utgör den dominerande samhällsvetenskapliga standardmodellen. Vad detta inte svarar på är hur våra djuriska förfäders evolutionärt skapade individuella och sociala beteende, plötsligt med djuret människan ersattes med ett beteende vi själva fritt kunde skapa – i form av idémässiga, kulturella och sociala konstruktioner.

Nu har ju vi människor en mycket större frihet från genernas inflytande än alla andra djur. Vi kan i mycket högre grad än exempelvis våra släktingar bland aporna skapa olika kulturer som skiljer sig sinsemellan. Men i grunden är även vårt sociala beteende darwinistiskt, biologiskt, evolutionärt och därmed materialistiskt utformat.

Det var aldrig så att vi människor själva bestämde oss för att av praktiska överlevnadsskäl bli sociala djur (det sociala kontraktet) – det var vi redan innan vi ens blev människor! Man kan inte heller bara utgå från att vi helt enkelt, bara sådär, är sociala – som ett oreflekterat förgivetantagande. Socialiteten kräver en ultimat evolutionshistorisk förklaring.

Vårt naturligt skapade sociala beteende styrs och formas nämligen i grunden av evolutionärt utvecklade gener, hjärnor, hormoner, signalsubstanser, varnings- och belöningssystem. Vi är sociala av naturen, och ovanpå det har vi byggt på med en kulturell socialitet.

Vi människor har en djup social drift påbyggd med en kulturell social ”fernissa”. Och även vår förmåga till kultur är en evolutionärt framsprungen kunskap – så det är fel att sätta natur och kultur i motsättning till varandra (typ ”ond djupnatur” och ”god ytkultur”).

Dessa saker – hur genetik, hjärna och socialt beteende samspelar – tar cancerläkaren och professorn i palliativ medicin vid Karolinska institutet, Peter Strang, upp i sin lilla tänkvärda och humanistiska bok ”att höra till – om ensamhet och gemenskap”. Där skriver han om just våra sociala behov ur ett evolutionärt perspektiv.

Han framhåller att gruppen och samarbetet blev människans stora framgångs- och överlevnadsfaktorer. Gruppsamvaron underlättade för jakt och insamling av föda, och den skyddade mot rovdjur och fientliga stammar. Gruppvarelsen människan kunde också via språket överföra sina kunskaper till varandra inom och mellan generationerna (det senare min kommentar).

Därför utvecklade hjärnan hos våra djurförfäder och hos människan själv såväl ett belöningssystem vilket gör att vi mår bra av alla former av gemenskap, som ett varningssystem som gör att vi mår dåligt av ensamhet. Att lämna flocken var förenat med livsfara på jägarsamlartiden – och dessa gener har vi kvar än idag trots fred och välfärdstrygghet.

Det är till och med så att samma hjärnsystem som varnar för fysisk smärta används för att varna för social smärta. Ensamhet och utfrysning från gruppen gör därför rent fysiskt ont. Många som söker för hälsoproblem lider egentligen av ensamhet. Gemenskap är en ren hälsokur.

Tillfällig självvald ensamhet är bra, menar Peter Strang, Men ofrivillig ensamhet kan skada hälsan via oro, ångest, alzheimer stress, ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar samt för tidig död. Och ensamhet och isolering (som vid mobbning) kan dessutom leda till aggression och våld, vilket är en bidragande orsak till exempelvis bränder i förorterna och skolskjutningsmassakrer.

Borde då inte politikerna av såväl hälso- som lyckoskäl skapa ett mer socialt inkluderande samhälle med gemenskap för alla? (min kommentar). Som professor Strang skriver:

– Vi vet till exempel att smärta är den enskilt vanligaste orsaken till att folk söker sjukvård. Forskningen visar att ensamhet ökar smärtan ­– borde vi då inte ta ensamheten på allvar?

Han påpekar också att utvecklingsbiologer påvisat att förmågan till gemenskap och samarbete, tillit och empati, var en överlevnadsfaktor i vår urhistoria – och därför har ”prosociala gener” selekterats fram. ”Människan är helt enkelt gjord för gemenskap” och ”länder som har större jämställdhet och solidaritet fungerar bäst även idag.”

Samtidigt är det så att ”välfärdssamhället minskat beroendet av gruppen och uppmuntrat till individualitet.” Dagens nyliberala samhälle bygger också på individualism – singelhushållen närmar sig 50 procent, mer i storstäderna. Detta är problematiskt menar författaren och skriver:

– Människans gener hänger inte med i denna snabba utveckling, och det är därför många känner en vilsenhet och en ökad alienation. Generna är gamla men världen ny. Generna är gjorda för gemenskap, men vi lever i en individualiserad värld.

Var det då bättre förr? Delvis menar Peter Strang. Men gruppkonformismen i den lilla småskaliga trygga byn kunde vara svår att utstå för den som stack ut från majoriteten och dess åsiktskonsensus. Då är den storskaliga storstadsanonymiteten att föredra för de udda, annorlunda och fritänkande.

Hans Norebrink

# Mina kommentarer: Trots att människan i grunden är social av naturen lever hon uppenbarligen längs ett spänningsfält mellan polerna oberoende individfrihet och jämlik grupptrygghet. Samt förstås mellan individuell egoism och kollektiv osjälviskhet.

Tyvärr ingår vanligtvis i begreppet ”gruppen” inte alla människor på jorden (universalism, internationalism) utan de som vi uppfattar som ”den egna gruppen” (se uttrycket ”hjälpa våra egna först”). Att lösa spänningen mellan individ-individ, individ-grupp, och grupp-grupp är förstås en av politikens och samhällets grunduppgifter.

Intressanta är bokens uppgifter att i det antika Grekland mäktiga män som hotade folkfriheten kunde utstötas från gruppen (ostracism). På liknande sätt upprätthåller ju alla jägarsamlarsamhällen sin jämlikhet. I båda samhällsfallen hade alla (fria män) ett jämlikt vapeninnehav att backa upp sin jämlika makt med.

Ostracism eller utfrysning frän gruppen/samhället kan enligt boken och viss forskning delvis handla om att kasta ut själviska snyltare som inte bidrar till gruppens bästa. Det kan ha bidragit till gruppselektion – att de grupper som är mest altruistiska överlever bäst. Det var en tanke som redan Darwin var inne på.

Gruppkonformismen (Jantelagen) har uppenbarligen varit såväl skyddande som förtryckande. Genom samstämmighet kunde människosamhällena fungera som en stark enhet, där alla var tvungna att bidra (Kräv din rätt, gör din plikt). Samtidigt förhindrades potentiellt nyttiga idéer från att komma fram. Detta är ju samma problem som vi har i alla samhällen än idag.

Läs mer: LT, KI,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

About these ads