I väntan på en social politik

Varför vädrar fascister och fascistoida krafter morgonluft just nu och var får de så stort självförtroende ifrån? Sverige befinner sig ju inte i någon ekonomisk nedgångsperiod, tvärtom har aldrig den samlade rikedomen varit större. Ändå är det osäkerhet och domedagsscenarier som förmörkar horisonten. En del hotbilder är så klart mer verklighetsförankrade än andra – risken att bostadsbubblan spricker eller att vi drabbas av extrema väderfenomen är betydligt mer reell än skräcken för en samhällsövergripande HBTQ-konspiration eller att islam skulle bli svensk statsreligion, men gemensamt har de alla sin grund i en förlorad tro på samhällets stabilitet och förmåga att se till allas bästa.

Den liberala ordningen är inte bruten, den är tvärtom mer förankrad än den någonsin varit – det har inte tre år med socialdemokratisk minoritetsregering ändrat det minsta på. Vad som skett är att sprickorna blivit synliga, hyckleriet i samhällsberättelsen som lovar att mer marknad skulle ge mer välstånd åt alla (alla som är arbetsvilliga åtminstone) har blivit uppenbart för allt fler. Det finns inget Sverige som gynnar flit framför socialt arv och kontakter, som garanterar uppehållstillståndet du flydde till, som tar sitt ansvar för planetens framtid eller som kan garantera dig skydd när livet rasar samman. Löftena klingar tomt. Den liberala hegemonin har brutits och andra samhällsberättelser konkurrerar om att ta dess plats. Och med en svag organiserad vänster är det högerkrafterna som tar över. Den borgerliga demokrati som tyckts så självklar är svagare än vi gärna tror.

För inte många årtionden sedan var Sveriges demokrati allt annat än förankrad. Moderaterna kan säga vad de vill, men det var inte förrän vid slutet av Andra världskriget som partiet med någon större trovärdighet kunde kalla sig demokratiskt. Kung, militär och hela det gamla samhällets elit stod på fascisternas sida mot varje politiskt projekt för social utjämning och ett öppnare samhälle. Det krävdes ett världskrig för att avgöra samhällskursen. Men sjuttio år av segrande demokratiska ideal är en kort tid. Idealen är mer grundmurade på vissa håll än på andra och den politiska utvecklingen kan snabbt rullas tillbaka.

Att polisen gång på gång hanterar gatufascismen med påfallande flathet är ingen slump. Det beror inte nödvändigtvis på den enskilda polisens personliga värderingar, eller på kårens bristande resurser, utan i vilken mån fascismen betraktas som ett hot mot vår borgerliga samhällsordning – det sitter så att säga i väggarna.

Det är samma skäl som gör att Göteborgs-Postens nykonservativa ledarsidegarnityr mer eller mindre öppet efterfrågar en konservativ regering med stöd av Sverigedemokraterna. Så totalt underskattar de vilka samhällskrafter SD representerar, precis som mellankrigstidens konservativa trodde att den tidens fascister kunde tämjas att skydda den borgerliga ordningen. Så totalt underskattar ordningsmakten hotet från höger.

Om polisen kommer att omvärdera Sveriges i särklass mest våldsamma politiska gruppering återstår att se, men vi kan inte lita på det. Vi kan heller inte lita på att nya lagar skall förbjuda nazistiska organisationer. Fascism är ett symtom på samhällets beskaffenhet och inget hot utifrån, den går inte att lagstifta bort och endast ett progressivt samhällsprojekt kan förebygga dess uppkomst. Så länge inget sådant finns är det bara folklig mobilisering som kan hålla fascismen stången.

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Advertisements

One Reply to “I väntan på en social politik”

  1. ”Den liberala ordningen är inte bruten, den är tvärtom mer förankrad än den någonsin varit – det har inte tre år med socialdemokratisk minoritetsregering ändrat det minsta på.”

    Och varför skulle en socialdemokratisk regering ändra på det? Socialdemokraterna började på allvar resan från att ha ett parti med sanna jämlikhetsideal, förvisso pragmatiskt och revisionistiskt men ändå med vänsterprofil, efter valnederlaget 1976 då det för socialdemokratin ”omöjliga” inträffade. Insikten om att allt fler väljare fanns i en ökande socioekonomisk medelklass, där socialdemokratin alls inte var det naturliga valet, banade väg för både ”kanslihushöger” och skattereformen 1991, då fördelningspolitiken de facto övergavs. Under Göran Perssons 10-åriga ”fögderi” fullbordades omvandlingen till ett liberalt mittenparti – ett mittenparti – som vid jämförelse nog får sägas stå till höger om 70-talets folkparti.

    När så nu vänsterpartiet stöttat regeringen mot betalning av ett lagförslag om välfärdsvinster, som vi redan idag vet kommer att förkastas av riksdagen, och diverse disparata ”småreformer” finns det inget vänsteralternativ av substans. Den rådande ordningen har segrat och kommer sannolikt efter nästa val att manifesteras av en mittenregering av socialdemokrater, centerpartister och liberaler. Oppositionen kommer huvudsakligen bestå av ett högerblock, som såsmåningom kan komma att utvecklas enligt det norska exemplet. Om vänsterpartiet kan stärkas i detta scenario återstår att se men ser vi till såväl partiets föga imponerande historia som på dess disparata förhållningssätt, som blivit dess kännetecken, tillåter jag mig att tvivla.

Kommentarer inaktiverade.